Ett folk måste ha demokratin i själ och hjärta

USA har misslyckats med att införa demokrati utomlands. Det är för att man har ignorerat sin egen historia.

I Fokus kunde läsarna nyligen ta del av Frida Strannes magistrala genomgång av USA:s utrikespolitiska haverier (nr 36/2021). Hon visade att katastrofen i Afghanistan inte var någon tillfällighet, utan konsekvensen av ett systemfel. Jag skulle vilja tillägga att det är en följd av att amerikanerna missförstått världen, något som i sin tur bottnar i att de glömt bort sin egen historia. 

USA har sagt sig använda militärmakt för att försöka göra världen säkrare och friare. Men det visar sig att hemliga operationer, storskaliga invasioner, politiska lönnmord och oönskade militärbaser inte åstadkommer detta. Istället destabiliserar de både länder och regioner.

Faktum är att nästan inga av de länder som USA opererat i med dessa medel har rört sig i demokratisk riktning. Kronan på detta misslyckade verk är Afghanistan. Trots 20 års insatser, hundratusentals soldater och 946 miljarder dollar styrs landet i dag av högst odemokratiska talibaner. 

Lärdomen av detta är att demokratier inte skapas uppifrån och ner, utan växer nerifrån och upp. Vi i väst agerar ofta som om demokrati är människans naturtillstånd. Att det uppstår av sig själv, bara vi kastar ut auktoritära regimer och inför fria val. Men så är det inte – och det var inte heller så demokratin växte fram i vare sig USA eller Sverige.

På 1830-talet korsade den franske filosofen Alexis de Tocqueville Atlanten för att försöka förstå vad som gjort den amerikanska demokratin möjlig. I Frankrike hade man ju försökt, men revolutionerna tog som bekant en ände med förskräckelse.

Sin första uppenbarelse fick Tocqueville när han klev av båten och mötte New Yorks guvernör, som hälsade honom med en rejäl handskakning. Inga snirkliga bugningar eller hederstitlar, som vid det franska hovet. Han upptäckte då att USA inte bara hade ett annat statsskick än Frankrike, utan att det var en annan kultur.

En tysk emigrant förklarade saken närmare. Européernas problem var, sa han, att de trodde att en demokrati skapades bara genom att man sammankallade en kongress. Nej, ett folk måste ha demokratin i sin själ och hjärta. Så var det i USA: »Republiken är över allt, på gatorna lika mycket som i kongressen.«

USA:s republik vilade alltså på en demokratisk kultur. Amerikanarna var aktiva medborgare och idoga föreningsmänniskor och integrerade på så sätt demokratins ordningar och värderingar i sina liv.

Samma mönster syns om vi vänder blicken mot Sverige. Allmän rösträtt förverkligades för precis hundra år sedan, men demokrati i Sverige är äldre än så. Den första demokratiska föreningen i vårt land var baptistförsamlingen i Vallersvik, som grundades år 1848. Här hade alla medlemmar – män såväl som kvinnor – en röst. 

Vallersvik var startskottet för den myriad av föreningar, församlingar och loger som växte fram över Sverige. Långsamt stöpte dessa om kulturen, och nedströms från den ligger som bekant politiken. Till slut fick vi ett demokratiskt statsskick, men resan dit var drygt 70 år lång.

Först en demokratisk kultur, sedan ett demokratiskt statsskick – det var alltså ordningen när demokratin i väst växte fram. Men det är inte så USA agerat utrikespolitiskt. Tvärtom har man försökt införa demokrati uppifrån och ner: Sammankallat parlament utan att det funnits demokrati på gatorna, torgen och i byarna.

Det har man gjort för att man har ignorerat sin egen historia. Priset för att glömma vem man är och var man kommer ifrån är alltid högt.

Text:

Toppbild: Joe Burbank/AP