Håll kriget levande

Lars Vilks konst var en spegel som visade oss allt det vi inte ville se med oss själva. Vad händer nu med hans arv?

Sverige är i krig. Vi har varit det i 25 år. Att ni antagligen inte har märkt det beror på att fienden är Ladonien, den en kvadratkilometer stora republikanska monarkin, utan permanenta invånare, i Kullabergs naturreservat. Det är, faktiskt i dubbel mening, en ensidig strid.

Krigsförklaringen från Ladonien har inte mötts av en motsvarande förklaring från Sverige. Å andra sidan har, såvitt det är känt, inga av Ladoniens medborgare begått några krigshandlingar mot Sverige. Däremot har Sverige angripit Ladonien. Mer precist skickade Sverige en kranpråm till Ladoniens strand i gryningen för snart tjugo år sedan och ryckte med våld loss monumentet Omfalos, ett verk i betong och sten med idémässiga rötter i det antika templet i Delfi.

Lars Vilks blev skyldig 92 500 för den attacken på sitt land. Den svenska länsstyrelsen försökte hjälpligt släta över följderna av angreppet genom att bevilja Vilks att uppföra ett minnesmärke av Omfalos, på platsen där verket stått.

Det mesta kommer förstås att handla om Lars Vilks rondellhund, efter att konstnären dog i en bilolycka i går. Det är som det ska. Rondellhunden var ett betydande verk just i det att det stod mitt i tiden. Rondellhunden knöt an till en tid när konsten upprörde och skavde på riktigt, snarare än producerade verk enligt en kulturradikal kanon där provokationerna sedan länge blivit poser. Det är som det ska också därför att rondellhunden, även efter Vilks död, sätter ljuset på oss, snarare än på honom. Verket är i stor utsträckning våra reaktioner på det, våra sätt att hantera det. Det var en enkel teckning, men den hade en enastående kraft i att klä av oss och ställa oss öga mot öga med frågor och konflikter som många helst undviker.

Det är klart att många av de reaktionerna var ynkliga, en del direkt oförsvarliga. I viss mån handlade om en begriplig och högst motiverad fysisk rädsla. Få av oss är beredda att göra oss till måltavlor för mördare på det sätt Vilks gjorde. Bara i teorin är det enkelt att fördöma gallerister eller redaktörer som inte genast ställde ut eller publicerade Vilks rondellhund. Redaktörer och gallerister är också mammor och pappor, inte soldater i yttrandefrihetens armé. Men även med viss förståelse för det fanns ett annat lager rädsla, som snarare handlade om intellektuell feghet, än fysisk rädsla. Det drivande där var inte oron för våldsamma islamister, utan oron för att bli illa sedd runt middagsborden i de fina kulturella salongerna.

Att Lars Vilks utsatthet förvärrades av den fegheten är alldeles klart. Det finns ingen anledning att inte påminna en del av dem som efter hans död skriver hyllningar av honom, vad de skrev eller inte skrev om honom när han levde. Men att reducera det till att det var synd om Vilks vore att missa hela poängen med hans konstverk. Skulle alla utan att tveka slutit upp bakom Vilks hade konstverket varit lika meningslöst som ett genomsnittligt upprop. De som trodde att konstverket var ett angrepp på islam och muslimer förstod aldrig att det i själva verket var ett genialt sätt att tvinga oss till självreflektion.

Det tråkiga med att rondellhunden kommer att dominera är att Lars Vilks gärning som konstnär riskerar att gå förlorad i dammet av den kontrovers han utlöste.

Vad kommer att hända med den republikanska monarkin Ladonien, utan Lars Vilks? Vad händer med jätteskulpturen Nimis? Kommer de aggressiva svenskarna att ta tillfället i akt för att försöka radera Vilks lilla enklav, i ständigt envig med den svenska byråkratin?

Ska vi låta dem göra det?

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT