Malcom Kyeyune: Fixeringen vid ras i USA handlar om makt

I USA har den ideologi som kallas Critical Race Theory kopplat ett stenhårt grepp om skolsystemet. Men de vackra orden om rättvisa leder till diskriminering av studiemotiverade asiatiska elever.

Text:

Foto: Chris O'Meara/AP

Att USA i dag är ett mycket splittrat land är knappast någon hemlighet. Sommaren 2020 ägde stora kravaller rum efter mordet på George Floyd, kravaller som i många städer ledde till vandalisering och bränder, men också till en ökad polarisering i samhället. Många butiker och hus som förstördes under denna sommar har fortfarande inte återställts, och mycket av splittringen i det amerikanska samhället som gick att se då har bara blivit värre, inte bättre, över tid.

I allt fler frågor – rörande allt ifrån hur man ska se på covid-19, till frågan om huruvida krav på att kunna visa legitimation när man röstar är förenliga med demokratin – verkar de olika delarna av USA ha glidit så långt ifrån varandra att det inte längre ens går att prata om var man står. Den som tycker olika är i allt mindre mån en medborgare som råkar ha andra åsikter i dagens viktiga frågor, utan en fiende, kanske till och med på ett rent existentiellt plan. Polariseringen har numera nått så giftiga nivåer att många amerikaner ser på väljarna till motståndarpartiet som ett potentiellt hot mot landets fortsatta existens.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Det bör nog inte förvåna någon att utbildningsväsendet kommit att spela en enorm roll i denna process. I USA, precis som i många andra länder, går en av de mest grundläggande politiska skiljelinjerna mellan högutbildade och de som saknar högre utbildning. Den amerikanska högern har länge kunnat peka på statistik som visar att universiteten har långt fler liberala än konservativa professorer, men den har samtidigt varit oförmögen (och kanske också ovillig) att göra något åt saken. I dag står dock inte striden längre om de högre lärosätena, utan om vad som ska läras ut till barn i grundskolan. Frågan om Critical Race Theory, en mycket aggressiv version av det vi i Sverige skulle kalla »normkritik«, har i dag blåst upp som ett av de mest polariserade områdena i den amerikanska debatten.

Det första en svensk läsare bör göra här är nog att lägga idén om Sverige som ett progressivt föregångsland åt sidan. År 2021 är en sådan självbild nämligen otroligt förlegad. Om Sverige framstod som polariserat och politiskt splittrat i samband med flyktingkrisen 2015, är detta ingenting jämfört med den betydligt djupare splittring som i dag går igenom USA. Och om svenska normkritiker på olika lärosäten framstått som radikala, är denna radikalitet knappt mätbar jämfört med de ambitioner deras amerikanska motsvarigheter nu signalerar tämligen öppet. Den amerikanska versionen av normkritik – härefter under förkortningen CRT – tar inte bara sikte på »heterosexuella vita män«, utan är på många sätt en direkt attack mot grundpelarna i det amerikanska politiska systemet.

Grovt förenklat kan man säga att amerikansk politisk historia när det gäller frågor om ras och etnicitet de senaste hundra åren handlat om att progressiva krafter försökt avskaffa olika politiska kategorier som gör skillnad på folk och folk, till förmån för en enda kategori – medborgare – där alla medlemmar har likvärdiga rättigheter. Kampen mot segregation hade många olika schatteringar (varav Martin Luther King kommit att förkroppsliga dess »mainstream« i vårt historiska minne), men den dominerande impulsen var att afro-amerikaner måste accepteras som just amerikaner, punkt slut. Den motsatta tendensen – att lösningen var ett erkännande av svartas grundläggande särart, och att svarta och vita inte kunde eller borde ingå i samma sorts politiska demos – utgjorde en minoritetsposition, kanske bäst förkroppsligad av (den tidiga) Malcolm X.

Resultatet av den politiska kampen på sextio- och sjuttiotalen blev dock ett vinnande av formell jämlikhet, och institutionaliserandet av antidiskrimeringslagstiftning vars syfte var att se till att jämlikheten mellan svarta och vita amerikaner de jure också motsvarades av rent praktisk jämlikhet.

I dag står dock de progressiva på den and­ra sidan av det politiska och ideologiska staketet. CRT inbegriper förvisso ett mycket brett fält, men den dominerande strömningen accepterar utan problem argument om att de olika grupperna (»raserna«) är fundamentalt olika, att de har olika intressen, och att samexistens baserad på formell och juridisk jämlikhet inte bara är en naiv önskedröm, utan en ordning ämnad att förtrycka mer marginaliserade grupper.

Amerikanska skolungdomar behöver därmed lära sig att kunna undersöka och blotta sina egna privilegier. Detta vore säkert kontroversiellt nog i sig, men med detta följer även en växande vurm i USA för så kallade »racial ­affinity groups«, det vill säga uppdelningar i separatistiska grupper baserade på vilken »ras« man tillhör. Lika barn leka bäst; enbart medlemmar av samma »ras« kan hoppas förstå varandra fullt ut i diskussioner om svåra politiska och etiska knäckfrågor.

När SSU Stockholm höll ett »separatistiskt« möte 2016 enbart för »rasifierade«, mötte detta extremt hård kritik från offentligheten, och inte bara från den svenska högern. Aptiten för sådana idéer var överlag tämligen låg även hos många på vänsterkanten som såg vilken Pandoras ask en normalisering av denna logik skulle öppna. I slutändan handlade dock denna kontrovers enbart om en lokal klubb hos ett svenskt politiskt ungdomsförbund; själva tanken att införa regelbunden »separatism« baserad på rastillhörighet i svensk skolundervisning är med våra mått mätt ännu så extrem att den i princip är otänkbar.

Uppdelningen av skolungdomar i olika intressegrupper baserade på rastillhörighet är dock inte en otänkbar idé i USA. Tvärtom: detta sker redan i vissa skolor i USA, och framför allt på privata institutioner som vänder sig till den övre medelklassen. Långt från att vara ett rop på hjälp från jordens fördömda, för att låna en term från Frantz Fanon, finner den amerikanska normkritiken sina allra mest entusiastiska följare hos de mer välmående och välbeställda delarna av samhället. Och det är de allra dyraste skolorna, såsom Brearleys i New York (kostnad: 56 300 dollar per barn och skolår; jämför medianinkomsten i USA på 35 977 dollar enligt 2019 års statistik) som gått allra längst i sitt omfamnande av dessa nya trender.

Kanske framstår detta som en paradox. Varför är det helt plötsligt de allra rikaste som kämpar som hårdast för – åtminstone med sina egna ord – rättvisa, jämlikhet, och frihet? Borde det inte vara tvärtom? Detta är dock ett tämligen naivt sätt att se på saken. Normkritikens komplexa och ofta motsägelsefulla språk kräver utbildning; desto mer bemedlade du och dina föräldrar är, desto större är dina möjligheter att lära dig att tala det språket flytande.

Samtidigt som fler och fler skolor anammar delar av CRT i sin undervisning, håller amerikanska universitet med hög status långsamt på att fasa ut standardiserade tester såsom SAT (motsvarigheten till det svenska Högskoleprovet) till förmån för ett antagande som bygger på mer skönsmässiga bedömningar, där studentens förmåga att kunna skriva en sorts ideologisk essä om sitt eget liv (ofta genom en normkritisk lins) premieras. Resultatet? Fattiga minoriteter med god studievana, men som saknar tillgång till den sortens medelklassmiljöer där det går att lära sig att »prata normkritiska«, håller sakta men säkert på att konkurreras ut från amerikanska elitinstitutioner.

Harvarduniversitetet, en bastion av progressivism och framåtblickande, kämpar i dag med näbbar och klor för att kunna diskriminera asiatiska minoriteter, genom att göra kraven på dem mycket hårdare än för andra grupper. Utan denna form av särbehandling skulle det helt enkelt gå för många asiater på Harvard, till förfång för andra, mindre studiebegåvade barn med mer välbeställda och inflytelserika föräldrar.

Man motiverar detta med målet att uppnå »equity«, alltså en procentuell representation som speglar olika gruppers andel av befolkningen. För att unga från utsatta grupper utan samma studievana som de asiatiska ska finnas på elitskolorna behöver de tydliga, standardiserade SAT-testerna tas bort.

Långt ifrån att vara ett krig mellan »raserna«, framstår Critical Race Theory som ett vapen i en kamp inom den amerikanska eliten, och mellan eliten och den alltmer missnöjda pöbeln. Väljer man att skrapa på ytan ser man snabbt att lovorden om att öka »rättvisan« inom skolsystemet döljer en rad reformer vars praktiska effekt är att gynna den övre medelklassen på bekostnad av alla andra, oavsett hudfärg. Fattiga studenter har mycket större möjlighet att gå från det stökiga hemmet ner till biblioteket för att lära sig matematik, än att lära sig konsten (och det är verkligen en konst) att skriva en essä om hur det är att vara fattig. ­Matematiken är objektiv och tillgänglig för alla; de kulturella normer, språkstandarder och olika tabun som måste respekteras i en essä om social rättvisa är höljda i dunkel och skiftar dessutom hela tiden. Det som är »rätt« 2019 är nästan alltid »fel« eller åtminstone anakronistiskt ett par år senare; likt militära lösenord byts dessa sociala koder ut då och då så att allmogen inte ska kunna tillgodogöra sig dem allt för enkelt och därmed öka konkurrensen vid köttgrytorna.

I Gallups opinionsmätningar går det att se hur amerikaner hade en överlag ganska positiv bild på relationen mellan svarta och vita i USA så sent som 2013. I dag har förtroendet för någon sorts samexistens kollapsat tämligen drastiskt; det har alltså tagit mindre än tio år för att övertyga en majoritet amerikaner om att det egna landet är (hopplöst?) rasistiskt. Att rasistiska attityder hos vanligt folk verkligen skulle ha blivit ett mycket större problem under en sådan kort tid är minst sagt tveksamt, och frågan är om den kris som USA i dag står inför inte går mycket djupare än blott fördomsfulla attityder. För den som vänder blicken mot dagens USA kommer inte bara att se konflikter mellan svarta och vita, utan en amerikansk elit som blir allt mer isolerad från resten av folket, och allt mer mån om att sparka undan stegen för dem som befinner sig under. Och i kampen om att säkra sina egna barns framtid på Prince­ton eller Harvard samtidigt som man håller »fel« sorts folk borta, är man i dag villig att ta till nästan vilka medel som helst. Att vända svarta mot vita, broder mot broder, medborgare mot medborgare; detta är man i dag beredd att göra, oaktat vad konsekvenserna för samhället riskerar att bli på sikt.

Martin Luther Kings mest berömda tal kretsade kring hans dröm om ett Amerika där hans barn skulle bedömas utefter sin personlighet och karaktär, snarare än färgen på deras hud. I dag, nästan 60 år efter Kings tal vid marschen till Washington, har hans arvtagare fullt upp med att begrava den drömmen.