Hotet mot Taiwan växer – Kina rustar för invasion

Kina rustar för en militär attack.

Text: Jojje Olsson

Foto: Chiang Ying-Ying/AP

I mars kolliderade två taiwanesiska stridsflygplan på sin väg tillbaka till flygbasen. En av piloterna påträffades med livstecken men dödförklarades på sjukhus. Den andra kroppen hittades först en månad senare, guppandes i ett rev utanför en fiskehamn på Taiwans sydkust.

Olyckan var den tredje i sitt slag på bara ett halvår. Taiwans flygvapen har utsatts för en oerhörd press den senaste tiden. På snart sagt daglig basis har de utmattade piloterna med kort varsel tvingats upp i luften för att möta kinesiska stridsflygplan som tagit sig in i Taiwans särskilda luftzon.

Under årets fyra första månader observerade landets försvarsministerie 283 kinesiska militära flygplan i denna zon. Det kan jämföras med 380 för helåret 2020, vilket då var en ny högsta nivå. Stridsplanen tar sig allt närmare ön och är mer avancerade än tidigare. Minst 18 plan som kan bestyckas med kärnvapen har i år siktats av Taiwan.

I april genomförde hangarfartyget Liaoning – det första som Kina byggt på egen hand – övningar i närheten av Taiwan. Den kinesiska flottan meddelade att liknande exerciser i framtiden ska utföras regelbundet, i syfte att slå vakt om landets nationella suveränitet.

Detta följdes i sin tur av stora militärövningar med skarp ammunition i mitten av maj. Där drillade 73:e armégruppen i Folkets befrielsearmé landstigning på stränder med amfibiska stridsfordon. Denna armégrupp är baserad i mångmiljonstaden Xiamen, bara en mil från den taiwanesiska ön Kinmen, och förmodas utgöra Kinas främsta invasionsstyrka vid en attack mot Taiwan.

De upptrappade militära provokationerna är helt i linje med den alltmer aggressiva retoriken från Peking. I början av 2019 varnade president Xi Jinping i ett uppmärksammat tv-tal för »katastrofala« följder om Taiwan rör sig mot självständighet.

Han garanterade att Kina kommer ta till alla nödvändiga metoder för att förena Taiwan med moderslandet, och underströk att militära alternativ inte utesluts.

I samma tal föreslog Xi Jinping för första gången konkret en återförening under modellen »ett land, två system« som används i Hongkong. Presidentens iver tolkades av många som ett tecken på en ökad otålighet, särskilt som han själv har investerat mycket personlig politisk prestige i frågan.

Men efter de senaste årens utveckling i Hongkong, så finns det på Taiwan inte längre någon längtan alls efter en sådan uppgörelse. Öns politiker och invånare har noga iakttagit hur Hongkongs civila och politiska rättigheter kvästs lika snabbt som effektivt, stick i stäv med internationellt bindande avtal.

Endast 6,6 procent av Taiwans invånare är i dag intresserade av en återförening med Kina på lång eller kort sikt, jämfört med en femtedel 1994. Det visade en årlig undersökning av National Chengchi University i januari i år. Andelen som vill se Taiwan självständigt har däremot ökat från drygt en tiondel till en tredjedel.

Att majoriteten av befolkningen fortfarande vill behålla status quo, beror på en högst berättigad nervositet inför Kinas reaktion vid en självständighetsförklaring. Senast i januari varnade Kinas försvarsministerium att taiwanesisk självständighet »innebär krig«.

Egen identitet. Invånare i Taipei firar det kinesiska nyåret i februari.

Oroligheter i det blott 130 kilometer smala sund som skiljer östra Kina från Taiwans huvudö har varit praxis i över 70 år. Ända sedan Mao Zedongs kommunister utropade Folkrepubliken Kina 1949, har regimen sett Taiwan som kinesisk »helig mark« för Peking att styra över.

Nationalistpartiet under Chiang Kai-shek fortsatte å sin sida anspråken på att vara hela Kinas legitima regering. Taipei representerade Kina i FN så sent som 1971. USA saknade normala diplomatiska förbindelser med Peking fram till 1979 och hade i stället dito med Taipei.

Diktatorernas envisa hållning gjorde det omöjligt för en tredje nation att ha officiella förbindelser med både Peking och Taipei. Spelbrädet förändrades sedan i takt med Kinas ekonomiska tillväxt. I dag erkänner endast fjorton mindre länder Taiwan som nation.

Något annat som förändrats med tiden är den politiska situationen på respektive sida av Taiwansundet. Året efter att Kinas kommunistparti befäste sitt maktmonopol genom massakern vid Himmelska fridens torg 1989, blev liknande protester i centrala Taipei i stället startskottet på landets resa mot en fullfjädrad demokrati.

Diktaturens gamla institutioner upplöstes på fredlig väg, och 1996 höll Taiwan sitt första presidentval. Landet rankas i dag högre än många europeiska länder på internationella mätningar gällande pressfrihet, politiska rättigheter och transparens.

I Peking betraktas denna utveckling med avsmak. Den främsta anledningen till att man inte redan krossat Taiwans demokrati är USA:s militär. När Kina inför presidentvalet 1996 försökte skrämma de taiwanesiska väljarna med missiltest, skickades det amerikanska hangarfartyget USS Nimitz till området.

Visserligen existerar ingen regelrätt försvarspakt mellan USA och Taiwan. Men i samband med att Washington upprättade diplomatiska förbindelser med Peking, antog kongressen Taiwan Relations Act som stipulerar att USA ska hjälpa Taiwan att försvara sig självt.

En tvetydig formulering skapar osäkerhet; USA varken garanterar eller avfärdar att man kommer till räddning vid en kinesisk attack. Samtidigt säljer landet allt dyrare och mer avancerade vapensystem till ön.

Men även det militära spelbrädet är i förändring. Med 1996 års förödmjukande episod i åtanke har Kina rustat upp sin flotta, som nu har fler fartyg än den amerikanska. Dessutom har man utvecklat ballistiska missiler som kan stoppa de amerikanska hangarfartygen från tillträde till Taiwan-sundet.

Taiwan skrotade värnplikten 2010, vilket har lett till att armén minskat till 88 000 soldater. Det kan jämföras med över en dryg miljoner soldater på andra sidan sundet, samt en kinesisk militärbudget som är 25 gånger större än den taiwanesiska.

En rad simuleringar från Pentagon ger redan nu vid handen att man inte skulle klara av att försvara Taiwan vid en kinesisk attack – och om ett par år är förutsättningarna ännu sämre.

Men Kinas upprustning gör inte Taiwans befolkning modlös. Snarare tvärtom. Presidentvalet 2020, vilket på förhand sågs som en folkomröstning om relationen till Kina, genomfördes trots kinesisk påverkan utan bekymmer med ett valdeltagande på 74,9 procent.

Den i Peking mycket avskydda Tsai Ing-wen säkrade sin andra mandatperiod som president med fler röster än någon annan kandidat någonsin fått. Hon gick bland annat till val på att avfärda »1992 års konsensus«, vilken förenklat innebär att Kina och Taiwan tillhör en och samma nation.

Vid sidan av demokratiska val är Taiwans dynamiska civilsamhälle, fria internet och lagar om samkönade äktenskap några ingredienser i en egen kulturell identitet baserad på liberala och progressiva värderingar, vitt skild från Kinas.

Något som tydligt märks i de undersökningar som National Chengchi University sedan 1992 även genomför angående invånarnas upplevda identitet. Enligt den första undersökningen identifierade sig över en fjärdedel av invånarna som »kines”; i dag är denna andel blott 2,5 procent.

Nu känner sig närmare två tredjedelar av befolkningen i stället som »taiwaneser«, medan en knapp tredjedel fortfarande anser sig vara en kombination av de båda alternativen.

Så tycker Taiwan

  • 1992 identifierade sig 17,6 procent av Taiwans invånare som »taiwanes« och 25,5 procent som »kines«. 46,4 procent kände sig som en kombination av bådadera, och resterande avstod från att svara.
  • I december 2020 ansåg sig 64,3 procent av befolkningen vara taiwaneser, medan endast 2,6 procent kände sig som kineser. En knapp tredjedel ansåg sig fortfarande vara både och.
  • 1994 ville 20 procent av Taiwans invånare se en återförening med Kina, omedelbart eller på sikt. I fjol hade denna andel minskat till 6,6 procent.
  • Andelen taiwaneser som vill att Taiwan ska bli självständigt, omedelbart eller på sikt, har sedan 1994 ökat från drygt 11,1 procent till 32,1 procent.
  • En knapp majoritet av invånarna vill behålla diplomatisk status quo, det vill säga vare sig förklara Taiwan självständigt eller förenas med Kina.

Källa: National Chengchi University

Ju yngre taiwaneser som tillfrågas, desto mindre är aptiten på en återförening eller känslan av att vara kines. Således är möjligheten till »en fredlig återförening« – ett vanligt uttryck i den kinesiska propagandan, trots att kommunistpartiet aldrig styrt över Taiwan – minimal.

Då kvarstår endast militära alternativ. The Economist kallade för en månad sedan Taiwan för »den farligaste platsen i världen« på sitt omslag. Magasinet poängterade att en liknande militär upprustning historiskt aldrig har ägt rum utan att efterföljas av en militär konfrontation.

Men en invasion av Taiwan är ingalunda enkel att genomföra. Stormiga vatten gör att landsättning av trupp endast är möjlig ett par månader om året, vilket tillsammans med de truppförflyttningar som krävs förtar överraskningsmoment.

Taiwans militärbudget må vara mindre än Kinas. Men medlen går till stridsflygplan, missiler, sjöminor och andra vapen ämnade att stoppa en invasion tills hjälp anländer. Joe Bidens hantering av det växande kinesiska invasionshotet är att få fler länder att uttrycka sitt stöd för Taiwan.

Bidens möte med Japans premiärminister resulterade i mitten av april i ett gemensamt uttalande där ledarna från de två länderna för första gången sedan 1969 tillsammans nämnde Taiwan. En kinesisk ockupation äventyrar nämligen sjöfart nödvändig för Japans export och energiförsörjning.

I maj uttryckte även G7-mötet oro för »alla former av ensidigt agerande som kan eskalera spänningarna« i Taiwansundet.

Redan när Xi Jinping blev president 2013, sa han att Taiwan-frågan inte kan lämnas till nästa generation att lösa. Flera analytiker noterar hans ambition att skrivas in i kommunistpartiets historieböcker bredvid ledare som Mao Zedong och Deng Xiaoping, genom att bringa Taiwan under Pekings styre.

I sommar fyller kommunistpartiet 100 år, och i slutet av nästa år hålls en viktig partikongress där Xi Jinping förväntas utses till partiets generalsekreterare en tredje femårsperiod. I samband med dessa viktiga händelser finns inget utrymme för oroligheter.

Sannolikt kommer man under denna tid fortsätta hålla sig till psykologisk krigföring i den så kallade »gråzon« som förutom militära provokationer även innefattar desinformation, cyberattacker och ekonomiska tvångsåtgärder.

Alexander Huang, professor i internationella relationer vid Tamkang University norr om Taipei, talar därför om en tvåårsperiod av »relativ säkerhet«, följt av fem års utmaningar och osäkerhet.

Samtidigt ökar redan nu risken för misstag och felkalkyleringar. USA:s nya försvarsminister Lloyd Austin har mötts av kalla handen då han flera gånger kontaktat den kinesiska militären för samtal.