Blivit omänskligt att ens reflektera över undergångssekten

Förmågan att betrakta sig själv utifrån verkar vara i avtagande. Att se på undergångsrörelserna med distans betraktas numera som ett slags kätteri.

Humor brukade vara en kandidat. För det unikt mänskliga, alltså. Så verkar det inte vara längre. Självreflektion är en annan aspirant: förmågan att betrakta sig själv utifrån. Men den verkar också vara i avtagande.

För att rota i just det, låt oss snacka antropocen: den geologiska period som vi befinner oss i enligt vissa, om än ännu inofficiellt. Det är den första geologiska epok när människans förehavanden är en viktig, kanske till och med avgörande, faktor för klimat och ekosystem. Tanken är inte alldeles ny. En italienare föreslog något liknande, redan för 150 år sedan. Vi har som art en tendens att upprepa oss.

Det är lätt att snickra ihop goda argument för det antropocena. Människan sätter ju bevisligen sitt märke på planeten. Och nu är vi tydligen i gång med att rucka på jetströmmar, havsströmmar och atmosfären i stort.

Men det finns ett slags självmotsägelse i den här tanken.

Vår planet, eller för den delen universum, har inte kapitulerat för människan. Kontinentalplattorna glider på, lika obekymrat som för 500 miljoner år sedan. Supervulkanerna samlar sig för nästa förödande utbrott, med artutrotning och istid som följd. Det surrar tusentals gigantiska rymdstenar därute, som när som helst kan slå ner och nollställa allt med kraften av hundratusentals Hiroshimabomber. Vi har inte koll på dem och vi kan inte stoppa dem. Jordens magnetfält verkar vara på väg att försvagas. Om det går tillräckligt långt kommer vi att grillas av kosmisk strålning. Orsaken, som vi vet mycket lite om, ligger i jordens kärna, som börjar ungefär 300 mil ner i marken. Människans djupaste borrhål är drygt 1,2 mil. Det är som att ha kommit lite söder om Vagnhärad, på väg till Paris.

Jag skrev nyligen en kolumn på just detta tema: människans fortsatta ynklighet inför naturkrafterna. Det upprörde många. Det är just sådan upprördhet som gör att man anar självmotsägelsen i den antropocena tanken.

Det inte särskilt subtila moraliska budskapet i tanken om det antropocena, är att människan har förhävt sig. En hyfsad poäng. Men när den antropocena tanken blir en religion av självförakt, slår den knut på sig själv. Då gör den just det som den vill kritisera: överskattar människans makt och förmåga. Den som verkligen tror att människans utsläpp från charterresor ens kan tävla i samma viktklass som jordens alldeles egna katastrofkaskader av lava, aska och växthusgaser, när dessa väl exploderar, har helt enkelt förlorat perspektivet.

Samma överskattning av mänsklig makt finns i alla uppmaningar att »lyssna på forskarna«. Människan har tagit reda på en fasligt massa om jorden de senaste seklerna. Men vi vet förvånansvärt lite och kan kontrollera än mindre.

Visst, vi måste dämpa vår negativa inverkan på klimat och miljö. Men att påstå att människan är jordens mäktigaste kraft är nonsens.

Visst, vi ska »lyssna på forskarna«, men utan att inbilla oss att människan listat ut särskilt mycket av hur jorden fungerar.

Det för oss tillbaka till den avtagande självreflektionen.

Mänskligheten är just nu gripen av mer eller mindre extatiska undergångsrörelser. Det borde vara en sällsynt fruktsam epok, om man är intresserad av mänsklig kultur och mänsklig psykologi. En gyllene period för vårt påstådda artunika drag: självreflektion.

Vad är det för uråldrigt behov dessa massrörelser fyller? Hur går det till när stora delar av offentligheten börjar fungera som en sekt?

I stället stämplas självreflektionen som ett slags kätteri. Den som med analytisk distans betraktar undergångsrörelserna, väckelsepredikningarna i dagspressen och allt det andra, anses vara moraliskt förtappad, ondskefull eller till och med sinnessjuk. Omänsklig, helt enkelt.

Så var det med det artunika i den egen­skapen.

Text:

Toppbild: Matt Dunham/AP