Dadgostars enda val

Trots en stark högermajoritet måste man betrakta Nooshi Dadgostars taktik som början på en framgångssaga – om hon fortsätter vara lika principfast som i regereringskrisen.

Text:

Foto: Christine Olsson/TT

Var ska man börja, om man vill förstå vad Vänsterpartiet brottas med? Santa Maria della Vittoria, titelkyrka på Quirinalen i Rom, är faktiskt ett ställe så gott som något.

Berninis skulptur Den heliga Teresas extas gör saker med marmor som gränsar till det osedliga. Det här helgonet upplever något hon tidigare bara drömt om. Det som gör det extra pikant är att det brukar vara Teresa av Ávila som tillskrivs påståendet att fler tårar har fällts över böner som blivit hörda, än böner som förblivit ohörda.

Det är där – i de bönhördas utsatta skara – som Vänsterpartiet platsar.

När Jonas Sjöstedt tog över Vänsterpartiet för snart tio år sedan var en hel del av grundjobbet redan gjort. Partiet hade visserligen fallit tillbaka till strax under sex procent, men rekordresultatet 1998 – hela tolv procent – hade satt sitt märke. Vänsterpartiet hade fått smak på hantverk och resultat, snarare än testuggeri.

Inför valet 2010 hade Lars Ohly, som bara något år tidigare kallade sig kommunist, förhandlat fram en gemensam regeringsplattform med Socialdemokraterna. Det berodde mer på att Socialdemokraterna tvingade sin partiledare, Mona Sahlin, att välja en väg som hon inte trodde på, än på Vänsterpartiets skicklighet, men resultatet var ändå detsamma.

Vänsterpartiet var inte längre främmande för att sitta i regeringen. Även om väljarna till sist ville något annat, var det en betydande förändring.

Men långt ifrån allt var ändå fixt och färdigt när Jonas Sjöstedt tillträdde. Han hade högerstämpel och hade satts på undantag tidigare. Sjöstedt var från början tydlig med att han ville reformera och utveckla sitt parti till ett brett och folkligt vänsterparti, inspirerat av europeiska förlagor. Sådana ambitioner är alltid farliga.

Den interna strategin, som nästan omedelbart var framgångsrik, bestod i en ideologisk personalunion med partivänsterns Aron Etzler. Att göra honom till partisek­reterare krävde egentligen inga eftergifter; även för Etzler hägrade ett brett väns­terparti. Det var, faktiskt, svårt att ens se koalitionen som en kompromiss, för Etzler bidrog inte bara med en bredare intern bas, han hade också genomtänkta och konkreta idéer om hur partiets förändring skulle gå till. Det handlade om att bygga förtroende och inte minst om att odla relationen till civilsamhällets organisationer, främst facket.

När Jonas Sjöstedt flyttade till sin hustru, ambassadören i Vietnam, hade partiet fördubblat sitt medlemsantal till strax under 24 000. Sjöstedt hade blivit inbjuden att tala inför LO:s styrelse, en historisk händelse. Han hade skickligt lyckats ta sig ur ett potentiellt katastrofalt läge under den långa regeringsbildningen 2018–19, genom att äta kakan och ändå ha den kvar i form av ett »misstroendelöfte«.

Det här var det arv som Jonas Sjöstedt lämnade efter sig när han avgick förra hösten.

I efterhand går det att argumentera för att Nooshi Dadgostar satte sig vid dukat bord. När det ännu var oklart om hon skulle lyckas ta sig ur misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven oskadd, kunde man lika gärna argumentera för att Jonas Sjöstedt hade lämnat en apterad bomb under hennes tron.

»Misstroendelöftet« var dels ett sätt att lugna interna kritiker som tyckte att Väns­terpartiet givit med sig för lätt när januariavtalet slöts, dels ett sätt att sätta press på Socialdemokraterna. Men det satte också, oundvikligen, Vänsterpartiet under press. Hyresfrågan skulle komma upp under den här mandatperioden, det var alldeles klart. Den skulle stöpas i Centerpartiets form, det var också klart. Vad som var mindre klart var om Socialdemokraterna skulle ha möjlighet, eller ens förstå vikten av, att ge Vänsterpartiet en rimlig ursäkt för att inte göra allvar av »misstroendelöftet«.

Svaret visade sig vara nej.

Möjligen fanns det aldrig ens en teoretisk möjlighet.

Hyresfrågan är inte vilken fråga som helst för Nooshi Dadgostar. Det var den frågan som gav henne en rejäl skjuts politiskt, när hon för snart tio år sedan var med och bildade protestgruppen »Alby är inte till salu«. Och om Socialdemokraterna och Centern räknade med att Dadgostar, ny på sin post, av nervositets- och senioritetsskäl skulle väja först, hade de fel. Få nytillträdda partiledare har vågat spela så tufft så snart efter sitt tillträde. »Misstroendelöftet«, som en mindre säker partiledare skulle betraktat som besvärande barlast från föregångaren, verkade snarare framstå som en möjlighet för Dadgostar. Hon satsade fullt ut, till den grad att en svensk statsminister för första gången fälldes i en förtroendeomröstning i riksdagen.

Och hon vann.

I SVT/Novus partisympatiundersökning i juli fick Vänsterpartiet rekordnoteringen 13,3 procent. I Novus mätning av partiledarförtroende vann Dadgostar fem procentenheter efter regeringskrisen och ligger på 19 procent, klart över sitt partis popularitet. I Sifos mätning var uppgången hela elva procentenheter till 29 procent och bara Stefan Löfven, på 38 procent, och Ulf Kristersson, på 36 procent, ligger före.

Vänsterpartiet är på god väg att bli bönhört: bredare, populärare, mer trovärdigt, folkligare.

Det finns bara ett smolk i bägaren: Lars Ohlys framsteg från 2010 har blivit ogjort. Det är inte längre fråga om någon gemensam regeringsplattform på vänsterkanten. Det får inte ens bli några förhandlingar.

En lätt bisarr tudelning klöv svensk offentlighet, efter att Nooshi Dadgostar och partiets ekonomisk-politiska talesperson Ulla Andersson för en vecka sedan inledde ett slags publik och ensidig förhandling med regeringen på Dagens Nyheters debattsida. Redan i grundanslaget fanns det absurda: regeringen behöver kunna räkna med Vänsterpartiet för att få höstbudgeten genom riksdagen, men har accepterat ett annat samarbetspartis förbud mot att förhandla med Vänsterpartiet. Så det får bli debattartiklar i stället.

Vänsterpartiet har allt att vinna på att understryka det absurda, men det vore omöjligt att göra om det inte fanns täckning för det i verkligheten.

De fyra »ramvillkoren« Vänsterpartiet listade för att det ska finnas »en möjlighet« för partiet att stödja regeringens budget, gavs en mer detaljerad form i en kortare rapport. Det rör sig om närmare 25 miljarder i ökade utgifter. En del kan regeringen säkert trolla in, annat strider direkt mot Centerpartiets förväntningar.

Varken regeringen eller Centerpartiet, de parter artikeln riktar sig till, hade någon lust att kommentera innehållet. Det hade däremot många andra. »Klarspråk om regeringens maktunderlag«, skrev Dagens Industri och de flesta kommentarer bestod av någon variant av den analysen: I längden är det orimligt att inte erkänna Vänsterpartiets nyckelroll för den sittande regeringen. Förr eller senare blir det ohållbart att Centern sätter ramarna för regeringen, utan att ens sitta i den.

Undantaget – den andra sidan av tudelningen – var Dagens Nyheter.

DN:s ledaravdelning hade två poänger: Dels att Vänsterpartiet inte skulle haft något inflytande om januariavtalet hade upprätthållits. Skulden för eventuell vänster­politik är därför Nyamko Sabunis och Ulf Kristerssons. Dels att debattartikeln i själva verket var »en vinst för Annie Lööf«, eftersom Vänsterpartiet inte längre verkar kräva förhandlingar för att släppa igenom regeringens budget.

Det var en rätt udda tolkning, men värd att notera, för DN har blivit något av ett språkrör för Centerns och Annie Lööfs världsbild när de flesta, både till höger och vänster, ser något helt annat. Och från den här sidan klyftan saknas inte bara förståelse för att Vänsterpartiet skulle ha något politiskt inflytande över huvud taget, det finns också en stark moralisk underton: Vänsterpartiet kan bara få makt om andra partier agerar på ett »oansvarigt« sätt.

Hur djup klyftan mellan de två världsbilderna är illustrerades av att regeringskrisen i början av sommaren, med sitt historiska riksdagsbeslut, inte på något sätt slog en bro över avgrunden. På båda sidor uppfattades det som skedde i stället som ett bevis för att den egna analysen är uppenbart sann. Men det finns en skillnad.

Bland kritiker, både från höger och väns­ter, mot Socialdemokraternas samarbete med Centern var regeringskrisen något av en lättnad. Det var, i deras ögon, verkligheten som till sist bröt sig in och vädrade ut fantasiföreställningarna. Bland de som sluter upp bakom samarbetet var regeringskrisen snarare en irriterande uppvisning i hållningslös cynism. Många av dem hade inte trott att Nooshi Dadgostar skulle driva processen hela vägen. Många kunde inte föreställa sig att hon skulle komma undan med att rösta tillsammans med Sverigedemokraterna. När det ändå skedde saknades förklaringar, annat än att Vänsterpartiet under Dadgostar förlorat all förutsägbarhet, att partiföreträdarna kastat alla principer överbord och att partiledaren själv uppfyllts av hybris.

Vänsterpartiets möjligheter att tala med Centerpartiet var aldrig goda, eftersom Centerpartiet gjort en principsak av att inte göra det, men efter det här blev möjligheterna ännu sämre. Till princip och strategi lade Centern en genuin oförmåga att förstå hur motståndaren tänkte och en personlig bitterhet. Socialdemokraterna, även under en ledare som visat sig beredd att stå ut med betydande förnedring, kommer inte heller att glömma Vänsterpartiets roll i den där omröstningen i juni.

Det är så läget ser ut, inför höstbudgeten. Nooshi Dadgostars förhandlingsutspel på DN Debatt har inte gjort stämningen bättre. Mycket av upprördheten under sommarens regeringskris, både inom Centern och Socialdemokraterna, tog fasta på vad som ansågs vara Dadgostars manipulativa sätt att använda medierna, i stället för partipolitisk tyst diplomati. Det här betraktas som en bekräftelse på det karaktärsfelet.

Att förhandla kräver ett visst mått av förtroende. Att förhandla utan att faktiskt förhandla kräver dessutom en osedvanlig känsla för parten på den andra sidan. Läget kunde, med det sagt, knappast vara värre. Det enda som talar för att höstbudgeten slinker igenom riksdagen är egentligen den enorma vikten i den andra vågskålen: hotet om ny regeringskris och extraval mindre än ett år före det ordinarie valet.

Det är en stark drivkraft och de flesta inblandade gissar att den kommer att vinna. Men med alla låsningar och all språkförbistring är det här en process som kan få eget liv.

Det är lätt att förlora perspektivet i en närstrid. Därför: Centerpartiet må vara Vänsterpartiets ärkefiende för stunden, men på det strukturella plan som vänsterpolitiker gärna hänvisar till, är problemet större än så.

Sveriges riksdag har aldrig haft en så solid högermajoritet som nu.

Det är visserligen så att »höger« måste ges en så vid definition att både Centerpartiet och Sverigedemokraterna hamnar på samma sida, för att det påståendet ska stämma, men det är inte orimligt i det här fallet. Högerkölen kan vara ekonomisk, som hos Centern, eller kulturell, som hos Sverigedemokraterna, men oavsett vilket består riksdagen till 60 procent av partier med en helt annan politik än Vänsterpartiets.

Förutsättningarna för vänsterpolitik är, på så sätt, egentligen sämre än någonsin. Ska Vänsterpartiets framgång växlas in i några bestående förändringar gäller det att vinna tillbaka stora grupper väljare som dragit sig högerut, vinna stora grupper nya väljare eller helst båda delarna. Det finns en del som talar för att det är möjligt. Den svenska väljarkåren är, till exempel, inte alls särskilt marknadsliberal längre. Men det arbetet återstår. Ända sedan Gudrun Schyman tillträdde har utvecklingen oavbrutet gått åt motsatt håll.

Så långt är det, trots allt, en framgångssaga för Vänsterpartiet. Det är fortfarande ett högt spel som både kräver starka nerver och god analysförmåga, men partiet har kommit en bra bit längs den väg som Jonas Sjöstedt och Aron Etzler stakade ut.

Det finns ingen vila på vägen framåt.

Sjöstedts »misstroendelöfte« må vara utlöst och avklarat, men det innebär att Vänsterpartiet skapat nya förväntningar och rent av ett slags prejudikat. På sätt och vis så att misstroendelöftet permanentats. Att sätta hårt mot hårt en gång och sedan återgå till normal underdånighet, skulle vara att förlora allt det som vunnits i förtroende, sympatier och procentenheter.

Vänsterpartiets framgång innebär att det faktiskt förvandlat sig till ett annat parti än det som Socialdemokraterna tryggt kunde räkna med.

Nooshi Dadgostar måste helt enkelt driva processen vidare, om inte allt ska gå i kras. Den som blivit bönhörd har något att förlora. De som tror att debattartikeln i DN bara var vapenskrammel riskerar att bli överraskade. Igen.