Behöver Sverige verkligen ett särskilt säkerhetsråd?
Att återupprätta förtroendet för säkerhetsrådgivaren blir ingen lätt sak, vem det än blir.
Bild: TT
Ett nationellt säkerhetsråd i statsrådsberedningen var ett av Ulf Kristerssons stora prestigeprojekt efter valsegern 2022. På kort tid svällde den nya organisationen till 70 anställda vid fyra kanslier och en stab under ledning av landets förste nationelle säkerhetsrådgivare. Men bara två år senare omgärdas den storstilade satsningen av en omisskännlig lukt av fiasko. Statsministern har utsett två säkerhetsrådgivare till den eftertraktade tjänsten. Båda har kraschlandat inför öppen ridå inom loppet av några månader. I januari avgick Henrik Landerholm, åtalad för vårdslöst handhavande av hemlig uppgift. Och i förra veckan var det Tobias Thybergs tur. Säkerhetsprövningen missade bilder av ”explicit sexuell natur” som han lagt upp på dejtingappen Grindr. Men när deras existens uppdagades i media omedelbart efter utnämningen avgick även han. Internationellt har två misslyckade rekryteringar på raken gjort regeringen till åtlöje. Medier över hela världen rapporterade om att Thyberg försvann efter bara några timmar på posten.
”Sverige har förlorat årets andra nationella säkerhetsrådgivare under pinsamma omständigheter”, skrev exempelvis brittiska Financial Times och kallade det för ett bakslag för ”Sveriges försök att stärka sin strategiska profil.” The Times vinklade på att Thybergs dejtingbilder kunde ha gjort honom ”sårbar för utpressning.” Den amerikanska nättidningen Politico satte rubriken "Fotoskandal på Grindr" och nämnde även att Landerholm hade "misskött säkerhetsklassade dokument." Nyhetsbyrån Bloomberg talade i termer av "en märklig situation för statsminister Ulf Kristersson."
När det nationella säkerhetsrådet inrättades var ambitionen att vässa regeringens säkerhetsarbete och höja beredskapen i ett skärpt omvärldsläge med Rysslands invasion av Ukraina färsk i minnet. Men ett par år senare är det oklart till vilken nytta rådet har varit och vad organisationen egentligen har gjort, mer än att skämma ut regeringen och statsministern. Skandalerna har dessutom rest frågetecken kring säkerhetsrutinerna i regeringskansliet. Mer tillspetsat blir frågan nu varför regeringen ens skapade ett nationellt säkerhetsråd när det redan fanns motsvarande funktioner på andra departement. Ett skäl är förstås att Ulf Kristersson trodde på själva modellen med en nationell säkerhetsrådgivare. Ett annat att statsministern tagit efter och anpassat Sverige till ett etablerat internationellt system, med USA och Storbritannien som främsta förebilder.
I USA finns ett National Security Council under ledning av en National Security Adviser. Rådet inrättades av president Harry Truman efter andra världskriget och arbetar på uppdrag av presidenten och har traditionellt stort inflytande i utformningen av säkerhets- och utrikespolitiken. Även Storbritannien har en nationell säkerhetsrådgivare som leder det nationella säkerhetsråd och som bistår den brittiske premiärministern i säkerhetsfrågor. Också många andra länder har sådana råd i säkerhetsfrågor, såsom: Kanada, Frankrike, Tyskland, Japan, Sydkorea, Australien, Indien, Israel och Sydafrika. Huvudsakligen rör det sig om stater med större tyngd och aktionsradie internationellt än vad Sverige har.
Säkerhetspolitisk soppa
Med ett regeringsskifte 2022 för ögonen började Moderaterna i ett tidigt skede förbereda för en liknande ordning i Sverige. Under tidigare S-regeringar fanns ett säkerhetspolitiskt råd för samråd mellan regeringen och myndigheter. Ulf Kristersson ville dock skruva upp det till en annan nivå med en mer framskjuten intern position. I en moderat handlingsplan från 2021 talades det om att "inrätta ett riktigt nationellt säkerhetsråd direkt under statsministern på statsrådsberedningen." Året efter blev detta verklighet.
Den uttalade avsikten från Kristerssons sida var att säkerhetsrådgivaren skulle leda det nybildade rådet, bistå honom själv i säkerhetsfrågor och representera regeringen i det internationella nätverket av säkerhetsrådgivare. I det perspektivet skulle Sverige framstå som en mer trovärdig aktör med högre status i kontakten med andra länder än tidigare. I efterhand kan frågan ställas om det blir alltför många kockar i den säkerhetspolitiska soppan med ett särskilt råd direkt under statsministern i ett så pass litet land som Sverige. Våra grannländer Norge, Danmark, Finland och Island har varken nationella säkerhetsrådgivare eller säkerhetsråd av samma typ som i Sverige. Säkerhetspolitiken utformas där på mer gängse vägar i regeringen och departementen samt ytterst av parlamenten i respektive land.
På den svenska sidan har regeringskansliet numera ett lapptäcke av till synes överlappande funktioner. I statsrådsberedningen finns fyra NSR-kanslier inriktade på krishantering, utrikes- och säkerhetspolitik, strategisk analys och samordning av frågor om nationell säkerhet samt samordning av underrättelser. Oundvikligen uppstår därmed ibland krockar med enheter med samma inriktning på utrikes- och försvarsdepartementen. Vid UD finns exempelvis den euroatlantiska och säkerhetspolitiska avdelningen inklusive en särskild säkerhetspolitisk enhet. Även försvarsdepartementet har en avdelning för säkerhetspolitik och en annan för försvarsunderrättelser, säkerhets- och cyberfrågor. Vid sidan av detta finns dessutom försvarsberedningen – ett forum för samråd mellan regeringen och riksdagen i försvar- och säkerhetsfrågor med ett eget sekretariat bestående av experter och sakkunniga – som gör säkerhetspolitiska analyser av hotet mot Sverige.
När förre utrikesministern Tobias Billström oväntat lämnade regeringen i september förra året spekulerades det om att Henrik Landerholm med statsministerns välsignelse hade klampat för långt in på UD:s domäner, till exempel i samband med att Sveriges anslutningsprotokoll till Nato undertecknades i Washington ett par månader tidigare. Ända sedan försvarsalliansen grundades 1949 har det varit utrikesministrarnas uppdrag att företräda sina länder i det sammanhanget. Men i det svenska fallet tog Ulf Kristersson över föreställningen medan Billström fick stå och titta på i bakgrunden.
När så Landerholm tvingades avgå några månader senare var det naturligt att förvänta att nästa rekrytering skulle skötas enligt konstens alla regler och med minutiös noggrannhet. Ändå fallerade det igen. Regeringskansliet har excellerat i dåligt handhavande och inkompetens. Statsministern är högste chef för myndigheten och kan inte undfly det ansvaret. Dagen efter Tobias Thybergs hastiga sorti var Ulf Kristersson i Oslo på ett möte med flera andra Natoländer och uttalade sig om att Ryssland är ett större hot än på länge: ”Jag tar hela situationen på stort allvar. Det är inte läge att slarva nu.”
Nu är tanken att det ska bli ny rekryteringsrunda för att hitta en nationell säkerhetsrådgivare, den tredje i ordningen, som håller måttet i alla avseenden, inklusive att nagelfaras i media. Alternativet är att avveckla det nationella säkerhetsrådet, återgå till den tidigare ordningen och låta den ordinarie departementsorganisationen ta hand om säkerhetsfrågorna. Det kanske vore lugnast så. Att återupprätta förtroendet för säkerhetsrådgivaren blir ingen lätt sak, vem det än blir. Ulf Kristersson kan säkert få goda råd i alla fall.
***
Ett nationellt säkerhetsråd i statsrådsberedningen var ett av Ulf Kristerssons stora prestigeprojekt efter valsegern 2022. På kort tid svällde den nya organisationen till 70 anställda vid fyra kanslier och en stab under ledning av landets förste nationelle säkerhetsrådgivare. Men bara två år senare omgärdas den storstilade satsningen av en omisskännlig lukt av fiasko. Statsministern har utsett två säkerhetsrådgivare till den eftertraktade tjänsten. Båda har kraschlandat inför öppen ridå inom loppet av några månader. I januari avgick Henrik Landerholm, åtalad för vårdslöst handhavande av hemlig uppgift. Och i förra veckan var det Tobias Thybergs tur. Säkerhetsprövningen missade bilder av ”explicit sexuell natur” som han lagt upp på dejtingappen Grindr. Men när deras existens uppdagades i media omedelbart efter utnämningen avgick även han. Internationellt har två misslyckade rekryteringar på raken gjort regeringen till åtlöje. Medier över hela världen rapporterade om att Thyberg försvann efter bara några timmar på posten.
”Sverige har förlorat årets andra nationella säkerhetsrådgivare under pinsamma omständigheter”, skrev exempelvis brittiska Financial Times och kallade det för ett bakslag för ”Sveriges försök att stärka sin strategiska profil.” The Times vinklade på att Thybergs dejtingbilder kunde ha gjort honom ”sårbar för utpressning.” Den amerikanska nättidningen Politico satte rubriken ”Fotoskandal på Grindr” och nämnde även att Landerholm hade ”misskött säkerhetsklassade dokument.” Nyhetsbyrån Bloomberg talade i termer av ”en märklig situation för statsminister Ulf Kristersson.”
När det nationella säkerhetsrådet inrättades var ambitionen att vässa regeringens säkerhetsarbete och höja beredskapen i ett skärpt omvärldsläge med Rysslands invasion av Ukraina färsk i minnet. Men ett par år senare är det oklart till vilken nytta rådet har varit och vad organisationen egentligen har gjort, mer än att skämma ut regeringen och statsministern. Skandalerna har dessutom rest frågetecken kring säkerhetsrutinerna i regeringskansliet. Mer tillspetsat blir frågan nu varför regeringen ens skapade ett nationellt säkerhetsråd när det redan fanns motsvarande funktioner på andra departement. Ett skäl är förstås att Ulf Kristersson trodde på själva modellen med en nationell säkerhetsrådgivare. Ett annat att statsministern tagit efter och anpassat Sverige till ett etablerat internationellt system, med USA och Storbritannien som främsta förebilder.
I USA finns ett National Security Council under ledning av en National Security Adviser. Rådet inrättades av president Harry Truman efter andra världskriget och arbetar på uppdrag av presidenten och har traditionellt stort inflytande i utformningen av säkerhets- och utrikespolitiken. Även Storbritannien har en nationell säkerhetsrådgivare som leder det nationella säkerhetsråd och som bistår den brittiske premiärministern i säkerhetsfrågor. Också många andra länder har sådana råd i säkerhetsfrågor, såsom: Kanada, Frankrike, Tyskland, Japan, Sydkorea, Australien, Indien, Israel och Sydafrika. Huvudsakligen rör det sig om stater med större tyngd och aktionsradie internationellt än vad Sverige har.
Säkerhetspolitisk soppa
Med ett regeringsskifte 2022 för ögonen började Moderaterna i ett tidigt skede förbereda för en liknande ordning i Sverige. Under tidigare S-regeringar fanns ett säkerhetspolitiskt råd för samråd mellan regeringen och myndigheter. Ulf Kristersson ville dock skruva upp det till en annan nivå med en mer framskjuten intern position. I en moderat handlingsplan från 2021 talades det om att ”inrätta ett riktigt nationellt säkerhetsråd direkt under statsministern på statsrådsberedningen.” Året efter blev detta verklighet.
Den uttalade avsikten från Kristerssons sida var att säkerhetsrådgivaren skulle leda det nybildade rådet, bistå honom själv i säkerhetsfrågor och representera regeringen i det internationella nätverket av säkerhetsrådgivare. I det perspektivet skulle Sverige framstå som en mer trovärdig aktör med högre status i kontakten med andra länder än tidigare. I efterhand kan frågan ställas om det blir alltför många kockar i den säkerhetspolitiska soppan med ett särskilt råd direkt under statsministern i ett så pass litet land som Sverige. Våra grannländer Norge, Danmark, Finland och Island har varken nationella säkerhetsrådgivare eller säkerhetsråd av samma typ som i Sverige. Säkerhetspolitiken utformas där på mer gängse vägar i regeringen och departementen samt ytterst av parlamenten i respektive land.
På den svenska sidan har regeringskansliet numera ett lapptäcke av till synes överlappande funktioner. I statsrådsberedningen finns fyra NSR-kanslier inriktade på krishantering, utrikes- och säkerhetspolitik, strategisk analys och samordning av frågor om nationell säkerhet samt samordning av underrättelser. Oundvikligen uppstår därmed ibland krockar med enheter med samma inriktning på utrikes- och försvarsdepartementen. Vid UD finns exempelvis den euroatlantiska och säkerhetspolitiska avdelningen inklusive en särskild säkerhetspolitisk enhet. Även försvarsdepartementet har en avdelning för säkerhetspolitik och en annan för försvarsunderrättelser, säkerhets- och cyberfrågor. Vid sidan av detta finns dessutom försvarsberedningen – ett forum för samråd mellan regeringen och riksdagen i försvar- och säkerhetsfrågor med ett eget sekretariat bestående av experter och sakkunniga – som gör säkerhetspolitiska analyser av hotet mot Sverige.
När förre utrikesministern Tobias Billström oväntat lämnade regeringen i september förra året spekulerades det om att Henrik Landerholm med statsministerns välsignelse hade klampat för långt in på UD:s domäner, till exempel i samband med att Sveriges anslutningsprotokoll till Nato undertecknades i Washington ett par månader tidigare. Ända sedan försvarsalliansen grundades 1949 har det varit utrikesministrarnas uppdrag att företräda sina länder i det sammanhanget. Men i det svenska fallet tog Ulf Kristersson över föreställningen medan Billström fick stå och titta på i bakgrunden.
När så Landerholm tvingades avgå några månader senare var det naturligt att förvänta att nästa rekrytering skulle skötas enligt konstens alla regler och med minutiös noggrannhet. Ändå fallerade det igen. Regeringskansliet har excellerat i dåligt handhavande och inkompetens. Statsministern är högste chef för myndigheten och kan inte undfly det ansvaret. Dagen efter Tobias Thybergs hastiga sorti var Ulf Kristersson i Oslo på ett möte med flera andra Natoländer och uttalade sig om att Ryssland är ett större hot än på länge: ”Jag tar hela situationen på stort allvar. Det är inte läge att slarva nu.”
Nu är tanken att det ska bli ny rekryteringsrunda för att hitta en nationell säkerhetsrådgivare, den tredje i ordningen, som håller måttet i alla avseenden, inklusive att nagelfaras i media. Alternativet är att avveckla det nationella säkerhetsrådet, återgå till den tidigare ordningen och låta den ordinarie departementsorganisationen ta hand om säkerhetsfrågorna. Det kanske vore lugnast så. Att återupprätta förtroendet för säkerhetsrådgivaren blir ingen lätt sak, vem det än blir. Ulf Kristersson kan säkert få goda råd i alla fall.
***
