Pappor får lämna plats åt mammor i kulturen

Under våren har de klivit in i den nutida svenska romanen. Och på scen hyllas mödrarna numera av söner.

Text: Ylva Lagercrantz Spindler

Foto: Pontus Eklund/Uppsala stadsteater

Mammor är speciella och de har hyllats alldeles för lite.« Det hävdar regissören Affe Ashkar, aktuell med Uppsala stadsteaters uppsättning Min mamma som bygger på intervjuer med femton unga män och deras relation till mödrar.

Och jag kan inte annat än hålla med. Historiskt har mammorna synts alldeles för lite i kulturen, både på scenen och i litteraturen. Men på sistone har något skett.

I böckernas värld är mammaperspektivet plötsligt det nya svarta. Och det handlar inte om lyckliga mammaporträtt. Ur årets utgivning hittills kan nämnas Pooneh Rohis existentiella förlossningsthriller Hölje, om Mona som vaknar upp på BB med ett barn vid sitt bröst – utan att minnas någonting. 

Vidare Vigdis Hjorths Är mor död, en nagelbitarroman om det mest förbjudna: en mamma som gör slut med sin vuxna dotter, som sedan väljer att stalka modern. Även den är dramaturgiskt uppbyggd som en psykologisk thriller. Här kan också nämnas Balsam Karams sorgsna Singulariteten som bland annat handlar om en mammas förlust av sitt barn. 

Vigdis Hjorth.

I teatervärlden har komplexa mammaporträtt skrivna av kvinnor funnits längre. Redan i början av 2000-talet dök de första pjäserna i ett nytt slags genre upp: den självbiografiska mammamonologen. 

Här gav kvinnliga skådespelare sig själva chansen att teckna mer komplexa kvinnoroller än vad klassiska pjäser med sina, för att hårdra det, ofta endimensionella porträtt av antingen ammor (Romeo och Julia, Shakespeare) eller mammamonster (Pelikanen, Strindberg) tidigare hade kunnat uppbringa. 

Dessa nyanserade porträtt av mammor, som inte bara tecknades som alltigenom onda eller goda, skrevs och framfördes av kvinnor. 

Det blev en möjlighet att ge sig själva huvudrollen i en teaterbransch som inte direkt är känd för att ha bra roller för kvinnor över fyrtio – och där bara tio procent av Fackförbundet Scen och films medlemmar i dag är fast anställda.

För skådespelaren Tanja Lorentzon var det självklart att mammorna skulle komma i första rummet när hon pjäsdebuterade med Mormors svarta ögon på Dramaten 2010, just för att hon saknat de skildringarna: »Så många berättelser om pappor, så få om de mammor som såg till att maten stod på bordet. För min del var det ett aktivt val att undersöka tre generationer kvinnor: min mormor, min mamma och mig själv, och hur våra tre liv var sammanflätade«, svarar hon på min fråga om varför hon gav just kvinnorna huvudrollen i sin självbiografiska monolog.

Om relationen mormor–mamma–dotter handlade även Jessica Zandéns Mormor Gladys hemliga känslor (2010), liksom Alexandra Zetterberg Ehns lika hyllade uppsättning Projekt:mamma (2016). Den sistnämnda gestaltade med utgångspunkt i mormoderns dagböcker en »intensiv närkamp med moderskapets krav och kvinnorollens begränsningar«, som Gävle Dagblads recensent skrev vid urpremiären. Plötsligt blev kvinnan subjekt i sin egen berättelse.

Och trenden med mammaberättelser på scenen fortsätter. Unga Dramatens konstnärliga ledare Ada Bergers har under våren uppfört Hon ska heta Minou, om höggravida Vanna som via en videochatt möter sin ofödda dotter – nu en vuxen kvinna som själv väntar barn.

Linn Ullmann.

I 2000-talets litteratur vimlade det av döttrar som skrev självbiografiskt om sina pappor. Ju mer frånvarande (fysiskt eller mentalt) de var, desto fler sidor bok verkade de få.

Åsa Linderborg gjorde ett kärleksporträtt av sin alkoholiserade arbetarpappa i Mig äger ingen. Linn Ullmann skildrade i romanen De oroliga sin far Ingmar Bergmans frånvaro och Sara Stridsberg skrev romanen Beckomberga delvis med utgångspunkt i hennes egen relation med sin pappa. 

Denna vår kan dessutom inräknas Philomène Grandins bok om sin far folkmusikprofilen Izzie Young, Glöm allt men inte mig, samt Anna Takanens debut om sin finska pappa Timo som kom till Sverige som krigsbarn, Sörjen som blev.

Pappor, dessa olösta gåtor som likt strykarkatter ofta gått och kommit i döttrarnas liv, men som ändå – eller kanske just därför – tillägnas så många sidor. Fäder förr kunde efter jobbet försvinna in i skuggan bakom en tidning och en bolmande cigarr. I dag hittar man i stället papporna i lycrakläder på tävlingscykel i skogen. Fortsatt drar kvinnan ofta det tyngsta och osynliga vardagslasset. 

På teaterscenen har mammorna fått mer plats. Hur kommer det sig? 

Kanske blir mammorna mer kropp när reminiscenser av barndom ska rekonstrueras. Därför att papporna historiskt i många fall har varit mer frånvarande i sin föräldraroll, medan mammorna varit där praktiskt: ammat, vyssat och tröstat med den kropp som också är teaterns främsta redskap och uttryck. 

På scen blir minnet av mamman ett fysiskt minne, som sätter sig i skådespelarens rörelser. 

När nu regissören Affe Ashkar låter moderskapet ha huvudrollen i nämnda Min mamma på Uppsala stadsteater, är det ändå något nytt, eftersom det är en son som närmar sig ämnet.

»Uppfostrandet av män och pojkar kan vara ett jävligt tufft arbete och många unga män kommer nog kunna relatera till pjäsen«, sa rapartisten Yoel Escanilla som gör huvudrollen i Ashkars uppsättning. 

En bra målbild, med tanke på att män med åren dessutom tenderar att gå mer sällan på teater än kvinnor. 

Att män nu också väljer att berätta självbiografiskt om sina mammor på scenen är ett välkommet inslag i den nyskrivna teaterfloran.