Gunilla Bergström lät läsarna fylla i luckorna

Författare, dog den 23 augusti, 79 år gammal.

Text: Tomas Alfredson

Foto: Jan Collsiöö/TT

Det var väl en trettio år sedan vi blev hopfösta för första gången, Gunilla Bergström och jag. Ett filmbolag ville göra spelfilm av Alfons Åberg, (alltså inte tecknad film utan med skådespelare av kött och blod i rollerna) och de hade fått för sig att jag kunde passa för uppgiften att regissera.

Det lät både kul och svårt, vilket var lockbeten av bästa sort och jag svarade att jag gärna kom för att träffa upphovskvinnan för inledande samtal.

Det visade sig bli väldigt misslyckat. Åtminstone för filmbolaget, som kanske förväntat sig någon sorts framåtrörelse i projekteringen. Istället startade en långsam bortåtrörelse från idén och efter diskussioner under nästan tre års tid bestämde vi att det inte skulle göras någon Alfons-spelfilm alls. Det var inget någon av oss tyckte var tråkigt, det var med gott mod vi enades om att låta bli.

Gunilla Bergström kunde nämligen vara sprudlande av tvivel inför hastigt uppvispad entusiasm. Inte så att hon var kritisk på ett negativt sätt. Hon var både välvilligt inlyssnande och lyhörd, men kunde inte förmå sig att hänga med när hon inte förstod varför, på vilket vis och till vilken nytta. 

Om man nu skulle ge sig på att gestalta den här lilla pojken och hans pappa och hans vänner på traditionellt filmvis – hur skulle det se ut där han bodde då, Alfons? Vem skulle spela hans pappa? Gick det att hitta en pojke som hade ett utseende som påminde om den tecknade upplagan? Blir det inte konstigt att han går i kortbyxor mitt i vintern? Skulle man en gång för alla behöva förklara var mamman håller hus? Bor han i Göteborg och snackar göteborgska? Vilket år utspelar det sig? Sånt där måste man ha svar på när man skall göra film.

Vi gjorde verkligen vårt bästa för att försöka knåda en form att gjuta den här filmen i. Ju mer vi föreställde oss hur det skulle bli, desto mer stod det klart att vi skulle tvingas beröva en betydande del av publikens delaktighet i historieberättandet: Berättelserna om Alfons Åberg görs nämligen tillsammans med dem som läser.

Det är luften i bilderna som låter barnen själva fylla i vad det är för årstid, hur det ser ut runt hörnet i köket, på vilken våning i höghuset Alfons bor. Det är mellan raderna och utrymmet i formuleringarna som ger barnen möjlighet att själva få bestämma dialekten eller ha idéer om var mamman håller hus. Berättelserna bjuder in till ett sorts samarbete, som drar med sig läsarna, inte genom att hålla hårt i detaljerna, men genom att föreslå. 

Att åstadkomma den här till synes självklara lättheten i berättandet kräver bestämdhet. Böckerna om Alfons Åberg är resultatet av ett oerhört slit och noggrann omsorg om detaljerna. En medvetenhet om allt som syns och sägs likväl om det som inte formuleras eller illustreras. Att veta och lita på att en bortvänd ryggtavla kan vara väl så uttrycksfull som ett naket ansikte i närbild.

Man måste ha stora kunskaper i hur läsarna beter sig när man ger dem förtroendet att fylla i själva. Att veta när man ska avstå, när det är dags för ett uppehåll med penseln, att ge tillräckligt mycket information för att man ska förstå och tillräckligt lite för att engagera. Man måste begripa att om man ska skriva om männi­skor man ska kunna tycka om, kan de inte bara vara goda föredömen. De måste också vara glömska, fega, omständliga, rädda och lata – kanske är det för våra tillkortakommanden vi blir omtyckbara?

Genom sina berättelser har Gunilla Bergström lärt oss oändligt mycket om oss själva och hon var ständigt lika generös med att låta oss delta i berättandet.