Glipan i mitten: Centerns parallelvärld biter inte

Regeringsfrågan har hamnat i parallella världar. Väljarna är på väg att sortera sig i två andra parallella världar. Centern brottas med båda delarna.

Text:

En observation, så här en vecka efter Centerstämman:

När Annie Lööf tillträdde för tio år sedan hette partiledarna, förutom de könskvoterade språkrören, Håkan Juholt, Lars Ohly, Jan Björklund, Göran Hägglund, Fredrik Reinfeldt och Jimmie Åkesson.

Nu är Annie Lööf nyligen omvald och om någon månad, när Socialdemokraterna är färdiga med sin stafettväxling, kommer partiledarna, undantaget språkrören, att alla vara kvinnor, utom Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson.

Spelar det någon roll?

I valet 2018 var Centerpartiet i särklass starkast bland kvinnor mellan 18 och 22, med 17,8 procent. Andra starkaste grupp var kvinnor mellan 23 och 30, med 13,8 procent. Därefter kom kvinnor mellan 31 och 40, kvinnor mellan 41 och 50 och kvinnor mellan 51 och 60. Först därefter, på sjätte plats i demografin, kom män mellan 18 och 22, med 8,7 procent.

Det är något som sker vad gäller kön inom politiken och Centerpartiet verkar stå mitt i det.

Men vi börjar hösten 2019.

Det hade gått ett drygt halvår sedan januariavtalet presenterades. Magsyran bubblade fortfarande i alliansens olika partihögkvarter. Samhörigheter slets sönder, men styrkan i lojaliteter ökade också. Tydligast märktes det i Centerpartiet. Även bland dem som hade önskat en annan utgång av regeringsförhandlingarna var det en hederssak att sluta upp bakom partiet. Mer precist bakom Annie Lööf.

Förtroendet för Lööf sjönk som en sten i opinionsmätningarna. Strax före valet 2018 hade hon haft 33 procents förtroende bland väljarna. Bara Ulf Kristersson slog henne och det knappt. Efter uppgörelsen hade hon tappat ett dussin procentenheter och passerats av alla, förutom Jan Björklund, som tappat nästan lika mycket, och de ständigt förtroendekorta språkrören.

Centerpartisterna kände sig orättvist ansatta. Begreppet »Centerhat«, myntat redan 2017, blev en intern sanning.

Partnerskap. Centerpartiet valde i juli att åter ge Stefan Löfven förtroende som statsminister.

Partiet och dess ledare hade varit med om något liknande förut. Våren 2013 hade förtroendet för Lööf rasat till ensiffriga tal och bottnat till och med under den eviga jumbon, språkröret Åsa Romson. Den gången berodde det på ett tokliberalt idéprogram och lojaliteten med ledaren hade inte varit lika självklar. Det smiddes ränker för att byta ut henne. Av de kabalerna blev inget. I efterhand var de flesta nöjda med det. Ett år efter bottennappet hade Annie Lööf dubblat sitt rekorddåliga förtroende. Ett halvår senare hade hon mer än dubblat det igen och sedan fortsatte det uppåt tills hon, när valåret 2018 närmade sig, låg i topp av förtroendemätningen.

Det var inte minst den erfarenheten som gjorde att det rasade förtroendet för partiledaren 2019 snarare band samman Centern, än splittrade det. Det var uppenbarligen något alldeles särskilt med Annie Lööf. Och det fanns gott om andra mätningar att fördjupa sig i.

»Centern är ett väldigt mätintensivt parti«, konstaterade en välkänd opinionsanalytiker ungefär vid den här tiden: »De är glada i att hitta målgrupper och göra mosaikvärderingskartor. De har gott om pengar och många unga i och omkring ledningen som är PÖP:are«.

PÖP är den politiska motsvarigheten till MÖP: en Militärt Överintresserad Person.

Lyckades man alls klämma fram någon självkritik i det lojalitetspressade Centern hösten 2019 var det just där den fanns. »Vi har ett internt narrativ som går ut på att vi kan se direkta resultat, även av små utspel«, sa ett toppnamn inom partiet: »Den här dagen sa vi si och dagen efter såg mätningarna ut så.«

Att säga att folkrörelseandan hade gått förlorad i partiet vore för kategoriskt, menade denna person, men den hade definitivt fått allvarlig konkurrens från en professionell och manipulativ syn på politiken. De jättelika resurser som försäljningen av centerpressen hade givit partiet var inte en odelad välsignelse.

Samtidigt hade upplevelsen inför och efter valet 2018 härdat partiet på ett helt annat sätt. Centern, tidigare känt för sin pragmatism och tidvis hånat för sin hästhandlarlika principlöshet, hade börjat tala i starkt ideologiska termer. Partiets hårda idékärna hade blivit en kompromisslös liberalism, i ekonomiska frågor, men framför allt i de grundläggande värderingsfrågor som sedan några år tillbaka brukar fångas på gal-tan-skalan. Det var en förflyttning som skulle ha förvånat bondeförbundare storligen och som även fick statsvetare att tala om något »unikt«.

Hur kom Centern dit? 

Det fanns flera trådar. Timbro och Ayn Rand var en, men politik är nästan alltid en reaktion på omvärlden. Den växande högerpopulismen var förstås en sak att ta spjärn mot. Åren i Reinfeldtregeringen var en annan.

I ambitionen att bli det nya, statsbärande arbetarpartiet hade Moderaterna inte bara lämnat flanken mot ytterhögern öppen, utan dessutom systematiskt tagit avstånd från allt som kunde verka som dogmatisk liberalism. Det fanns en öppning, helt enkelt.

Så det nya Centerpartiet tog form och det var en alldeles särskild form: en principfast folkrörelse med ett finger i luften. Det kan låta förklenande, men bara om man inte förstår att alla tre delarna är högst verkliga.

Centerpartiet är ett parti som satt principerna först.

Det är fortfarande en folkrörelse, inte minst ute i landet.

Det är samtidigt ett parti som närmar sig opinionen på ett »mätintensivt« sätt.

Det var alltså den, ganska udda sammanslutningen som höll partistämma förra helgen.

Manlig omskärelse, justeringar av skol- och vårdvalet, stärkt grundlagsskydd: Centerstämman var en blandning av symbolfrågor, principer och pragmatism, men det var ändå begreppet »parallellvärld« som bet sig fast.

Regeringsfrågan. Igen.

Inför och under partistämman blev det tydligt att Annie Lööf befinner sig i en mycket ovanlig, kanske till och med unik, situation. Journalister pressar alltid parti­ledare, men de brukar sällan gå så långt att de ställer sig helt oförstående till de svar de får. Idén om den »breda mitten« har fått dem att göra det. Bara en handfull liberala ledarsidor, främst bland dessa Dagens Nyheter, hittar fortfarande sätt att begripa det som ingen annan förstår. Just »parallellvärld« och besläktade begrepp som »underland« dyker allt oftare upp när Centerns regeringsidéer ska beskrivas. Inte ens i public service räcker opartiskheten längre till för att hålla tanken flytande. Annie Lööfs besök hos Anders Holmberg i 30 minuter, ett par veckor före stämman, gjorde inget för att skingra den spridda förundran.

Även lojala centerpartister högt upp i hierarkin erkänner mellan skål och vägg att idén om den »breda mitten« inte fäster. Och Centerns egna sympatisörer står visserligen bakom isoleringen av Sverigedemokraterna, men de tycks inte tro på resten av den officiella linjen.

I en mätning av DN/Ipsos i augusti fanns ingen »bred mitt« bland de fyra regeringskoalitioner som Centerväljarna helst skulle se. Främst bland alternativen var det som gäller nu, inklusive det Vänsterparti som partiledningen inte vill ha att göra med. Flera olika mätningar visar också att de Centersympatisörer som kan tänka sig ett samarbete med Vänsterpartiet är fler än de som inte kan det. Kanske beror det på att Centerväljare rört sig något vänsterut, men antagligen mer på att Centerväljare, liksom de flesta andra, inte ser några andra realistiska alternativ, om Sverigedemokraterna ska hållas utanför.

Har man sagt A måste man säga B. Om man inte befinner sig i parallellvärlden.

Det säger något om det djupare tillståndet i Centerpartiet att den här spridda och underliggande känslan av ohållbarhet i regeringsfrågan, som säkert speglas i Centerns egna mätningar och som man kan misstänka är ett skäl till strömhoppet av ledande centerpartister, undveks av partistämman. Särskilt som Centern på goda grunder räknar med att kunna avgöra vem som blir statsminister, först i höst och sedan även efter valet nästa år. Saken kommer alltså snart att ställas på sin spets.

Stefan Löfven avtackas för gott samarbete.

Kungamakaren är en roll som brukar beskrivas som varje partis drömsits. Men det nya Centerpartiet, bundet av sina principer och slitet av opinionen, har faktiskt gjort rollen till något av en plåga.

Ekvationen har ställts upp otaliga gånger och får alltid samma resultat: huvudrollen som Sverigedemokraternas motparti gör att det enda alternativet för Centerpartiet är en socialdemokratisk statsminister. Den kräver, för att gå ut, att man accepterar Vänsterpartiets inflytande.

En del av dem som närläste Centerledningens ordval inför och under stämman hävdade att det var precis ditåt partiet är på väg, säkert guidat av opinionsmätningar. Att valrörelsen kommer att locka Centern att gå än djupare in i rollen som Sverigedemokraternas motparti, talar för samma sak. Det innebär i praktiken att Centern oundvikligen blir en viktig valarbetare för Socialdemokraterna, vilket i sin tur försvagar partiets egen förhandlingsposition ytterligare efter valet: grunden för all förhandling är trots allt att man har minst två trovärdiga val.

Men vad skulle Centerns alternativ vara?

Det finns egentligen bara ett annat tänkbart handlingssätt: Centern skulle kunna vägra att medverka till varje regering som inte innefattar både Socialdemokraterna och Moderaterna. Det går att föreställa sig ett läge där bägge blocken vägrar att släppa fram det andra och Centerpartiet vägrar att släppa fram något av dem, var för sig.

Det skulle ta svensk politik till ytterligare en verklighetsutvidgande nivå och det finns ett dussin sätt som en sådan Centerstrategi skulle kunna misslyckas på, men inget går att utesluta när parallella världar måste komma överens om regeringsmakten. Något annat sätt än direkt tvång för att få fram en »bred mitt« och isolera »ytterkanter«, verkar i alla fall inte finnas. 

Så till de mindre dramatiska parallellvärldarnas framväxt.

Ett beslut Centerstämman tog, var att verka för sänkt moms på mensskydd, från 25 procent till 6 procent. Det var ett tecken i tiden.

Enligt den senaste sammanställningen av Torbjörn Sjöström på analys- och undersökningsföretaget Novus är köns­obalansen bland Sverigedemokraternas sympatisörer större än någonsin tidigare. Stödet bland män är nästan tre gånger större än bland kvinnor: 28,2 procent mot 10,8 procent. Alla partier har inte obalanser av det här slaget. Moderaternas sympatisörer, till exempel, består av nästan exakt lika många män som kvinnor. Socialdemokraterna, däremot, har en spegelvänd övervikt av kvinnor: 30,2 procent mot 21,7 bland män. Men Centerpartiet har en ännu skevare könsfördelning till kvinnornas fördel. Stödet bland kvinnor, 11,1 procent, börjar närma sig det dubbla mot stödet bland män, 6,7 procent.

Kön och våra uppfattningar och förväntningar på kön spelar roll. Ett tydligt exempel är scenen under partiledardebatten i TV4 inför valet 2014, som återkom i flera artiklar om Annie Lööfs tio år på partiledarposten. Lööf lämnade sitt podium och gick fram till Stefan Löfven för att överlämna Energimyndighetens långtidsprognos till honom. »Läs den«, var hennes budskap. »Jag har läst den fler gånger än du« var hans svar. Och så kom »knuffen«.

Det var en bagatell, förstås, men en intressant sådan. Det var ingen tvekan om vem som fick sympatierna. En stadig medel­ålders man som knuffar en ung kvinna, kniper inga stilpoäng. Kvinnan får automatiskt offerrollen.

Tänk nu tanken att det hade varit två manliga partiledare i samma situation. Vad hade rubrikordet blivit då?

»Sandlåda«, kanske. Rent av »kukmätning«, i mindre nogräknade kanaler.

Kön spelar roll.

Om väljarna börjar sortera sig efter kön i olika partier – om de träder in i parallella politiska världar – hur kommer det att påverka politiken? Kommer det bara att ta oskyldiga uttryck, som att något parti intresserar sig mer för momsen på mensskydd och något annat för vargjakt? Eller kommer det att skapa nya komplicerade låsningar, som den i regeringsfrågan?

Och vad innebär det att könsnormen för partiledare samtidigt går från manligt till kvinnligt? Kommer det att påverka ämnen och tonlägen i debatter? Blir det en fördel eller en nackdel för kvarvarande män som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson? Och hur påverkar det Annie Lööf, som så framgångsrikt mobiliserat unga kvinnor de senaste åren?

Vem vet? Antagligen inte ens det mätintensiva Centerpartiet.