Amerikansk rapport utmanar klimatlarmen
USA:s regering tonar ner klimathotet i en ny rapport. Samtidigt vill miljömyndigheten stryka koldioxid från listan över skadliga luftföroreningar.
Trumpadministrationen fortsätter att röra om i grytan på klimatfronten. Nyligen har två betydelsefulla saker inträffat. Miljömyndigheten EPA flaggar för att rulla tillbaka en lagskärpning om luftkvalitet som vägt tungt i USA:s klimatpolitik. Före 2009 listade lagen Clean Air Act sex kategorier av hälsofarliga luftföroreningar: partiklar, marknära ozon, svaveldioxid, kvävedioxid, bly och kolmonoxid. Men det året fogades koldioxid till listan eftersom gasen bidrar till den globala uppvärmningen, som i sin tur anses vara en långsiktig hälsofara. Men nu vill EPA vill stryka koldioxid. Enligt myndigheten har lagskärpningen använts som rättslig grund för att införa regleringar av transport och infrastruktur som har kostat den amerikanska ekonomin motsvarande 10 000 miljarder kronor.
Parallelt med EPA:s besked släpptes en klimatrapport som kan få konsekvenser, inte bara för USA:s energi- och miljöpolitik, utan i förlängningen också för världens klimatambitioner, eftersom USA väger så tungt. Rapporten, som ges ut av USA:s energidepartement DOE, utvärderar vilken effekt människans utsläpp har haft på klimatet och i vilken mån de nationella klimatpolitiska åtgärder som har beslutats kommer att göra något åt saken. Författarna går i tolv kapitel med runt 350 vetenskapliga referenser igenom stora delar av forskningsläget. Den korta versionen av slutsatserna är att:
- den koldioxiddrivna uppvärmningen är mindre skadlig än den brukar beskrivas,
- aggressiva åtgärder för att minska utsläppen kan göra mer skada än nytta,
- USA:s klimatåtgärder har knappt mätbara effekter.
Rapporten attackerades omedelbart av en rad inflytelserika forskare och debattörer. Flera hävdade att den plockar russinen ur kakan och att deras forskning återges på ett missvisande sätt. En av dessa är klimatforskaren Zeke Hausfather, som kallar rapporten ”en fars”. New York Times sågar också dokumentet i en artikel med rubriken ”Energidepartementet attackerar klimatvetenskapen i omtvistad rapport”. Naomi Oreskes, historiker vid Harvard och känd för att ha bidragit till föreställningen om närmast total konsensus bland klimatforskarna, säger:
– Det här visar hur lågt vi sjunkit. Klimatförnekelse är nu officiell politik i USA.
Men Roger Pielke Jr, ledande expert på klimatscenarier och extremväder och vars vetenskapliga artiklar refererats till i flera av rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC, säger att han i allt väsentligt citerats korrekt. Pielke har blivit persona non grata i tongivande klimatkretsar eftersom hans forskning visat att många klimatlarm bygger på ett omöjligt utsläppsscenario och att väldigt få typer av extremväder ökar. Till kontroversen kring rapporten hör att de fem forskare som energiminister Chris Wright gav i uppdrag att skriva den är experter som har placerats i den akademiska frysboxen för att de ifrågasätter att den globala uppvärmningen är ett existentiellt problem. Nu tas de alltså in i stugvärmen av Trumpadministrationen, vilket får den alarmistiska sidan att se rött.
Tidskriften Science skriver att alla rapportförfattare ”visserligen har doktorsexamina” men att de är kända för att ha uppfattningar som ”går på tvärs med mittfåran”. Av de fem är tre klimatforskare, en fysiker och en ekonom med fokus på miljöpolitik. Kritikerna har rätt i att rapporten inte återger alla uppfattningar om utsläppens effekter på klimatet. Den lägger tonvikt på de fakta som har undertryckts i debattens huvudfåra. Utgångspunkten har varit att uppfattningen att en katastrof är nära förestående är känd, medan det rapporten visar inte är lika känt.
Rapportförfattarna hänvisar ofta till IPCC:s vetenskapliga sammanställningar, vilka bekräftar mycket av det de för fram, men som ändå inte är allmänt känt. Det gäller exempelvis extremväder, där värmeböljor bevisligen ökar men inte särskilt mycket annat. Det gäller också den fortsatta osäkerheten om hur känsligt klimatet är för en ökad koldioxidhalt i atmosfären och att scenarierna för utsläpp – och därmed den antagna uppvärmningen – har mildrats efter hand.
Travis Fisher, chef för energifrågor på den libertarianska tankesmedjan Cato, som samordnade rapportarbetet beskriver uppdraget så här: ”Vi skulle publicera en rapport som bekräftar det alla i princip är ense om, som det observerbara faktum att koldioxid är en växthusgas som värmer planeten. Men den skulle också rikta ljuset mot vissa obekväma sanningar som skär emot det dominerande narrativet att klimatförändringarna är ett existentiellt hot.”
Energiminister Chris Wright, själv fysiker i botten, skriver i förordet att medierna ofta hårdvinklar forskningsresultat. ”Klimatförändringarna är verkliga, och de förtjänar uppmärksamhet. Men de är inte mänsklighetens största hot.” Oavsett vad man tycker om DOE-rapportens slutsatser är det första gången på länge som en officiell skrift från så pass hög ort framställer den globala uppvärmningen som något mer komplext än en fråga om hur snabbt och med vilka metoder vi måste skära ner utsläppen.
Signalerar då DOE-rapporten och justeringen av Clean Air Act (om den klarar en väntad domstolsprövning) inledningen till en mer förutsättningslös forskning och debatt i klimatfrågan? Det faktum att avsändaren är regeringen i världens mäktigaste land gör rapporten är svår att ignorera. Den väcker också frågan vilken roll staten ska ha i klimatfrågan. Astronomiska summor skattepengar står på spel och politiken blir helt annorlunda om man utgår från att uppvärmningen är ett problem snarare än om man utgår från att den hotar människans existens. Slutsatserna är inte huggna i sten. Det amerikanska energidepartementet inbjuder till feedback på rapporten fram till den 2 september.
***
Trumpadministrationen fortsätter att röra om i grytan på klimatfronten. Nyligen har två betydelsefulla saker inträffat. Miljömyndigheten EPA flaggar för att rulla tillbaka en lagskärpning om luftkvalitet som vägt tungt i USA:s klimatpolitik. Före 2009 listade lagen Clean Air Act sex kategorier av hälsofarliga luftföroreningar: partiklar, marknära ozon, svaveldioxid, kvävedioxid, bly och kolmonoxid. Men det året fogades koldioxid till listan eftersom gasen bidrar till den globala uppvärmningen, som i sin tur anses vara en långsiktig hälsofara. Men nu vill EPA vill stryka koldioxid. Enligt myndigheten har lagskärpningen använts som rättslig grund för att införa regleringar av transport och infrastruktur som har kostat den amerikanska ekonomin motsvarande 10 000 miljarder kronor.
Parallelt med EPA:s besked släpptes en klimatrapport som kan få konsekvenser, inte bara för USA:s energi- och miljöpolitik, utan i förlängningen också för världens klimatambitioner, eftersom USA väger så tungt. Rapporten, som ges ut av USA:s energidepartement DOE, utvärderar vilken effekt människans utsläpp har haft på klimatet och i vilken mån de nationella klimatpolitiska åtgärder som har beslutats kommer att göra något åt saken. Författarna går i tolv kapitel med runt 350 vetenskapliga referenser igenom stora delar av forskningsläget. Den korta versionen av slutsatserna är att:
- den koldioxiddrivna uppvärmningen är mindre skadlig än den brukar beskrivas,
- aggressiva åtgärder för att minska utsläppen kan göra mer skada än nytta,
- USA:s klimatåtgärder har knappt mätbara effekter.
Rapporten attackerades omedelbart av en rad inflytelserika forskare och debattörer. Flera hävdade att den plockar russinen ur kakan och att deras forskning återges på ett missvisande sätt. En av dessa är klimatforskaren Zeke Hausfather, som kallar rapporten ”en fars”. New York Times sågar också dokumentet i en artikel med rubriken ”Energidepartementet attackerar klimatvetenskapen i omtvistad rapport”. Naomi Oreskes, historiker vid Harvard och känd för att ha bidragit till föreställningen om närmast total konsensus bland klimatforskarna, säger:
– Det här visar hur lågt vi sjunkit. Klimatförnekelse är nu officiell politik i USA.
Men Roger Pielke Jr, ledande expert på klimatscenarier och extremväder och vars vetenskapliga artiklar refererats till i flera av rapporterna från FN:s klimatpanel IPCC, säger att han i allt väsentligt citerats korrekt. Pielke har blivit persona non grata i tongivande klimatkretsar eftersom hans forskning visat att många klimatlarm bygger på ett omöjligt utsläppsscenario och att väldigt få typer av extremväder ökar. Till kontroversen kring rapporten hör att de fem forskare som energiminister Chris Wright gav i uppdrag att skriva den är experter som har placerats i den akademiska frysboxen för att de ifrågasätter att den globala uppvärmningen är ett existentiellt problem. Nu tas de alltså in i stugvärmen av Trumpadministrationen, vilket får den alarmistiska sidan att se rött.
Tidskriften Science skriver att alla rapportförfattare ”visserligen har doktorsexamina” men att de är kända för att ha uppfattningar som ”går på tvärs med mittfåran”. Av de fem är tre klimatforskare, en fysiker och en ekonom med fokus på miljöpolitik. Kritikerna har rätt i att rapporten inte återger alla uppfattningar om utsläppens effekter på klimatet. Den lägger tonvikt på de fakta som har undertryckts i debattens huvudfåra. Utgångspunkten har varit att uppfattningen att en katastrof är nära förestående är känd, medan det rapporten visar inte är lika känt.
Rapportförfattarna hänvisar ofta till IPCC:s vetenskapliga sammanställningar, vilka bekräftar mycket av det de för fram, men som ändå inte är allmänt känt. Det gäller exempelvis extremväder, där värmeböljor bevisligen ökar men inte särskilt mycket annat. Det gäller också den fortsatta osäkerheten om hur känsligt klimatet är för en ökad koldioxidhalt i atmosfären och att scenarierna för utsläpp – och därmed den antagna uppvärmningen – har mildrats efter hand.
Travis Fisher, chef för energifrågor på den libertarianska tankesmedjan Cato, som samordnade rapportarbetet beskriver uppdraget så här: ”Vi skulle publicera en rapport som bekräftar det alla i princip är ense om, som det observerbara faktum att koldioxid är en växthusgas som värmer planeten. Men den skulle också rikta ljuset mot vissa obekväma sanningar som skär emot det dominerande narrativet att klimatförändringarna är ett existentiellt hot.”
Energiminister Chris Wright, själv fysiker i botten, skriver i förordet att medierna ofta hårdvinklar forskningsresultat. ”Klimatförändringarna är verkliga, och de förtjänar uppmärksamhet. Men de är inte mänsklighetens största hot.” Oavsett vad man tycker om DOE-rapportens slutsatser är det första gången på länge som en officiell skrift från så pass hög ort framställer den globala uppvärmningen som något mer komplext än en fråga om hur snabbt och med vilka metoder vi måste skära ner utsläppen.
Signalerar då DOE-rapporten och justeringen av Clean Air Act (om den klarar en väntad domstolsprövning) inledningen till en mer förutsättningslös forskning och debatt i klimatfrågan? Det faktum att avsändaren är regeringen i världens mäktigaste land gör rapporten är svår att ignorera. Den väcker också frågan vilken roll staten ska ha i klimatfrågan. Astronomiska summor skattepengar står på spel och politiken blir helt annorlunda om man utgår från att uppvärmningen är ett problem snarare än om man utgår från att den hotar människans existens. Slutsatserna är inte huggna i sten. Det amerikanska energidepartementet inbjuder till feedback på rapporten fram till den 2 september.
***
