John Ajvide Lindqvist: ”Halloween” är ett mästerverk

Halloween är en klassiker bland skräckfilmer, på svenska känd som Alla Helgons blodiga natt. Landets främsta skräck­författare förklarar vad en »slasher« är.

Text: John Ajvide Lindqvist

Foto: Charlie Christensen

Tin-di-di, tin-di-di, tin-di-tin-di …

Så låter det när min mobiltelefon ringer och varje gång blir jag en aning rädd. Nej, jag har inte telefonfobi, däremot har jag ledmotivet till Halloween som ringsignal. Jag håller den för den främsta skräckfilm som någonsin gjorts och blotta påminnelsen om den får hjärtat att slå lite snabbare.

Filmen, som kom 1978 och i Sverige hade den överlastade titeln Alla helgons blodiga natt var inte den första slasherfilmen men kom att bli den mest inflytelserika och kickade i gång en våg av likartade filmer. Perioden 1978–1984 har kallats »The golden age of slashers«.

Vad är då en slasher? Det råder delade meningar och vissa vill till exempel hålla de italienska giallo-filmerna från sextio- och sjuttiotalen för slashers. Men nu tar vi den breda vägen och säger att i en slasher finns det en mördare, ofta maskerad och/eller deformerad som med hjälp av allehanda vapen och verktyg tar livet av ett antal personer, ofta ungdomar, på så fantasifulla sätt som möjligt. Formeln kan sedan varieras i det oändliga.

Michael Myers

Det finns en stor grupp människor som aldrig i livet skulle få för sig att se en sådan film, ja, som rentav håller det för sinnesrubbat att vilja göra det. Sedan finns det då en mindre grupp aficionados, till vilka jag väl får räknas, som anser att en välgjord slasher är toppenunderhållning. Jag kan bli rent lycklig av filmer som Switchblade romance eller remaken av Maniac. Elijah Wood som psycho killer, bara en sådan sak!

Men nu var det om Halloween vi skulle prata, högtiden till ära. Man måste då förstå att kvalitetsspektrat inom genren är enormt. Att säga »Det är ju bara en sådan där slasherfilm eller vad det heter« är lika dumt som att döma ur Pixars och Miyazakis filmer för att man råkat se ett avsnitt av monsterserien Digimon och tycker att »tecknat är larvigt.«

Halloween är ett mästerverk på flera sätt. Först och främst så är den så oerhört ren. Det finns inga störande sidointriger, ingen tillkämpad karaktärsutveckling, inga tvivel kring vad som gäller. Här är Michael Myers, en psykopat i en läskig mask med en stor kniv. Här är en grupp ungdomar. Vilka kommer att dö och vilka kommer att överleva? Det är vad det handlar om.

Sedan är det givetvis hur det görs. Regissören John Carpenter använder en ganska statisk kamera med vida linser. Kameran glider längs gatorna i Haddon­field och det breddade perspektivet får betraktaren att fara med ögonen över duken. Michael Myers kan befinna sig var som helst och man känner sig aldrig säker. Carpenter är en mästare i bruket av det som kallas »negative space«, tomma ytor dit blicken dras i förväntan/fruktan att något ska förändras eller framträda. Det gör det sällan, men man hålls konstant på helspänn.

Till detta kommer musiken, även den signerad John Carpenter. Det handlar inte om de fläskiga stråkar som är populära nu för tiden, nej, den syntetiska musiken är så minimalistisk som man kan föreställa sig, ofta bara en ensam, ljus slinga som sedan byggs på med ytterligare ett par lager. Den ligger och nöter i bakgrunden och skapar en känsla av ödslighet och obeveklighet.

Sedan själve huvudpersonen Michael Myers då, eller The Shape som han benämns i eftertexterna. »He’s not a man« säger hans läkare Dr. Loomis. Nej, Michael Myers uppvisar inga som helst känslor eller mänskliga drag. Han är en kropp med ett syfte och allt som står i vägen för detta syfte mejas ner. Han går med långa, jämna steg som ingenting kan skynda på eller sakta ner, likt en målstyrd maskin. Ansiktet en uttryckslös mask, rörelsemönstret lika obevekligt som musiken. Det är ytterst oroväckande.

Enligt min åsikt så är Michael Myers den optimala inkarnationen av det där som skrämmer oss. Det ominösa ljudet, skepnaden vi tycker oss skymta i skuggorna, anledningen till att garderobsdörren måste vara stängd när vi ska sova. Vi kan inte precisera exakt vad det är vi fruktar för, men ytterst sett så är det The Shape. I valfri form.

En gång, efter att han spetsat en ung man med sin kniv så att mannen hänger från väggen, lägger Michael Myers huvudet en aning på sned, som om han funderar över vad han ser. Det är hans enda känsloyttring under hela filmen. Han slås ner, han skjuts, han faller från hög höjd. Snart reser han sig igen och fortsätter att gå som om ingenting hänt.

John Ajvide Lindqvist.

Inom slashergenren används begreppet »Final girl«. Det är tjejen som överlever och ibland även tar mördaren av daga (fast helst inte, det måste ju kunna komma uppföljare). I Halloween är det Laurie Strode, spelad av Jamie Lee Curtis, som har blivit urtypen för en Final girl. Hon är snygg, lite töntig, en plugghäst och viktigast: oskuld.

Att ligga är det fatala misstaget i en slasher, speciellt om man är tjej så är det att skriva under sin dödsdom. Jag måste erkänna att jag inte fattar logiken med det. Dessa regler är dock uppluckrade i moderna slashers där mördaren lika gärna kan vara kvinna.

En sentida pärla som bör nämnas är It follows. Bortsett från att den är en utmärkt och läskig film så är den intressant därför att det mig veterligen inte finns någon film som är så tydligt inspirerad av Halloween. Det är på gränsen till plagiat med bildkompositionen, musiken, det känslolösa rörelsemönstret, men den lyckas hålla sig på rätt sida och blir snarare en hyllning till sin föregångare.

Halloween har inspirerat generationer av skräckfilmsregissörer, men jag håller den fortfarande för oöverträffad. Det har gjorts ett antal uppföljare med varierande kvalitet. För ett par år sedan nylanserades serien med den riktigt lyckade Halloween som kommer att följas av Halloween kills och Halloween ends. Sedan lär det väl dröja några år innan Michael Myers är uppe på fötter igen till tonerna av Tin-di-di, tin-di-di, tin-di-tin-di …