Gärningsmän går fria efter några år – är det rättvisa?

Det är orimligt att hålla liv i en straffmodell som skyddar kriminella och tvingar deras offer att leva i skräck.

En fråga som de flesta juridikstudenter någon gång ställt sig är den om hur det skulle kännas att försvara en person som gjort sig skyldig till ett riktigt bestialiskt brott. En sadistisk gruppvåldtäkt, ett utdraget mord, återkommande övergrepp mot småbarn. Jag minns att när frågan ventilerades med lärare eller andra yrkesverksamma under utbildningen blev svaret alltid att advokatens roll inte handlar om att försvara den bestialiska handlingen, utan om förövarens rätt till en rättvis rättegång. 

Jag sympatiserar med den tanken, men finner det ändå problematiskt att så mycket av den juridiska, politiska och mediala diskussionen kretsar kring gärningsmannen; hans bakgrund, ålder och de omständigheter som antas ha format honom. I vår strävan att förstå det oförståeliga glöms det som borde stå i fokus – brottsoffret – alltför ofta bort.

I helgen publicerade Aftonbladet en intervju med ”Jenny” som gruppvåldtogs som 19-åring (14/11). Det är ohygglig läsning — och just därför så angelägen. Det är en ovanlig text, skriven ur brottsoffrets perspektiv. En text som skildrar en mardrömslik natt, men framför allt dess långsiktiga, livsomvälvande konsekvenser.

Efter våldtäkten fick ”Jenny” rådet att byta stad och identitet. Nitton år gammal tvingades den våldtagna, unga kvinnan – brottsoffret – att lämna sin familj och sin stad. Sedan dess har hon tvingats leva gömd, inte ens hennes familj vet var hon bor. Trots att det gått sju år sedan hon utsattes för den sadistiska våldtäkten vågar hon bara träffa sin familj någon gång per år och då enbart på en neutral plats. Hon lider av posttraumatiskt stressyndrom, ”Det går inte en dag utan att hon tänker på den där natten”, berättar hon i intervjun. 

”Jag var verkligen inte vuxen när jag var 19, inte alls redo att flytta hemifrån, Men jag hade ju inget val. Det är en av de saker som våldtäktsmännen tog ifrån mig, alla de där normala milstolparna i livet som jag nu fick hoppa över.”

Offret – som den som saknar val. Som den som tvingas förändra hela livet, anpassa sig, byta identitet. Offret som den som förvisas till ett livstidsstraff. Gärningsmännen då? De som under en hel natt åsamkade ”Jenny” så grova skador, med en pistol införd i underlivet, att den läkare som undersökte henne morgonen efter våldtäkten konstaterade att hon efter 35 år i yrket aldrig hade sett liknande skador – vad hände med dem?

Livstidsfängelse? Nja, inte riktigt. Tre män åtalades, trots att såväl DNA-spår som ”Jennys” vittnesuppgifter talade för att många fler gärningsmän varit involverade i våldtäkten. En dömdes till fem års fängelse, en annan till 2,5 år, en tredje fick sluten ungdomsvård, samtliga mot sitt nekande. Senare skulle ytterligare en man, med gängkriminella kopplingar, dömas för sin medverkan till 1 års fängelse. 

Dagens brottslighet kan inte mötas med gårdagens lagstiftning.

På juristutbildningen är ett återkommande tema diskussionen om rättvisa. Är det rättvist att en ung kvinna kan få sitt liv förstört på det vis som ”Jenny” beskriver medan gärningsmännen går fria efter några ynka år? År som dessutom reduceras av allehanda straffrabatter med utgångspunkt i antalet brott och förövarens ålder, regler om villkorlig frigivning efter 2/3 av strafftiden, och eventuell häktningstid?

Den svenska brottsbalken är i skrivande behov av en grundlig översyn. Mängdrabatten, vars konsekvenser framstår som direkt stötande ur ett brottsofferperspektiv, behöver avskaffas. Det ska inte löna sig att begå många brott, tvärtom bör just mängden leda till längre och mer kännbara straff. Därtill behöver straffen för sexualbrott, såväl minimi- som maxstraffen, höjas rejält. 

Det är i grunden en fråga om rättvisa. Dagens brottslighet kan inte mötas med gårdagens lagstiftning. Det är orimligt att hålla liv i en straffmodell som baseras på idéen om att kriminella så långt som möjligt ska skyddas från fängelsestraff, samtidigt som deras offer tvingas leva i skräck. Systemets fokus bör istället ligga på att skapa upprättelse för brottsoffret och att förhindra att nya brott begås, det senare genom preventiva åtgärder liksom genom att farliga individer hålls borta från allmänheten och därigenom från möjligheten att begå nya brott.

”Du undrar när jag kan sluta fly? Aldrig tror jag. Jag blev så rädd när allt drogs upp igen, att de ska påminnas om mig och att deras hat mot ska blossa upp igen. Men hur skevt är inte det, att de skulle vara arga på mig? Det är jag som fått betala priset.”

Text:

Toppbild: Johan Nilsson/TT