När kapitalismen förförde folkhemmet

Stockholm Open har alltid pekat ut tennisens framtid.

Text:

Kvart i tolv på förmiddagen den 22 november 1969 ringde tennislegendaren och Stockholm Open-chefen Sven Davidson den danske klarinettisten, jazzmusikern, konstnären och tennisstjärnan Torben Ulrich, som befann sig på ett hotell i Stockholm. Ulrich hade bett växeln att inte släppa fram ett enda samtal före halv två. Men Davidson fick svar.

– Kan du spela klockan ett i morgon?

– Nej, under inga omständigheter ställer jag mig på en tennisbana före klockan 16, sa Ulrich.  

Molnmassorna hängde tjocka över östra Sveland. Flyg var försenade. I Kungliga hallen hängde ett spelschema. I dagstidningarnas tv-tablå över söndagsutbudet i den enda kanal som sände fanns programrubriken »13:00 Proffstennis«. Direktsänd. Från den första proffstennisturneringen någonsin i Sverige. Davidson hade trummat ihop ett startfält som för de insatta framstod som en uppenbarelse. Tretton av världens bästa. Självaste Rod Laver, som vunnit säsongens samtliga Grand Slam-turneringar. Det samlade utbudet av stjärnglans framstod lika bisarrt som hela prissumman – 100 000 kronor. På de väldiga affischerna i stan fick beloppet större utrymme än spelarnas namn.  

– De andra proffsen är försenade. Tv direktsänder, sa Davidson, miljontals tittare förväntar sig inte dubbelmatch mellan svenska amatörer som det annars måste bli.

Dansken var sur och sömnig. Davidson också. Det skulle fan vara tennisdirektör. Några dagar tidigare hade sex inbjudna Stockholmsspelare strejkat efter att de hade upptäckt att två spelare från »landsorten« garanterats 1 000 kronor för att delta i proffsturneringen. Själva erbjöds de bara 500. Davidson diskvalificerade alla sex.

Torben Ulrich.

Att öppna den vita sporten för hejdlös kapitalism var inte okomplicerat. Men det hade varit de bästa spelarnas önskemål sedan tennisen blivit världssport på 1920-talet att kunna försörja sig på den. Först ut var tennisdrottningen Suzanne Lenglen. Efter sin sjätte Wimbledonseger 1926 sa hon. »Jag har inte tjänat en cent på tennis, mitt livs kall, jag är 27 år, inte rik, skulle jag då påbörja en annan karriär och lämna det som folk säger att jag är ett geni inom?« Hon blev proffs, spelade uppvisningar och nya tävlingar med andra proffs, och följdes av fler. De stora turneringarna bannlyste den som krävde betalt. Under de kommande fyrtio åren anslöt sig de bästa amatörerna. Först i maj 1968 ändrades ordningen och tennisen klev in i »den öppna eran«. 

Klondykefrossan som sedan dess vibrerat runt sporten hade ändå fått dess konnässörer att tvivla. Tidskriften Sports Illustrated undrade efter Forest Hills i New York i september om det var detta man eftersträvat. Att varje gång man sneglade på skylten som förkunnade poängställningen behöva läsa Welcome to Marlboro Country? Att en blick mot domarstolen möttes av budskapet Pepsi? Att se nye stjärnan Arthur Ashe spela i inte vita utan pastellfärgade shorts? Inte som uttryck för egensinne, utan för att han hade ett sponsorkontrakt med ett klädföretag. I västvärlden blåste politiska vänstervindar. Över tennisen svepte nyliberalismen. Den skulle erövra politiken ett decennium senare. Förförisk, löftesrik, historielös. Sportens nya själ och syfte var pengar. Det väckte blandade känslor. Allt till salu. Men inte Torben Ulrich. Förklarade han för Davidson.

– Jag kan inte spela så tidigt, jag är inte vaken då.

Ulrichs tennis följde filosofin att det viktigaste inte var att vinna utan att njuta av ögonblicket. Tennis var som livet. Rikt som ljuden av tennisbollen, inte ett utan tusen olika. Ulrich var också en vänlig själ och infann sig nästa dag. 

De som inte sett dansken sedan han i stilig jazzlook med lugg och modernt skägg 1958 spelat mixed-dubbelfinal i Wimbledon såg nu en medelålders man i axellångt hippie-hår och vildvuxet skägg, med pannband och stålracket. Spelet utförde han lika pantermjukt som alltid, men före klockan fyra kunde han inte, och förlorade mot landsbygdsamatören Per Jemsby. 

Proffsen dök upp nästa dag. Men alla slogs ut innan finalen. Den spelades inför fulla läktare mellan två okända amatörer från Östeuropa. Segraren fick 32 000 kronor. En iögon­fallande prissumma 1969. Vad gjorde en tennisspelare med så mycket pengar?

– Bra att investera i mitt diskotek därhemma i Split, sa segrande jugoslaven Nicola Pilic. 

Förloraren hade haft publiken på sin sida. Rörde sig mjukt och snabbt och bollkänslan var virtuos: Ilie Nastase från Rumänien sa att han skulle spara sina pengar. Men var irriterad.

– Varje gång jag skulle serva gjorde Pilic nåt så att jag fick avbryta min rörelse, det blev svårt att koncentrera sig. Jag ska också börja göra så.

Tennis i proffsepoken var ingen gentlemannasport.

Jannik Sinner.

Nastase lärde sig, blev bäst i världen, på listans högsta topp 1973. I Stockholm den hösten mötte han en 17-årig Björn Borg – och fick stryk. »Min största seger«, sa svensken och rusade mot höjderna. Toppen erövrade han två och ett halvt år senare. I Wimbledon mot Nastase. Som mest överlägsen var Borg 1978. Men på senhösten i Stockholm ställdes han öga mot öga med en yngling som hoppat på proffstenniscirkusen bara fem månader tidigare. Han hette John McEnroe och slog Borg och första kapitlet i vad som de kommande åren blev idrottsvärldens mest omsusade rivalitet var skrivet. När amerikanen vann i Wimbledon 1981 var han sportens nya kejsare. Sin absoluta topp nådde han 1984. Men i Kungliga Hallen det året var han som argast. Ett domslut fick honom att vandra fram till huvud­domaren. »Är alla svenska domare lika bra som du?« Inget svar. Vrålet »Svara på min fråga, tönt« blev outplånligt. 

Torben Ulrich blev aldrig upprörd över domslut. Han blev 93 år i oktober. Håret går ner till midjan. När han fyllde 90 berättade hans son, Metallicas trummis och grundare Lars Ulrich, att hans pappa i hela sitt liv jobbat på natten. När staden lugnat ner sig. 

– Han sover på dan, när jag gick i skolan brukade han gå upp när jag kom hem vid tre. 

Björn Borg, som spelat dubbel med Torben Ulrich, skickade födelsedagshälsningar. Tennisfolk håller koll på varann.

I årets Stockholm Open är den unge italienaren Jannik Sinner värd ett öga. Han har Ulrichs inre lugn och slår hårt som Borg.