Bland landsförrädare och folkmördare

Nittonhundratjugotalet var inte bara det glada tjugotalet. För att ta USA som exempel var inte livet fram till börskraschen ett enda charlstonande, tankat med smuggelsprit och befriande normlöshet. Det var också ett decennium av tilltagande paranoia. Gränserna stängdes, rashygien gjorde snabba framryckningar, Ku Klux Klan hade sin verkliga storhetstid och man anade anarkister och kommunister i varje buske. Råkade man bli placerad på fel sida i den paranoida föreställningsvärlden var det si och så med rättssäkerheten.

Yttrandefriheten var det inte heller mycket med, ibland på direkt bisarra sätt: om man vapenvägrade — lagarna fanns kvar sedan första världskriget — kunde man få ett år i fängelse, men om man uppmanade andra att göra det kunde man få tjugo år.

Det finns något tröstlöst i att vi gärna tittar tillbaka på sådana tider, skakar på huvudet och undrar hur folk kunde acceptera så repressiva idéer. Det tröstlösa ligger i att vi gör det om och om igen, utan att se samma tendenser i vår egen tid.

Aftonbladet har på sistone skrivit om en PR-konsult, Andreas Sidkvist, som bedriver kampanj mot vaccinering. Argumentationen tycks vara av ungefär samma kvalitet som i andra fall: en blandning av legitima frågor vad gäller säkerheten av så snabbt framtagna vaccin, en rimlig skepsis mot storskaliga statliga kampanjer och vaga och i varierande grad snurriga föreställningar om olika former av konspirationer.

Man kan ha en massa åsikter om detta. Det har många. Lars Lindblad, tidigare gruppledare för Moderaterna i riksdagen, kallar Sidkvists argumentation ”direkt samhällsfarlig”. Han uppmanar eventuella offentliga uppdragsgivare som anlitar Sidkvists PR-bolag att ”bannlysa” honom.

Det hör till vanligheterna numera att kräva att folk som tycker fel ska berövas sitt levebröd. Det gör det inte mindre osmakligt.

Karin Rågsjö, talesperson i hälsofrågor för Vänsterpartiet, oroar sig särskilt för uppgifterna att en del av de som argumenterar mot vaccin är anställda i vården. Underförstått …

Ja, vadå? Ska man ge yrkesförbud för vårdpersonal med vissa åsikter?

Runt om i Europa, Amerika och på andra ställen genomförs nu något som liknar återinförandet av inrikespass, något vi inte haft i Sverige sedan 1860. För att ens få beträda normala offentliga miljöer måste man kunna uppvisa vaccinationsbevis. I Frankrike protesteras det en del, liksom i Tyskland, men annars är invändningarna få och lama. I Italien är det bara det halvfascistiska Fratelli d’Italia som verkligen protesterar av principiella skäl: nittonhundratjugotalet har inget monopol på det bisarra.

En och annan noterar då och då den här typen av tendenser, men de inläggen får liksom inget fäste. De är som att ropa ned i en säck potatis.

Effekterna av den här pandemin är intressanta på många sätt. Vi har alla fått bättre koll på vilka i vår omgivning som längtar efter någon att lyda, vilka som omfamnar vilka snurrigheter som helst, så snart minsta anledning ges, och vilka som lyckas hålla sina huvuden hyfsat kalla. Vi har alla kunnat se hur offentligheten, både den officiella och den alternativa, har en tendens att halka ut i ytterkanterna. I etablerade medier används ett språkbruk som gör dem som inte skriver under på varje myndighetsukas till landsförrädare. I alternativa media framställs det som att vi är utsatta för ett illvilligt experiment, kanske rent av ett folkmord.

Utmaningen har varit att behålla vett och sans. Jag är inte säker på att vi har lyckats.