M som i man – Moderaternas nya plan

Moderaterna har en tydlig strategi. Den riktar sig i första hand till missnöjda män.

Brottsligheten, energipolitiken, integrationen, klimatet. Ungefär så kan man sammanfatta moderatstämmans beslut om vad vi borde tala om fram till valet. Inga överraskningar, direkt. Det enda som sticker ut en aning är klimatet, men det har sina skäl.

Moderaterna har noterat att klimatfrågan inte är som miljöfrågor i allmänhet. Den är i väljarnas huvuden kopplad till energifrågan och frågan om internationellt samarbete, till exempel inom EU. I båda dessa frågor har Moderaterna stark trovärdighet. Det är ingen slump att partiet, näst efter Miljöpartiet, av väljarna anses ha den bästa miljö- och klimatpolitiken.

Planen, som Ulf Kristersson var helt öppen med i sitt tal, är att locka över missnöjda socialdemokrater. Det han inte sade är att det också handlar om att ytterligare dra nytta av könssorteringen i svensk politik.

När väljarna ska lista sina viktigaste frågor är sådana som lag och ordning, energi och invandring/integration starkare bland män. Bland kvinnor är frågor som sjukvården, skola och omsorg, miljö och klimat och äldreomsorg starkare. De senaste knappa tio åren har manliga väljare, men inte kvinnliga, tagit ett tydligt steg till höger i mätningar där väljarna själva får skatta sin politiska hemvist. I förra valet var Socialdemokraterna fem procentenheter starkare bland kvinnor än bland män. Sverigedemokraterna var hela tio procentenheter starkare bland män än bland kvinnor. För Moderaterna var stödet bland män ett par procentenheter högre än bland kvinnor. Dräneringen av Socialdemokraterna har i första hand skett genom att manliga väljare valt ett annat parti till höger, främst Sverigedemokraterna. Det Moderaterna nu satsar på är att åderlåta Socialdemokraterna på ännu fler missnöjda manliga väljare med högersympatier. De har förstås inget emot att ta emot kvinnliga väljare, men ämnesval och språk talar främst till missnöjda män.

Det här kommer dessutom att vara den första valrörelsen när bara två partiledare, undantaget ett av språkrören, är män. De leder båda partier som lyfter fram frågor som är starkast bland män. Ett av partierna, Sverigedemokraterna, är redan kraftigt könssegregerat. På vänsterkanten, inklusive Centerpartiet, är läget det motsatta.

Fredrik Reinfeldts framgångsrika värvningskampanj var i många stycken de nuvarande Moderaternas motsats, i just de här avseendena. Reinfeldt slipade partiets budskap tills det nästan saknade luftmotstånd. De traditionellt grabbiga moderata frågorna mjukades upp eller släpptes. Socialdemokraterna övervanns genom att, åtminstone som idé, kramas ihjäl. Vänster och höger och de könsbundna åsiktsskillnaderna användes inte som hävstång, utan snarare som hinder att ta sig förbi.

Journalisterna har fått leta rätt länge och återanvända gamla kverulanter, för att finna interna moderata kritiker som vill tillbaka till den tiden. Skälen är flera, men ett är trots allt att Reinfeldts framgångsrika strategi till sist blev motsatsen. Dels var det just ur den politiken som många av dagens problem, från konsekvenserna av migrationen till försvarets nedläggning, uppstod. Dels var den strategi de Nya Moderaterna följde både oförmögen att hantera en förändrad politisk verklighet och pådrivande för att skapa den nya verkligheten. Fredrik Reinfeldts strategi var till stor hjälp i Sverigedemokraternas tillväxt.

Politik sker i ett sammanhang. Det som gick hem 2006 eller 2010 är historia 2022. Vilket förstås inte betyder att Moderaternas nya strategi är en vinnarstrategi. Könssorteringen i svensk politik är kanske oundviklig och inte nödvändigtvis ett allvarligt problem, men den är heller inget att hurra för. Segregation har vi nog av ändå.

Text: Johan Hakelius

Toppbild: TT