Prins Harry.

Yttrandefrihet? Vansinne!

Prins Harrys nya roll som wokerörelsens omslagspojke hjälper oss att se vart vi är på väg.

Prins Harrys målmedvetna försök att förvandla sig till en viss sorts amerikan är fascinerande i sig, men det råder delade meningar om hur allmänintressant saken egentligen är. Rör det sig inte bara om ett slags kändisskandal med kunglig krydda? Skvallerjournalistik med titlar i potten?

Kanske inte, trots allt.

Det som gör saken intressant, utöver familjefejden, är vad prins Harry representerar. Och nu menar jag inte det brittiska hovet, eller kungafamiljen, utan wokerörelsen.

Det märkliga som sker med Harry är trots allt att han, i sina förtvivlade försök att finna sin personlighet och förverkliga sig själv, bara blir mer och mer stereotyp och allt mindre ett själv. Om han nu plågades av att monarkin tvingade in honom i en färdig personlighetsform tidigare — något som för en yttre betraktare inte var alldeles uppenbart, eftersom Harry var familjens starka personlighet — har han valt en märklig lösning på problemet: att köpa en färdig personlighet, inklusive åsikter, attityder och språk.

Harry ger fler intervjuer och gör fler uttalanden än någonsin, men inget han säger bär längre en genuin prägel. Han talar hela tiden om sitt känsloliv, men i stereotypa modetermer som gör det han säger till plattityder. Nu senast i slutet av förra veckan, då han uppträdde i en podd som spelas in i Los Angeles:

”Det finns mycket genetisk smärta och lidande som överförs ändå. Handlar livet inte om att bryta den cykeln? Det handlar inte om skuld”, sade Harry i en tydlig skuldbeläggning av sin far. Han fortsatte:

”Men tveklöst, när det handlar om föräldraskap, om jag har upplevt smärta och lidande på grund av den smärta och det lidande som, kanske, min far eller mina föräldrar upplevt, ska jag försäkra mig om att bryta den cykeln så att det inte överförs igen.”

Kontentan var helt enkelt att den amerikanska konstitutionens första tillägg, det som slår fast yttrandefriheten, pressfriheten, religionsfriheten och mötesfriheten, är en vansinnighet.

Vi önskar förstås alla Harry lycka till med den saken, men det riktigt intressanta var något annat Harry kommenterade:

”Jag har så mycket att säga om det första författningstillägget som jag, liksom, förstår det, det är helt galet.”

Exakt vad Harry menade blev inte alldeles klart. Han talade om ”kryphål” och hur författningstillägget tillåter att man ”kapitaliserar eller exploaterar på det som inte sägs, snarare än försvarar det som sägs”. Men kontentan var helt enkelt att den amerikanska konstitutionens första tillägg, det som slår fast yttrandefriheten, pressfriheten, religionsfriheten och mötesfriheten, är en vansinnighet.

Det här var, med all säkerhet, inte en hastigt påkommen tanke. Harry sitter till exempel i ”The Commission on Information Disorder”, som fått sitt obehagliga namn av Aspen Institute, en internationell tankesmedja. Det han ger uttryck för är mer sannolikt de resonemang han stöter på i sitt dagliga värv i wokerörelsens olika grenar.

Prins Harry och Meghan Markle
Prins Harry och Meghan Markle. Foto: TT

Det är här det Harry säger till slut blir intressant och hans reservationslösa omfamnande av en färdig identitet faktiskt blir en tillgång.

Det som började med trivialiteten att Meghan Markle tyckte att hon fick dålig press, har nu smält samman med en samhällsideologi på frammarsch. Det finns säkert mer än en gemensam beröringspunkt, men en av de mest framträdande är att yttrandefrihet och pressfrihet är ett problem. De ger fel människor möjlighet att höras. De underblåser oacceptabla stämningar. De är, i Harrys ordval, ”bonkers”.

Visst är det tråkigt att se en person ersätta allt mer av sin personlighet med en politisk kliché, men vi har ändå viss nytta av det. Vi bör ta prins Harrys roll som omslagspojke för wokerörelsen på allvar. Det han säger ger oss en aning om vart den – och antagligen vi – är på väg.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT