Identitetspolitiken förstör tilliten till myndigheter

I dag är det inte ovanligt att kvinnliga doktorander klart deklarerar att de inte vill ha en man som handledare. Det lär inte dröja länge förrän vi också får synpunkter på handledarnas etnicitet.

Text: Bo Rothstein

Foto: Janerik Henriksson/TT

Frågan om identitetspolitik väcker både i Sverige och utomlands starka känslor och är djupt polariserande. Mina två kolleger vid Göteborgs universitet, Ulf Bjereld och Marie Demker, har i en nyutkommen bok med titeln Det är identitetspolitikens fel! Makt, mobilisering och mångfald kritiserat det ofta slappa användandet av denna term som de menar blivit till en »spottkopp« i svensk politik.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

De hävdar, med viss rätt, att många av dem som använder begreppet inte preciserar vad det avser, utan använder det till att rikta svepande anklagelser mot politiska företeelser som de ogillar, till exempel politisk mobilisering grundat på antirasism, krav på likabehandling och ofta också fördelaktig särbehandling av personer som tillhör minoriteter som exempelvis samer och muslimer, samt på hbtq-rörelsens agerande.

Deras huvudargument är att om det tidigare varit fullt legitimt att som arbetarrörelsen hävda att klass är en grund för politisk intressekamp och att som kvinnorörelsen mena att kön är en grund för politisk mobilisering, då måste även andra grupptillhörigheter kunna gälla som motivering för politiska krav på rättvisa och likabehandling. De hävdar således att »det inte finns någon självklar motsättning mellan identitetspolitik och intressebaserad politik«.

Det är ingen oäven bok som Bjereld och Demker skrivit, tvärtom. Eftersom jag själv tillhör dem som kritiserat identitetspolitiken (vilket noteras i boken) vill jag emellertid gärna fortsätta diskussionen. Problemet som jag ser det är att författarna bara behandlar den ena sidan av det politiska systemet, den som handlar om politisk mobilisering, intressekamp och politisk representation.

Här ser jag i likhet med dem inga självklara problem med en politik som bygger på appeller om identitet och grupptillhörighet. Som den mycket framstående nederländske statsvetaren Arend Lijphart i flera inflytelserika böcker hävdat, kan sådan politik ibland vara framgångsrik i länder som är etniskt, ideologiskt och religiöst heterogena.

Hans exempel på detta var ursprungligen hämtat från hans eget land, där politiken under lång tid byggde på att de katolska, lutheranska, socialdemokratiska och liberala grupperingarna samsades i en uppdelning av makten. Ibland fungerar detta väl, förutom Nederländerna är Schweiz ett bra exempel, ibland fungerar det mindre väl eller blir djupt destruktivt, som i Libanon och Irak. I länder som Nordirland och Cypern har detta tidvis fungerat, tidvis skapat våldsamma konflikter.

Som jag ser det uppstår problemet med identitetspolitik huvudsakligen inte i den delen av demokratin som handlar om politisk mobilisering. Huvudproblemet med identitetspolitiken uppstår i stället när den demokratiskt beslutade politiken ska genomföras, det vill säga i implementeringen av riksdag och regering beslutad politik. Detta är ett område som Bjereld och Demker inte tar upp.

I detta led ska det dagligen fattas tusentals beslut av dem som ansvarar för utförandet av olika offentliga åtgärdsprogram. Lärare ska sätta betyg, rektorer ska besluta om anställningar och om stöd till elever med problem, läkare ska bestämma om behandling, tjänstemän på försäkringskassan  … domare  … poliser  … socialsekreterare  … för att inte nämna alla dem som är inspektörer.

Olika statliga myndigheter ska besluta om vem som ska få anslag för att forska, göra film, få sina konstverk utställda etcetera. Dessa beslut är ofta av mycket ingripande natur för den enskilde. Om vi då har personer som identifierar sig som X och som är av uppfattningen att en lärare, polis, domare, som är av identiteten Y aldrig kan fatta ett rättvist (eller som det formuleras i Regeringsformen, ett »sakligt och opartiskt«) beslut om X, då har vi problem.

Att det är omöjligt för en person med en specifik identitet att opartiskt avgöra vilka behov eller vilken kompetens en person av en annan specifik identitet har, är något som också framhävs av identitetsteorins intellektuella förgrundsgestalter, till exempel den amerikanska filosofen Iris Marion Young.

Detta problem är inte taget ur luften. Från min egen verksamhet kan rapporteras att det finns flera institutioner där nyantagna doktorander som är kvinnor klart deklarerar att de inte vill ha en man som handledare. Det lär inte dröja länge förrän vi får doktorander som (inspirerade av »critical race theory« eller som det heter på svenska »kritiska vithetsstudier«) har synpunkter på handledarnas etnicitet.

Ett annat exempel på vad identitetsbaserad misstro i implementeringsledet kan leda till gäller den nu aktuella covid-vaccineringen. Att vi i många »utsatta« bostadsområden har uppseendeväckande låg vaccinationsgrad, lär bero just på en etniskt baserad misstänksamhet mot hälsovårdsmyndigheterna.

Inom statsvetenskapen har vi nu tunga empiriska studier som visar att när människor tar ställning för om de anser att deras politiska system är legitimt, så är förtroendet för myndigheterna av större betydelse än deras demokratiska rättigheter. Att som Bjereld och Demker utelämna denna del av det politiska systemet i analysen är därför inte hållbart.

Man kan vända på detta resonemang. Jag är rätt övertygad om att när stora delar av de svenska arbetarklassfamiljerna under efterkrigstiden valde (eller mera rätt, uppmuntrade sina barn) att satsa på utbildning ovanför folkskolan så var de inte av uppfattningen att lärarna från medelklassen skulle diskriminera dem i undervisningen eller betygsättningen. Detta till skillnad från nu, då vi har tillåtit skolor som bygger på elevernas religiösa identitet, där man kan utgå ifrån att föräldrarna skickar sina barn inte bara för den religiösa indoktrineringen utan möjligen också för att de hyser misstro mot etniskt svenska lärare. Men arbetarrörelsen startade som bekant inte några egna skolor för sina barn.

Politisk mobilisering handlar ju i stor utsträckning om att »ta parti« för något och är därmed till sin natur alltid »partisk«. Men på genomförandesidan gäller som bekant en annan och faktiskt rakt motsatt norm, nämligen opartiskhet.

När nu tunga företrädare för identitetspolitik hävdar att sådan opartiskhet är både omöjlig och oönskad, då är jag rädd att förtroendet för de institutioner som har att implementera välfärdspolitiken kan komma att erodera.

Bo Rothstein är professor emeritus i statsveten­skap vid Göteborgs universitet.