Något träffande sverigedemokratiskt över Björn Söder

Den breda nacken, den runda hjässan… Det är farligt med fysionomi. Halkar man in, är det svårt att halka ut.

George Orwell, som levde i en värld där folk inte hade tid med finlir eftersom de hade Stalin, Hitler och Franco att oroa sig för, kunde ta ut svängarna på ett annat sätt. I januari 1944, då nyårslistan med utmärkelser och adelskap hade publicerats, skrev han i vänstertidskriften Tribune:

»När jag tittar på fotografierna av de som föreslagits adelskap i nyårslistan, slås jag (som vanligt) av den helt enastående fulhet och vulgaritet som dessa ansikten uppvisar. Det verkar nästan vara regel att den sortens person som förtjänar rätten att kalla sig Lord Percy de Falcontowers måste se ut, i bästa fall, som en övergödd pubägare, i värsta fall, som en skatteindrivare med magsår i tolvfingertarmen.«

Hur mycket vi än försäkrar att utseendet inte leder våra tankar, vet vi förstås alla att vi, precis som Orwell, helt enkelt inte kan låta bli. Det var ingen slump att förtryckarna i Orwells Djurfarmen var feta grisar, inte graciösa vinthundar, eller pickande höns. Om en slaktare är bred om magen och har rejäla nävar, är det inget som förvånar oss. Är han däremot en späd hon, med mjuk uppsyn, blir det genast en poäng i sig.

Det är farligt med fysionomi, vi har placerat det näst intill skallmätning, men till skillnad från skallmätning bygger fysionomin på tumregler vi alla använder oss av, även om vi slutat tala om saken. Så med den bakgrunden och eftersom vi är en aning riskbenägna i den här kolumnen, kan vi väl ändå enas om att det är något träffande sverigedemokratiskt över Björn Söder.

Det är klart att han kunde företräda ett helt annat parti, men nu gör han inte det och det känns passande. Den breda nacken och den runda hjässan för tankarna till rövkrok, fläsklägg och slåtterfest. Därför är det inte särskilt förvånande att han reagerar mot en busschaufför – förmodligen med en helt annan fysionomi än hans egen – som spelar arabisk musik i sitt fordon.

Det är, kan man säga, lite för långt från nyckelharpan för någon med en uppsyn av Söders slag.

Han twittrade om saken och det verkligt intressanta var hans efterlysning av »neutral« musik. Det är inte utan att man undrar hur sådan låter för någon som Söder.

Är det Abba? Calle Jularbo? Avicii?

Brusa högre lilla å? Vintersaga? Vandraren?

Så var vi där igen. Det är svårt att föreställa sig att Björn Söder skulle lyssna på The Knife, Kent eller ens Myra Granberg, hur svenska de än är, men vad baserar det sig på, förutom hans utseende?

Våra tumregler håller oss fångna.

En sak vi inte heller talar om är att det här med att lägga vikt vid fysionomin inte bara gör världen en aning mer ordnad, utan dessutom roligare. Det är kul när man, som Orwell, kan bekräfta sina fördomar bara genom att titta på folk. Det är lika kul när man tvingas erkänna att fördomarna lett alldeles fel.

Tänk till exempel om ni hade suttit på samma buss som en kille med Björn Söders utseende och han hade gått fram till busschauffören med arabradion. Nu smäller det, hade ni tänkt, men i stället började den här slaktarlärlingslika killen snacka nördiga detaljer om arabisk popmusik med föraren.

Sådana överraskningar är alltid uppfriskande.

Själv är jag ingen större fan av buss- eller taxichaufförer som dagligen och timligen envisas med att spela musik av eget val, oavsett vilken världsdel tonerna kommer ifrån. Men jag står ut, för nu är man trots allt satt på denna jord utan ensamrätt. Det jag däremot har svårt att fördra är förutsägbar tråkighet och denna tidstypiska mani att filtrera allt som sker genom ett politiskt filter och sedan twittra ut det.

Det är kul att bekräfta sina fördomar, men det gör inte dem som ser ut precis som de är, till roliga människor.

Text:

Toppbild: TT