Bengt Göransson var skarp, bitsk och kontroversiell

Text:

Foto: Leif R Jansson/TT

Det var inte ovanligt att skolminister Bengt Göransson själv svarade i sin telefon. Vid ett sådant tillfälle ringde en upprörd far. Hans son misslyckades i den förbannade skitskolan. Vad tänkte ministern göra åt saken?

»Vad gör du själv för att hjälpa din son och förbättra skolan?« svarade Bengt Göransson, fullständigt renons på den undflyende foglighet som PR-konsulter predikar.

Utskällningen kom av sig och övergick i ett samtal, som hade plats för såväl tankar som gråt.

Bengt Göranssons poäng var inte att var och en fick lösa sina egna problem. Det han menade var snarare motsatsen: samhället är ingen stormarknad och politiken är inte en postorderkatalog, där politikerna ska leverera det skattebetalarna beställt. Vi är alla insyltade i det här projektet.

»Projekt«, förresten. Det är en term som Bengt Göransson var beredd att surra vid begrepp som »vision« och »ideologi« och sänka i en sjö av sarkasmer. Den som fortfarande intresserar sig för världen, nöjer sig med teorier.

Bengt Göranssons far var Kilbomskommunist, det vill säga antistalinist, och själv blev Göransson tidigt aktiv i nykterhetsrörelsen. »Det lärde mig att leva i minoritet«, förklarade han i en intervju i Arbetet och lyfte fram det som något som särskilde honom från de flesta i den socialdemokratiska toppen. Det gjorde honom till något av slaven på den socialdemokratiska triumfvagnen. Han var en folkrörelsesocialist, i en tid då statssocialismen redan tagit tyglarna. Först i en myrdalsk paternalistisk form, sedan i ett slags marknadsmimik.

Göranssons självständighet satte sina spår. Han räddade närradion, älskad av folkrörelser, men illa sedd av Socialdemokraterna. Han såg till att Sveriges Television inte fick monopol på reklam-tv. Han motsatte sig kommunaliseringen av skolan, som drevs som ett besparingsprojekt, utan respekt för skolan som kulturinstitution och samhällsbärare.

Att samhället består av mer än politik var en självklarhet för Bengt Göransson. Han framhävde gärna att han var chef för RESO i tio år och för Folkets Hus i lika lång tid; visserligen verksamheter inom det socialdemokratiska hägnet, men någorlunda affärsmässiga. Efter sin tid som minister ägnade han sig åt ABF, där han hann vara delaktig i runt 700 olika aktiviteter under 20 år.

Kärnan i allt han gjorde var tron på medborgardemokratin och det civila samhället. Det märktes i den demokrati-utredning han ledde och som lade sin slutrapport 2000. Många fann utredningens anslag sympatiskt, men samtidigt gav betänkandet upphov till närmare 20 sidor reservationer och särskilda yttranden från såväl höger som vänster. Bengt Göransson var inte en omhuldad och menlös mysfarbror. Han var tvärtom skarp, bitsk och inte sällan kontroversiell.

Första gången ministerkamraten Kjell-Olof Feldt nämner honom i sina memoarer, Alla dessa dagar  …, är det med orden: »Men jag började ana att jag skulle få problem med Bengt Göransson«. Trehundra sidor längre fram är Göransson på väg att provocera fram handgemäng i den socialdemokratiska riksdagsgruppen.

Det finns och har funnits personer som på olika sätt påminner om Bengt Göransson. Labouravvikaren Frank Field, med sin skepsis mot statssocialismen, är ett brittiskt exempel. Sociologen Hans L. Zetterberg, med sin respekt för samhällets olika sfärer, är en moderat pendang. När Bengt Göransson stötte på något verkligt löjligt eller förljuget kunde han vrida om kniven med samma förtjusning som Anderz Harning, men utan spriten.

Ibland viftades han bort som en romantiserande nostalgiker, men nästan alla de frågor som samhället – inte bara politiken – brottas med nu är precis de som Bengt Göransson satte i centrum.

Hur håller man samman ett samhälle? Hur kanaliserar man missnöje? Hur finner man modet att tänka om, när man gått fel? Vad är kulturen till för?

Hans svar var aldrig huggna i sten, men alltid tydliga.

»Inte fan blir man friskare av kultur«, som Göransson gärna påpekade när kulturen, liksom allt annat, skulle motiveras samhällsekonomiskt: »Man kanske snarare mår sämre om man bättre förstår sakernas tillstånd«.

Passé? Bara i en tid som inte ser sina egna avgrunder.