Konsten att vänta ut ett byte

Fredrik Lundberg knyter ihop säcken om den bolagssfär han har arbetat i tjugo år med att göra till sin.

Text:

Foto: Simon Rehnström/TT

Det var många som ifrågasatte finansmannen Fredrik Lundberg när han, genom sitt holdingbolag Lundbergföretagen, i början av 00-talet gjorde stora aktieköp i investmentbolaget Industrivärden, med börsklenoder som Handelsbanken, SCA, Essity, Volvo, Sandvik och Skanska i portföljen. Lundberg själv uttryckte inga maktambitioner, utan sa att det handlade om en finansiell placering. Och utåt såg det mest ut som en sådan passiv investering. Ett investmentbolag diversifierade sina tillgångar genom att köpa in sig i ett annat.

Ägarmakten i Industrivärden var på den tiden cementerad genom ett snillrikt korsägande mellan Handelsbanken, Industrivärden och skogsbolaget SCA, där de ledande tjänstemännen, SCA:s Sverker Martin-Löf och Handelsbankens Tom Hedelius, höll hårt i rodret. De hade ingen tanke på att släppa någon Lundberg över bron.

Problemet som Martin-Löf och Hedelius hade, och samtidigt Lundbergs stora möjlighet, var att detta korsägande hade allt mindre legitimitet. Vems intressen tjänade egentligen tjänstemännen? Herrarna Martin-Löf och Hedelius – och före dem Jan Wallander och Bo Hedin – hade genom att nyttja och skapa olika stiftelser ökat korsägandet och samlat all makt i egna händer. Deras agerande blev allt mer ifrågasatt när synen på företagens roll ändrades under 1990-talet, från industribyggande till att skapa aktieägarvärde.

Framåt 2005, när Lundberg klev upp som näst största ägare med över 17 procent av aktierna i Industrivärden, började sprickorna skönjas även utåt. Detta trots att tjänstemännen genom olika stiftelser och korsägande kontrollerade 47 procent av rösterna. Men Fredrik Lundberg, vars mest framträdande egenskap kanske är tålamod, bidade sin tid.

Och när så ”privatjets- och jaktskandalen” sedan briserade i Svenska Dagbladet under vintern 2014/15 torpederas hela bygget. De institutionella ägarna, som tidigare genom passivitet hade stöttat tjänstemannabygget, tog sin hand ifrån det. Därmed kunde Fredrik Lundberg ta makten utan att göra mycket annat än sitta still i båten (och ge Industrivärdens tilltänkte ordförande Anders Nyrén sparken). 

Korsägandet började kort därefter rustas ned och det som har återstått att har varit Handelsbankens ägande i Industrivärden genom sina stiftelser. Den största av dessa poster har legat i Handelsbankens Pensionsstiftelse. Halva den ursprungliga posten hade stiftelsen redan sålt till Handelsbanken och SCA, som en del i maktspelet, men dessa avvecklades snabbt efter maktskiftet i Industrivärden i och med att Per Boman tog över som ordförande i banken. Turen har nu kommit till Pensionsstiftelsens kvarvarande post av röststarka A-aktier. Dessa motsvarar knappt 11 procent av rösterna i investmentbolaget, som nu lämnas som en extrautdelning till bankens aktieägare. 

SHB:s motivering till åtgärden känns krystad. Banken köper först aktieposten av pensionsstiftelsen för att sedan föra Industrivärden-aktierna vidare till bankens egna ägare. Motivet sägs vara att ”sänka risken” för stiftelsen, som alltså förvaltar medel för personalens förmånsbestämda pensioner. Stiftelsen kunde ju lika gärna ha sålt posten direkt till hugade köpare, vilket skulle ha kunnat ge en premie. Fredrik Lundberg har själv visat tidigare att han är beredd att betala för makt.