Sverige behöver en säkerhetssamordnare
Risken att vederbörande gör någon skada – eller ens något som märks – torde vara försumbar, av samordnarnas historia att döma.
Bild: TT
I min gränslösa enfald har jag inbillat mig att Mona Sahlin var vår första nationella samordnare. Men Wikipedia upplyser att när Sahlin axlade ansvaret som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism sommaren 2014 så hade Alliansregeringen redan utsett ett trettiotal andra nationella samordnare inom vitt skiftande områden. Det fanns – och finns kanske fortfarande – sådana för att underlätta alternativt försvåra för allt från "idrottsrelaterat våld" och "varslade" över "ökat resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården” och vidare till ”arbetet med utsatta EES-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige” (läs: romska tiggare).
Exakt vad en samordnare gör på dagarna har jag inte fått klarhet i, trots envetet googlande. De verkar hursomhelst inte ställa till med särskilt mycket elände. I själva verket hörs de sällan av efter tillträdet (förutom Mona Sahlin då, fast det berodde på annat än själva samordningen). Kanske tilldelas samordnarna en tjänstemodul i betongbunkern Garnisonen där de kan invänta pensionen tillsammans med sysslolösa tidigare generaldirektörer på elefantkyrkogården.
Annat är det med våra nationella säkerhetsrådgivare. För det första är de hittills bara två till antalet. Och för det andra vet de hur man lämnar avtryck, åtminstone när de avgår. Pionjären Henrik Landerholm kastade in handduken i januari efter att ha slarvat med hemliga dokument. Nu står han under åtal. Andre man på posten, Tobias Thyberg, lyckades lämna innan någon ens hade förstått att han tillträtt, vilket ju måste klassas som en bedrift i sig. Men frågan som nu inställer sig är förstås: Vad ska Ulf Kristersson göra?
Tackar som frågar, här är ett förslag: Avskaffa tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare. Regeringskansliet är redan nedlusat med avdelningar, kanslier, enheter och staber som handlägger alla tänkbara aspekter av försvars- och säkerhetsfrågorna. Till det kommer försvarsberedningen i riksdagen med egna sakkunniga. Utse därefter en Nationell samordnare för säkerhet och försvar som får sköta förbindelserna mellan alla experter och byråkrater. Risken att hen gör någon skada – eller ens något som märks - torde vara försumbar, av samordnarnas historia att döma.
***
I min gränslösa enfald har jag inbillat mig att Mona Sahlin var vår första nationella samordnare. Men Wikipedia upplyser att när Sahlin axlade ansvaret som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism sommaren 2014 så hade Alliansregeringen redan utsett ett trettiotal andra nationella samordnare inom vitt skiftande områden. Det fanns – och finns kanske fortfarande – sådana för att underlätta alternativt försvåra för allt från ”idrottsrelaterat våld” och ”varslade” över ”ökat resursutnyttjande inom hälso- och sjukvården” och vidare till ”arbetet med utsatta EES-medborgare som vistas tillfälligt i Sverige” (läs: romska tiggare).
Exakt vad en samordnare gör på dagarna har jag inte fått klarhet i, trots envetet googlande. De verkar hursomhelst inte ställa till med särskilt mycket elände. I själva verket hörs de sällan av efter tillträdet (förutom Mona Sahlin då, fast det berodde på annat än själva samordningen). Kanske tilldelas samordnarna en tjänstemodul i betongbunkern Garnisonen där de kan invänta pensionen tillsammans med sysslolösa tidigare generaldirektörer på elefantkyrkogården.
Annat är det med våra nationella säkerhetsrådgivare. För det första är de hittills bara två till antalet. Och för det andra vet de hur man lämnar avtryck, åtminstone när de avgår. Pionjären Henrik Landerholm kastade in handduken i januari efter att ha slarvat med hemliga dokument. Nu står han under åtal. Andre man på posten, Tobias Thyberg, lyckades lämna innan någon ens hade förstått att han tillträtt, vilket ju måste klassas som en bedrift i sig. Men frågan som nu inställer sig är förstås: Vad ska Ulf Kristersson göra?
Tackar som frågar, här är ett förslag: Avskaffa tjänsten som nationell säkerhetsrådgivare. Regeringskansliet är redan nedlusat med avdelningar, kanslier, enheter och staber som handlägger alla tänkbara aspekter av försvars- och säkerhetsfrågorna. Till det kommer försvarsberedningen i riksdagen med egna sakkunniga. Utse därefter en Nationell samordnare för säkerhet och försvar som får sköta förbindelserna mellan alla experter och byråkrater. Risken att hen gör någon skada – eller ens något som märks – torde vara försumbar, av samordnarnas historia att döma.
***
