Skiten står en upp i halsen i ”1795”

Niklas Natt och Dag har gjort succé med sina historiska romaner. Nu kommer sista delen, men trilogins 1 400 sidor detaljerade skildringar av 1700-talets smuts och snusk blir till slut för mycket.

Text: Mats Almegård

Foto: Kiefer Lee

Inom barnlitteratur och -film har avföring sin etablerade plats. Böcker som Fisens liv, Bajs och fisar och den stinkande sanningen om matsmältningen, liksom Bajsboken och den efterföljande Bajsfilmen berättar pedagogiskt om vår relation till exkrementerna som lämnar vår kropp. Inom psykologin beskrev som bekant Freud den anala fasen, i ett- till treårsåldern, då barnet lär sig kontrollera sin tarmtömning, vilket ger barnet en stark lustkänsla. 

Men varför vill en författare som riktar sig till vuxna sänka ner sina fiktiva hjältar i en rejäl bajshög? Så där så att de nästan drunknar i det? Fan vet. Frågan uppstår när jag läser tredje delen av Niklas Natt och Dags Bellman Noir-serie, i vilken varje titel är ett årtal. När han nu avslutar med 1795 får vi återigen möta palten Jean Michel »Mickel« Cardell och de båda detektivbröderna Emil och Cecil Winge.  

När författaren sänker ner två av sina romanfigurer i den stora avskrädeshögen vid Flugmötet i Gamla stan (på platsen där Mälartorget ligger i dag) handlar det nog främst om att Flugmötet var en högst stinkande realitet år 1795. I slutet av 1700-talet var platsen den huvudsakliga avstjälpningsplatsen för sopor, latrin, gödsel och annat skräp i det som då kallades Staden mellan broarna, det vill säga Gamla stan. Namnet fick den förstås av det stora antal flugor som befolkade platsen. Det är historiska detaljer som detta som jag tror driver Niklas Natt och Dag. Den som läst någon av de föregående delarna i hans historiska crimetriologi (1793 eller 1794) vet att han vinnlägger sig om att skildra Stockholm så konkret och tidstypiskt som möjligt. 

Det vimlar av beskrivningar av olika ställen i staden. Det går inte att föreställa sig någon av hans tre historiska romaner utan en oerhört grundlig och gedigen research. Niklas Natt och Dag har förmodligen ägnat veckor, månader – ja kanske år – böjd över gamla historiska skrifter för att inspireras i sin Stockholmsbeskrivning. Han vill så detaljerat som möjligt återge staden så som den såg ut i slutet av 1700-talet, så att läsaren förstår hur annorlunda den var mot dagens Stockholm. Det innefattar även vilket slags mat som serverades, var danstillställningar hölls och vilka byggnader som stod i centrum på den tiden. Niklas Natt och Dag har också skrivit ner sina berättelser på en ålderdomlig svenska, tänkt att imitera 1700-talssvenskan. Det är ett imponerande arbete och allt som oftast väldigt övertygande.

Men det finns också ett problem med det nitiska beskrivandet. Niklas Natt och Dag är besatt av att riva peruken av dåtiden. Det är som om han i var och varannan mening viftar med den pudrade peruken från någon av dåtidens adelsmän och skakar löss ur den för att visa hur extremt skitigt och fruktansvärt det var på den här tiden. Vilket det förmodligen var. Men efter tre delar på totalt cirka 1 400 sidor står smutsen och skiten en upp i halsen.

Det är väl för att understryka detta eländiga Fattigstockholm som han skickar ner två av sina romangestalter i den stinkande bajshögen vid Flugmötet, för att de nästan ska drunkna där och samtidigt visa på hur vidrigt det var i storstaden. 

Möjligen tänker han sig också att de reser sig upp ur vilken skit som helst. Så är det ju även med huvudpersonen Mickel Cardell som vi inledde bekantskapen med då han i första delen 1793 vadade ut i den lilla stinkande insjön Fatburen för att bärga ett stympat lik.

Visst, det är en Bellman noir. En mörk skildring. Men smutsen tar överhanden, blir lite för spännande för författaren att skildra. Problemet är inte att jag är rädd för lite skit under naglarna när jag läser. Problemet är att dessa utvikningar i denna den tredje delen av trilogin tar för mycket syre från den nödvändiga handlingen.

Första delen i trilogin, 1793, träffade som en smocka med sitt oväntade tilltal och sin skruvade och extrema handling. Handlingen kretsade då kring det lik med avsågade armar och ben som Cardell drog upp ur Fatburen. Cardell och Cecil Winge utredde brottet – och Niklas Natt och Dag experimenterade med uppbruten kronologi och perspektivväxlingar som gav boken nerv och närvaro.

I del två, 1794, gjorde Niklas Natt och Dag en intressant avvikning i form av en utfärd till svenskkolonin Sankt Barthélemy i Västindien. Det var där vi läsare mötte den bestialiske Tycho Ceton som intrigerade sig till pengar och makt – samtidigt som han stod för ett grymt raffinerat mord som nog inte lämnade någon läsare oberörd. Allt för att imponera på det mystiska och mäktiga sällskapet Eumeniderna. Detta mord var vad som drev Mickel Cardell att inleda jakten på gärningsmannen. En jakt som nu alltså fortsätter in i sista delen av trilogin. 

Men när författaren nu är framme vid vägs ände, känns det som att han glömt att fokusera på att även denna tredje del bör stå någorlunda stadigt på egna ben. Handlingen i 1795 bär inte riktigt på samma sätt som i föregångarna, vilka ändå går att läsa fristående från varandra. I denna tredje del handlar det mer om att samla trådarna som lagts ut tidigare och noggrant fläta ihop dem till en väv, där varje bifigur ska ges ett avslut. Författaren vill knyta ihop säcken. Visst glimrar det fortfarande till i skildringen och då och då påminns jag om den bok som tjänat som förebild: Umberto Ecos skickliga historiekriminalroman I rosens namn. Men oftare går det på tomgång. 

Cardell och Emil Winge jagar fortfarande den ondskefulle Tycho Ceton, den utarmade änkan Anna Stina Knapp figurerar denna gång i utkanten av berättelsen (det visar sig så småningom att hon har en viktig funktion att fylla) och det hemlighetsfulla ordensällskapet Eumeniderna bedriver fortfarande backanaler där erotik och ond bråd död blandas. Den stympade kroppen som bar upp den spännande intrigen i 1793 och det blodsbestänkta bröllopsnattsmordet som var centralt i 1794 har en motsvarighet i 1795 där ett ritualmord arrangeras inför en lysten publik (jag ska inte avslöja mer än så) – men detta senare mord bär inte upp handlingen på samma sätt som de tidigare delarnas. Det skildras lite mer på rutin. Som om handlingen kräver ett mord – inte för att mordet bär handlingen. Det är en avgörande skillnad. 

Det förefaller nästan som om Niklas Natt och Dag tröttnat på intrigen och valt att i stället lägga sitt krut på personerna och att de ska få ett avslut.

Så kan det säkert kännas när man ägnat åratal åt dem på skrivkammaren. Men för läsaren behövs det mer av intrig, mer av driv för att intresset ska hållas uppe.

Kanske är jag avtrubbad som läsare? Kräver jag mer och mer raffinerade mord när jag nu läst om de två förra? Nej. Det är inte dödsfallen i sig eller de detaljerade, stundtals brutalt utmålande beskrivningarna av dem, jag saknar. Utan just den kraft och det flöde de gav berättelsen i de båda första delarna. I 1795 är det två bifigurer vilka kortfattat introduceras som blir förövare och offer. De är inte särskilt centrala och vi får inte någon djupare förståelse för dem.  

Det får vi dock desto mer av för romantrilogins verkliga huvudperson: Jean Michel »Mickel« Cardell. I den sista delen fortsätter han som nämnts sin jakt på den ondskefulle Tycho Ceton, men också på den försvunna änkan Anna Stina Knapp – som Cardell inte bara vill hjälpa så som han hjälper andra flickor och kvinnor i romantrilogin, i Knapps fall handlar det dessutom om kärlek.

1795 ger kanske ingen ny information om hur Cardell blev den han blev. Det vet vi redan från de tidigare delarna. Han är krigsveteranen som förlorade sin arm vid Svensksund och som sedan dess varit separationsvakt i Stockholm. Han är hårdare än sin avtagbara träarm och en riktig fighter. En yngre Clint Eastwood hade möjligen kunnat göra denna figur rättvisa på vita duken. Cardell tar och ger stryk med samma sammanbitna minspel – men i denna del får han faktiskt också använda det han har innanför sitt hårda kranium på ett sätt som vi inte sett i de två föregående romanerna. I dessa var det hela tiden bröderna Winge som stod för analysen och brottsutredningens mer teoretiska spår. Men såhär mot slutet av trilogin börjar alltså Cardell att lägga pusslet utan hjälp av någon annan. Han blir en tänkande varelse som vill ställa saker till rätta igen. 

Sättet på vilket han hanterar det är en av den senaste romanens styrkor – och slutet är både brutalt, logiskt och förlåtande på samma gång. Det har Niklas Natt och Dag lyckats bra med.

Änkan Anna Stina Knapp, huvudperson i de tidigare böckerna, är hon försvunnen under en stor del av 1795, vilket är synd. Det hade varit spännande att följa hennes öde mer utförligt. Samtidigt är det logiskt – hon ska vara stum och nedtystad för att Cardell ska kunna söka efter henne i hela staden. När hon och Cardell sedan möts bjuder författaren på en av de finare knorrarna i hela berättelsen, vilket gottgör för hennes tidigare frånvaro.

Vad gäller språket så fortsätter Niklas Natt och Dag på den inslagna banan. Det duggar tätt av omständliga, arkaiska beskrivningar och möjligen har han skruvat språket ännu hårdare i denna avslutande del. Ibland gör det att läsningen stannar upp och det krävs ett omtag för att se vad det är han egentligen vill säga. Språket ställer sig, liksom den stora fascinationen för det smutsiga och groteska, lite i vägen för handling och fördjupning. Med det sagt är det samtidigt en enastående bedrift att få det att fungera – att göra en spännande berättelse rättvisa på ett så högtravande och konstnärligt språk.