Sverige borde hantera islamister som Danmark

Hur ska Sverige hantera IS-resenärer? Nalin Pekgul oroas över samhällets passivitet och politiska förslag som tummar på rättsstatens principer.

Vems ansvar är IS-svenskarna? Frågan väcker starka känslor. Det är lätt hänt att Islamiska statens fruktansvärda övergrepp skymmer sikten för många av oss. Aldrig tidigare har vi sett sådan utstuderad grymhet som den IS stod för. Avrättningarna, yazidiska flickor och kvinnor som såldes på marknader som varor för att utnyttjas som sexslavar. Trehundra svenskar reste till den vidrigaste terrororganisation världen sett. 2014 utropades deras så kallade Kalifat.

I dag, sju år senare, är IS krossat, kvar finns bara enstaka celler. Kvar finns också de tusentals före detta IS-krigare och IS-anhängare som hålls av kurderna i deras autonoma enklav i nordöstra Syrien. Det var kurderna som tillsammans med koalitionen stred mot IS i det som har kommit att kallas IS sista strid. Priset blev högt. Kurderna i Syrien förlorade mer än 10 000 soldater i sin kamp mot IS.

Sverige har, bland många andra länder, varit snabba med att tacka kurderna för deras insatser och skicka ekonomiskt bistånd till det kurdiska självstyret. Men när ansvaret för de 11 000 internationella IS-fångarna som kurderna håller i fångläger ställs på sin spets, är det få som vill ta ansvar för sina medborgare. Kurderna har inte resurser att kvarhålla alla fångar, än mindre utreda brott och ställa fångarna inför rätta. Men när kurderna vädjar till IS-fångarnas hemländer att ta hem sina medborgare, är det inte lika många som vill bistå kurderna. I stället kräver man att fångarna ska ställas inför rätta på plats och övervältrar därmed en övermäktig uppgift på de redan krigssargade kurderna.

Så vad händer? Jo, nu har kurderna börjat utvisa de IS-kvinnor som de inte har bevisning mot. För några veckor sedan kom de tre första svenska IS-kvinnorna och deras barn till Sverige.  

Sverige har varit mycket tydligt med att vi som land inte vill ta hem IS-svenskarna. Politiska partier tävlar om de bästa populistiska förslagen och skyr inte att lägga fram förslag som strider mot grundläggande rättsstatliga principer.

Den moderate rättspolitiske talespersonen Johan Forsell skriver på Twitter: »Vi behöver skärpa till den svenska lagstiftningen mot terrorism ordentligt. Att kriminalisera deltagande är viktigt men långtifrån tillräckligt. Till exempel måste även en möjlighet skapas för att kunna återkalla ett medborgarskap och möjliggöra utvisning.«

Forsells förslag låter förledande enkelt. Men det trampar flera rättsstatliga principer på tårna och väcker svåra frågor om hemhörighet och vad det innebär att vara medborgare i ett land. Hur tänker Forsell göra med de etniska svenskar som finns bland IS-återvändarna?

Visserligen skyddas medborgarskapet fortfarande av grundlag, EU-rätten och FN-stadgan. Likväl är det skrämmande att nu höra alla »kreativa« förslag. Genom att dividera om medborgarskapet öppnar man för en ordning med två sorters medborgare, något som aldrig kan vara förenligt med rättsstatens principer. Vi måste fråga oss: Om vi börjar tumma på våra grundläggande demokratiska principer, var går gränsen mellan oss och förbrytarna? Om vi inte tar vårt ansvar som land och rättsstat för vad våra medborgare har ställt till med, vilket land ska då göra det?

Lösningen kan inte vara att göra dem statslösa och låta dem hamna i ett limbo i en före detta krigszon. Eller för den delen övervältra på kurderna att utreda våra medborgares ansvar och brottsliga gärningar.  

De svenska IS-terroristerna har radikaliserats i Sverige till följd av samhällets ovilja att ta tag i dessa frågor. Sverige ligger trea per capita när det gäller personer som rest till världens värsta terrororganisation. Även om det akuta hotet från IS och IS-resenärer har avtagit, har den våldsbejakande extremismen i Sverige ökat de senaste åren. Säpo skriver i sin senaste årsbok att »tillväxten i de våldsbejakande extremistmiljöerna är ett allvarligt hot«.

Jag har försökt belysa problemen med radikalisering i Sverige sedan slutet av 1990-talet. Problemen fortsätter oroa mig, liksom samhällets passivitet och brist på förebyggande åtgärder i dessa frågor. Om vi fokuserar mer på de förebyggande åtgärderna och hur vi ska stoppa den alltjämt pågående radikaliseringen i förorterna, kanske vi kan förhindra unga från att åka nästa gång en terrorsekt som IS uppstår. Vidare bör vi, i stället för att debattera kring hur vi ska utestänga före detta IS-krigare från landets gränser, diskutera hur vi ska avradikalisera dem som kommer tillbaka.

I flera andra länder, till exempel Danmark och Belgien, finns speciella program för att få de radikaliserade att lämna den islamistiska ideologin och komma in i och acceptera vårt demokratiska samhälle. Det borde finnas i Sverige också.

Text:

Toppbild: Baderkhan Ahmad/AP