Jag släppte inte ens tvätten när de sköt

Nalin Pekgul blir både förvånad och skrämd över hur hon har vant sig vid ljudet av skottlossning.

Det är söndagskväll den 29 augusti, klockan är över åtta. Jag hänger tvätt. Badrumsfönstret är öppet. Jag hör pistolskott, men jag reagerar inte, utan fortsätter att hänga tvätten. När jag kommer ut ur badrummet frågar jag min man om han hörde skotten.

Nej, han dammsög, så han hade inte hört något. Jag rycker på axlarna och säger att jag hade väl hört fel.

Efter en timme läser min man i tidningen att det har varit skottlossning i Tensta, men att ingen verkar ha skadats. Skjutningarna fortsätter under natten och två ungdomar skottskadas. En av ungdomarna dör dagen efter.

Jag tänker tillbaka på kvällen innan och på hur oberörd jag var när skotten ljöd. Jag släppte inte ens tvätten för att titta ut genom fönstret, trots att det hördes att skotten måste ha avlossats mycket nära oss. Jag blir både förvånad och skrämd över min likgiltighet. Jag inser att allt eftersom skjutningarna under sommaren blev vanligare och otäckare, började jag uppfatta dem som normala. Jag hade vant mig.

Fredagen den 6:e augusti kom jag hem på kvällen och såg flera polisbilar nära torget, men jag stannade inte ens till för att ta reda på vad som hade hänt. Tisdagen den 10 augusti sköts så många skott att det hördes över hela Tensta. Från vår balkong såg vi två unga pojkar springa med varsin pistol i handen. Och där stod vi och tittade som att vi såg en film. Trots att det var på riktigt, mitt framför våra ögon.

Den 16 augusti skjuts två unga män ihjäl i Tensta. En granne och jag funderar över om pojkarna med pistoler skulle kunna vara inblandade i dessa mord, men grannen menar att morden ju skedde långt där borta och inte kunde ha med oss att göra. Det tar sju minuter att promenera till »där borta«, men av hennes svar och gest att döma kunde »där borta« lika gärna vara Kabul.

Tensta i dag påminner mig om min födelsestad Batman. När vi skulle fly till Sverige splittrades familjen mellan olika släktingar. Min pappa hade redan lämnat landet. Jag hamnade hos min pappas faster Sebiha. Det var sommaren 1980 och jag var 13 år. Jag fick ont i öronen. Smärtan var fruktansvärd. Det var sent på kvällen. Faster Sebiha sa att jag fick klara mig till morgonen, för det sköts så mycket i Batman att hon inte tänkte riskera mitt liv. Jag stod inte ut med smärtan utan tog en virknål och stack hål i trumhinnan. Det blödde lite men gjorde inte ont mer.

Då, sommaren 1980, var det den turkiska militären som skapade kaos och fick höger- och vänsterungdomar att mörda varandra. Turkiska polisen dödade kurdiska aktivister. I Kurdistan på den tiden var döden ständigt närvarande. Varje kurdisk familj hade förlorat ett eller flera barn i den kurdiska kampen. Det var ständigt begravningar. Eftersom seden var att kistan bars hela vägen från hemmet till gravplatsen blev begravningarna offentliga. Även de som inte kände den döde vill hjälpa till att bära kistan en kort bit.

Den 5 augusti 1980 kom vi till Sverige, världens tryggaste land. En vän till familjen, Sukran, sa att i Sverige har vi glömt döden för vi ser varken någon som mördas eller som dör naturligt. Vi tyckte om Tensta som kändes så lugnt och tryggt jämfört med det vi hade flytt ifrån. I slutet av 1990-talet började jag se reella problem växa fram.

I november år 2005, efter att ha bott i Tensta i 25 år, varnade jag för kriminaliteten och den växande islamismen. Men tyvärr kom diskussionen att bara handla om mig och huruvida jag skulle flytta eller inte. Jag bor kvar och problemen har bara blivit större och större för varje år. Men det var inte bara jag som reagerade, det gjorde även polisen.

I juni 2005 kom rapporten Kriminella ungdomsnätverk – utanförskapets pris av Olli Puhakka. Enligt den hade Västerortspolisens ungdomsgrupp identifierat närmare 500 personer mellan 14 och 20 år som var kriminellt aktiva i Järvaområdet. Det var unga män som agerade i gängliknande grupperingar med en relativt fast sammansättning. Vanliga brott var personrån, misshandel, skadegörelse och narkotikabrott. De använde ofta övervåld mot sina offer. Hot mot vittnen hade blivit en vanlig brottsrubricering i utredningarna.

Ungdomsgruppen lyfte upp tre orsaker till kriminaliteten; dåliga skolresultat, bristande föräldraansvar samt en torftig och destruktiv bostadsmiljö. Ungdomarna kunde skolka från skolan och vara ute till sent på nätterna.

Sedan rapporten publicerades har vi haft både socialdemokratiska och borgerliga regeringar. Men rapportens insikt att ungdomarnas misslyckanden i skolan är den primära orsaken till utslagningen och kriminaliteten trängde aldrig fram i politiken. Inte heller insikten att läget var akut.

Text:

Toppbild: TT