Ljusnar det nu för mörk materia?

Efter Pentagons helomvändning i ufofrågan börjar jakten på att lyckas förklara det oförklarliga. Kanske finns svaret intill oss. Fast det är osynligt.

Text: Patrik Stigsson

Foto: Tomas Backelin

Just nu är ufo-gåtan hetare än den varit på mycket länge. Orsaken är den rapport Pentagon levererat till kongressen. Rapporten kallas historisk och betraktas som det största som hänt inom ufo-världen. Men det enda rapporten tycks bekräfta är att det finns ett ufo-fenomen. Och det visste vi redan. Åtminstone alla vars sinnelag är någorlunda öppet.

Historiskt finns en svåröverskådlig mängd rapporter om flygande farkoster, himlafenomen och närkontakt med märkliga väsen. Från de vimanas som omnämns i Veda-skrifterna;, via det sprakande ufofyrverkeriet över Nürnberg den 14 april 1561; till Ruwa i Zimbabwe 1994, där sextio skolbarn kommunicerade telepatiskt med en kortvuxen varelse med stort huvud och sneda, smala ögon, som klivit ut ur en diskusformad farkost som landat bredvid skolan.

Så vad är det egentligen vi har att göra med? Nedan följer två exempel som illu­strerar frågans komplexitet.

Den synliga materia som vi består av, som vi observerar och hanterar utgör 5 procent av allt som finns. Resten är så kallad mörk materia och mörk energi. Den finns överallt i universum, men eftersom den inte interagerar med ljus kan vi inte registrera den (därav benämningen mörk).

I boken Dark Matter and the Dinosaurs ställer Lisa Randall, partikelfysiker vid Harvard University, frågan: »Finns det liv i den mörka materian?«

Hon kallar antaganden att den mörka materian saknar den struktur och den komplexitet som den kända materian har för fördomsfulla och okunniga. En fördomsfri forskare borde inte utgå ifrån antagandet att mörk materia saknar den mångfald som kännetecknar vår egen.

Randall argumenterar för att den mörka materian mycket väl kan vara organiserad i form av planetsystem. Med livsformer som besitter intelligens. Dessa livsformer kan finnas runt omkring oss, men detta saknar betydelse menar hon, eftersom det är omöjligt för oss att registrera dem.

Låt oss ta ett steg till och anta att dessa livsformer hittat ett sätt att göra sig synliga för oss. Och att det är det som ger upphov till dagens otaliga ufoobservationer och rapporter om närkontakt och bortrövanden.

Donald Hoffman, professor i kognitiv psykologi vid University of California, hävdar i boken The Case Against Reality: Why Evolution Hid the Truth from Our Eyes att vi inte uppfattar verkligheten som den är. Han menar att det förvisso finns en objektiv verklighet (vilket han hoppas kunna visa matematiskt), men det är inte den vi ser och upplever. Det vi registrerar är endast det som genom evolutionen gett oss överlevnadsfördelar.

Kopplat till ufofenomenet skulle detta innebära att varelser som utvecklats i helt annan miljö, med andra sinnesorgan, vid en närkontakt med oss kanske inte ens skulle registrera vår närvaro. Och inte vi deras, mer än glimtvis och diffust, såsom i en spegel. Om de kom på besök kanske de skulle uppfatta oss som integrerade delar av solen. Och vi i vår tur skulle kalla dem oidentifierade flygande föremål.

Vi kan således konstatera att vi lever med en ufogåta. Som vi inte kan lösa, men som hela tiden provocerar och pockar på. Fenomenet får inte plats i den rådande och allmänt accepterade berättelsen om hur verkligheten är beskaffad. Om inte denna berättelse, som man också kan kalla paradigm, förändras och utvidgas, finns bara två möjligheter. Antingen förnekar vi fenomenet. De som rapporterar om observationer, möten och ombordtagningar har helt enkelt inte varit med om, sett och upplevt det de påstår. Vi behöver inte lägga tid, energi och forskningsmedel för att skaffa kunskap om sådant. För det finns helt enkelt inte. (Pentagonrapporten kommer i bästa fall att leda till att denna position av kategoriskt förnekande blir svårare att upprätthålla.)

Eller försöker vi med alla till buds stående medel att pressa in detta stora, hala och oformliga fenomen i berättelsens/paradigmets lilla fyrkantiga hål. Vi konstruerar en »naturlig förklaring«. Det var fel på utrusningen, det var en synvilla, en väderballong eller Venus. Observatören var trött eller drogpåverkad, eller fantiserade helt enkelt ihop berättelsen för att väcka uppmärksamhet. Logiken är enkel: Om terrängen inte stämmer med kartan, så är det terrängen det är fel på.

Våra försök att lösa ufogåtan påminner om mannen som letar efter sina nycklar under gatlyktan där det är ljust, trots att det inte var där han tappade dem. Vi utgår från antagandet att om intelligent liv existerar på fler platser än på jorden, så liknar det oss och finns i mätbar materiell form på andra planeter, geografiskt isolerat genom stora avstånd. Därför är det först när vi hittar fysiska fakta i form av maskindelar eller andra påtagliga lämningar efter farkoster, som vi är en »lösning« på spåret. Det är först då vi kan plocka in det i vårt rådande materialistiska paradigm. (Det är en grad- snarare än en artskillnad mellan denna undersökningsmetod och spädbarnet, som för att göra världen begriplig stoppar allt som hen träffar på i munnen.)

Trots tiotusentals iakttagelser och detaljerade rapporter om möten och närkontakt har vi fortfarande inte hittat ett enda fysiskt föremål eller någon annan bekräftelse i form av materiella spår. Ändå lever ufofenomenet i högönsklig välmåga. Liksom en mängd andra fenomen som inte får plats i berättelsen.

Vi har gjort vårt yttersta för att avlägsna alla änglar, naturväsen och utomjordingar och skapa en förutsägbar, trygg och matematisk värld där allt är förklarat, materiellt, lagbundet och logiskt. Ändå blir vi inte kvitt det irrationella, undanglidande och mystiska. Alla kulturer före vår (de senaste 200–300 åren) har på ett självklart sätt umgåtts med en större verklighet, med en värld som är svårtillgänglig, gåtfull och diffus. En besjälad värld, befolkad av entiteter som bara visar sig ibland. På sina villkor.

Upplysningens och det rationella tänkandets banerförare har betraktat det som en tidsfråga innan denna typ av vidskepelse en gång för alla är utplånad. När det sunda förnuftet och den korrekta kunskapen nått tillräckligt många kommer villfarelserna att försvinna. Ufofenomenet visar oss att den planen inte är så lätt att genomföra. Att vår värld är mer komplex, och vi själva betydligt mer komplicerade, än vad projektet förutsätter. Med den brittiske evolutionsbiologen JBS Haldanes ord: »Universum är inte bara märkligare än vad vi föreställer oss, det är märkligare än vad vi kan föreställa oss.«

Vi är framme vid en Pentagonrapport som bekräftar att det finns ett ufo-fenomen. Vad vi fortfarande saknar är en förklaringsmodell, ett paradigm, en berättelse där fenomenet får plats.