Mats Paulson – en artist med många strängar

Musiker och kompositör, dog den 19 september, 83 år gammal.

Text: Staffan Heimerson

Foto: Per Svensson Borrud/TT

Halmhatten sitter galant, aningen på sned. Runt halsen har han en röd snusnäsduk. Kinderna är runda, håret har grånat. Leendet är morfars-varmt. Gitarren ligger i knäet.

Texterna till gitarrkompet låter:

Det går en vind över vindens ängar
Det fladdrar till i en tyllgardin
Och jag ska skriva en sommarvisa
Med sol och blomdoft i melodin.

Eller så här:

Jag plockar smultron vid vägens kant
Och trär sen upp dem på strån
Det killar så skönt under foten min
Jag känner gruset med tån.

Det är klichén av den svenske trubaduren. Inte Bellman. Inte Evert Taube. Det är naivt och hjärtevarmt, banalt men kärleksfullt. Likadant är det när trubaduren – framgångsrikt – blivit en målande konstnär: stugorna är röda med vita knutar, holmarna gröna, den blå Baggensfjärden krusar sig, seglen är vita och spända.

Det är hötorg både i toner och i olja. Det är äkta Mats Paulson.

Äktheten var Paulsons signum och det är inte konstigt att han blev folkkär i sin 74 år långa karriär under vilken han skrev 500 visor. Han har legat på Svensktoppen med flera av dem. Han turnerade med den norske violinvirtuosen Alexander Rybak och var förband på en av Håkan Hellströms största konserter på Liseberg med 27 000 i publiken.

Svensk sommarromantik för en artist att smeka medhårs, och då behövs inte, som hos Taube, en tonsatt berättelse med laddad intrig, och inte en röst med synd och sex som Cornelis Vreeswijks. Paulson var okontroversiell men också bildad efter att ha studerat idéhistoria och konstvetenskap vid Stockholms universitet.

»Han är«, sa en granne i Saltsjöbaden, »den som vi alla skulle vilja ha med på sommarfesten på landet. (Glöm inte att ta gitarren med dig …)«

Det djärvaste han gjorde var kanske att av sitt dopnamn Maths Paul Ingemar Paulsson skapade det enklare Mats Paulson; simsalabim väck med ett löjligt »h« i förnamnet och ett onödigt »s« i efternamnet.

Paulson var född i Linköping och uppvuxen med musik. Endast nio år gammal skrev han sin första visa. Som sjuttonåring stod han på scenen och 1961 debuterade han på den legendariska Nalen i Stockholm. Han gav ut sin första LP, Tango i Hagalund, 1964. Hans Visa vid vindens ängar, Barfotavisan och Baggenslåten blev hans mest kända visor. Som målande konstnär hade han framgång med fler än fyrtio utställningar, bland annat på Galleri Grünewaldvillan och Gummesons konsthall.

Naturligtvis fanns Paulson med i tv-program som Allsång på Skansen, Lotta på Liseberg och Bingolotto och som gäst i Café Sundsvall och Café Norrköping. Han var i brytningen mellan sextio- och sjuttiotal obligatorisk sommarpratare fem gånger.

Paulson var en bred artist med många strängar – om inte på sin lyra så i alla fall på sin gitarr. Han gillade kollegorna. »Det var en kick, helt fantastiskt«, sa han om sitt samarbete med Håkan Hellström. Och artister som Alexander Rybak kvitterade hans positiva syn: »Mats musik är som terapi för mig. Med den blir jag lugn.«

Tillsammans med Rybak spelade han i Hawaiian Novelty Orchestra in musik i sin egen anda och genom samarbete med rapparen och hiphopmusikern Linda Pira nådde han en ny och yngre publik. Som entertainer har han beskrivits som »trivsam med värme och humor«. Ja, en snäll humor fanns; det visade han när han skrev en slagdänga med titeln Låt mig hålla din fot i min hand!

Många av hans texter översattes till engelska. Det var en kvalitetsgaranti att han efter ett möte med Lulu Ziegler i Köpenhamn började skriva sånger åt henne – ty då konkurrerade han med Lars Forssell som också skrev för kulturpersonligheten.