Språkkrav borde vara norm

Att som patient, i ett offentligfinansierat sjukvårdssystem, ges möjlighet att välja, eller att välja bort, en läkare på grund av etnicitet eller kön är principiellt fel. Men språkkrav borde vara norm.

Varje gång man löser ett problem uppstår ett annat. Vissa gånger kan det förutses, andra gånger inte. I bästa fall är det nya problemet mindre än det ursprungliga, vilket minskar den samlade problembördan. I värsta fall har problemlösningen enkom gjort ont värre.

Ett av Sveriges främsta problem rör den höga arbetslösheten bland utrikes födda. Lösningen består i att fler människor kommer i arbete. Men i all välmening, och i ivern att lösa såväl hög arbetslöshet som hög arbetsbrist inom vissa sektorer, har man lagt grunden för nya problem som paradoxalt nog slår hårdast mot just de som skulle hjälpas. Sådant är dessvärre fallet inom välfärden.

I den omdiskuterade granskning som DN nyligen publicerade, där journalisten utgav sig för att vara en nyinflyttad patient som efterfrågade en etniskt svensk läkare och fick gehör för sitt önskemål i 51 av 120 fall, är språkkunskaperna sannolikt en viktig faktor, även om omständigheterna i de fiktiva fallen inte redovisats i detalj. Däremot framkommer att några av de uppringda vårdgivarna frågade om patientens önskemål sammanhängde med språkkunskaper, något journalisten nekade till.

UPPRÖRDHETEN SOM FÖLJT efter artikeln är till stor del befogad. Att som patient, i ett offentligfinansierat sjukvårdssystem, ges möjlighet att välja, eller att välja bort, en läkare på grund av etnicitet eller kön är principiellt fel. Detta oavsett om en kvinna inte vill undersökas av en manlig gynekolog, om en muslimsk man inte vill undersökas av en obeslöjad kvinna eller om en svensk man sedan generationer inte vill behandlas av en utomeuropeiskt född läkare. Det centrala är om könet eller etniciteten i sig fäller avgörandet. Att som sjuk eller gammal, i behov av vård eller omsorg, efterfråga möte eller samtal med en person som man förstår och som förstår en tillbaka, är däremot föga anmärkningsvärt. 

I utredningen ”Stärkt kompetens i vård och omsorg” (SOU 2019:20) identifieras bristande språkkunskaper som den vanligaste kompetensbristen bland undersköterskor. Det rör sig om såväl den kommunikativa som den skriftliga förmågan, liksom hör- läs- och ordförståelse. Brister som riskerar att drabba såväl patienten som de kollegor som tvingas ta ett större ansvar och täcka upp.

I en norsk studie, publicerad i norska Tidskrift for Den norske legeforening, undersöktes behovet av ett mentorssystem för utländska läkare. 24 norskfödda och 16 utrikes födda ST-läkare i psykiatri deltog. Av diskussionerna i fokusgrupperna framgick att de inrikes födda läkarna ansåg att de utrikes födda kollegornas språkkunskaper var sämre än vad dessa själva ansåg. Särskilt problematiskt menade man att det var vid telefonkontakter, samt vid journalskrivning. De utrikes födda läkarna ansåg å sin sida att kraven var alltför stränga.

Så var det det där med att lösa problem och att skapa nya.

Genom att inte ställa krav på språkkunskaper har man visserligen kunnat anställa personer som annars inte hade anställts, samtidigt som dessa personers bristande språkkunskaper på goda grunder skapat en oro hos patienterna, som riskerar att drabba hela den utrikes födda delen av kåren. Ur såväl patienternas, brukarnas, som de välfärdsanställdas perspektiv vore det eftersträvansvärt om språkkrav inom samtliga välfärdsjobb kunde göras till norm.

Text:

Toppbild: Isabell Höjman/TT