Diktatorsonen går mot valseger i Filippinerna

Det är en valrörelse som är internationellt principiellt viktig på flera plan, långt bortom den till synes avlägsna önationen i västra Stilla havet. Det filippinska valkampanjandet, såsom det tillåtits bedrivas på nätet, anses kunna ge lärdomar även för resten av världen, och valresultatet kan ha bäring på internationell rättsskipning.

För att förstå bakgrunden måste vi börja med ett stycke diktatorshistoria. Ögonblicket när den folkliga revolten 1986 letade sig fram till diktatorshustrun Imelda Marcos garderob i presidentpalatset i Manila och hittade 3 000 par damskor blev själva symbolen för korruptionen under Ferdinand Marcos styre i Filippinerna. Till den bisarra mängden skor kunde andra, obehagligare fenomen läggas som också talar sitt tydliga språk om Marcos styre på 1970- och 1980-talen: tusentals dödade, fängslade och torterade regimkritiker. Tiotals miljarder kronor som diktatorsparet anses ha tillskansat sig. Guinness rekordbok utnämnde stölden till den största som de styrande i ett land bevisligen har begått mot sitt eget folk.

– Jag saknar inflytandet jag hade som första dam, sade Imelda Marcos i en dokumentär 2019.

Där uttryckte hon också sin förhoppning om att hennes ende son skulle följa i sin fars fotspår.

Det mesta talar nu också för att den i dag 92-åriga Imelda och hennes familj på nytt får den förnämaste platsen vid maktens grytor i Manila. Den 64-årige diktatorsonen Ferdinand Marcos Jr, allmänt kallad Bongbong, leder i opinionsmätningarna med 55–60 procents stöd – dubbelt så mycket som den närmaste kandidaten.

Efter det att Marcos Sr störtades 1986 och tre år senare dog i exil på Hawaii  fick familjen komma tillbaka 1991 och har därefter tillåtits att inneha diverse politiska poster. Imelda har varit parlamentariker och Marcos Jr guvernör, bland annat. Hans syster Imee är senator. Pappa Ferdinand Marcos Sr fick till slut en hjältebegravning 2016 (efter att ha legat iförd vit medaljerad uniform i en nedkyld glaskista i åratal). Imelda fälldes visserligen 2018 för korruption, men domen överklagades och hon går än i dag fri.

För många filippinier är det minst sagt magstarkt att föreställa sig ännu en Marcos i presidentpalatset Malacañang. Bongbong har dock lyckats appellera till många yngre väljare som inte minns eller låter sig bekymras av faderns våld och vanstyre. Anhängarna lockas av hans budskap att vilja ena nationen. Omkring 40 procent av väljarna är under 35 år. 

Det finns de som anser att Marcos Jr inte ska behöva lastas för vad Marcos Sr gjorde, men sonen var guvernör och viceguvernör under faderns militära undantagslagar fram till den där folkliga revolten 1986. Marcos Jr undviker också att prata om diktaturens tyranni, och kritiker påpekar att familjen inte har bett om ursäkt för sin tid vid makten.

Familjen Marcos har genom åren lyckats skapa en myt kring sig själv, och med sociala medier ­har skönmålningen av historien fått ännu större genomslag. Det finns många exempel på kampanjer i sociala medier som Facebook och Youtube de senaste åren där lägret kring Marcos förfalskar historien till sin egen fördel. 

Här förnekas regimens stölder och att Imelda skulle ha ställts inför rätta. Rikedomen ”förklaras” bland annat som resultatet av gåvor i form av tonvis med guld till familjen Marcos, från ett historiskt kungadöme som aldrig har existerat. I förskönande filmer beskrivs diktatorsparet som goda välgörare. Deras tid vid makten, påstås det, var en gyllene era då maten var billig, gatorna säkra och nya motorvägar byggdes.

– Fake news, har Bongbong sagt om uppgifterna om sina föräldrars rekordstöld och påpekat att fallet är en sak för domstolsväsendet.

Vid sin sida väntas Marcos Jr få Sara Duterte-Carpio som vicepresident. President- och vicepresidentkandidater kampanjar separat, och väljs i olika val på samma dag. Sara Duterte-Carpio, med bakgrund som borgmästare, leder med i princip lika betryggande marginal i mätningarna som Bongbong.

Därmed ser maktkontinuiteten ut att befästas även för hennes familj, eftersom fadern är den i väst så avskydde, brutale presidenten Rodrigo Duterte, känd inte minst för sitt ”krig mot narkotikan” som summariskt tagit livet av tusentals, om inte tiotusentals, människor. Han misstänks därför av åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) för brott mot mänskligheten.

Duterte kan inte kandidera själv. Författningen tillåter bara en sexårig mandatperiod på presidentposten. Men genom en allians mellan Duterte- och Marcosfamiljerna, och med dottern som vicepresident, anses chansen att fadern skulle kunna överlämnas till ICC minska avsevärt. Det förtjänar för övrigt att påminnas om att det var först under Dutertes presidentskap som Ferdinand Marcos Sr till slut tilläts få sin hjältebegravning efter 17 år nedfryst i glaskista.

Något som skulle kunna stoppa Marcos Jr är de petitioner som lämnats in till valkommittén om att han borde diskvalificeras som kandidat eftersom han är dömd för skattebrott. Valkommittén, vars medlemmar utsetts av president Duterte, har dock avslagit petitionerna. Kanske avgörs frågan vad det lider slutgiltigt i Högsta domstolen.

Det systematiska kampanjandet på nätet med lögner, smutskastning och historieförfalskning är en logisk fortsättning på hur lägret kring Rodrigo Duterte bedrev sin valrörelse när han blev vald till president 2016.

En som fallit offer för det inför årets val är vicepresident Leni Robredo, som fastän hon ligger långt bakom i opinionsmätningarna är den främste utmanaren till Marcos Jr om presidentposten. Robredo kräver en brottsutredning om spridningen av en sexfilm på nätet där hennes dotter lögnaktigt påstås medverka. Flera av presidentkandidaterna uttryckte nyligen i en tv-debatt att sociala medier skulle stå till svars för desinformation på sina plattformar. Bongbong deltog inte i debatten.

Under Dutertes tid vid makten har över 20 journalister dödats och mediernas frihet beskurits.

– Bara för att du är journalist är du inte undantagen från lönnmord om du är ett svin, sade Duterte kort efter det att han valdes.

En journalist som fått utstå mycket ovett, och vars redaktion grävt i valkampanjerna och mekanismerna hos de sociala mediejättarna mer än många andra, är fjolårets mottagare av Nobels fredspris Maria Ressa, vd för nyhetssajten Rappler.

Sedan Rappler rotat i Dutertes ”krig mot narkotikan” brakade helvetet löst på nätet. En rapport från FN-organet Unesco har räknat till en halv miljon attacker på sociala medier mot Ressa. Ett tag säger hon sig ha fått 90 hatiska meddelanden i timmen. Dödshot är vardagsmat och hon blir gång på gång stämd och förtalsanklagad. Ressa fälldes 2020 för förtal men har överklagat domen. Det har utfärdats arresteringsordrar mot henne tio gånger, och lika många gånger har hon betalat borgen. Just nu har hon reseförbud.

Invånarna i Filippinerna sägs ibland vara världens mest uppkopplade folk, som också tillbringar mest tid på sociala medier. Facebook är den huvudsakliga arenan för allt de gör på internet. Det gör landet särskilt lämpat som experimentverkstad på nätet. Visselblåsare från det skandalomsusade brittiska bolaget Cambridge Analytica har medgett att Filippinerna var ett ”provrör” för den typ av politiska påverkanskampanjer som utan användarnas vetskap samlade information om dem, och som senare lanserades på andra håll i världen, däribland USA.

En sådan visselblåsare har också sagt att familjen Marcos vände sig till företaget för att få hjälp med att förfalska historien, med målet att få Bongbong vald. Nyhetssajten Rappler säger sig också kunna se hur desinformationsnätverken kring familjerna Marcos och Duterte samarbetar. Familjen hävdar att sådana påståenden är lögn, och att explosionen av förtals- och lögnkampanjer på nätet är uttryck för folkligt engagemang.

Sociala medier tar fram det sämsta hos oss, anser Maria Ressa. Lögner och hat sprids snabbare och till fler än fakta. Journalistikens chans att stå emot sådana uppgifter är inte stor, skrev Nobelpristagaren nyligen i den amerikanska tidskriften The Atlantic: ”När vi utmanar lögner kan vi inte vinna, eftersom fakta är så tråkiga. De har svårt att fånga amygdala [känslocentrum i hjärnan] på samma sätt som lögner”.

Ressas kritik mot teknikjättar som Facebook, som hon anser är byggda för att framhäva partsinlagor framför fakta, är skoningslös samtidigt som hon anser att de är en del av lösningen. Hon kallar det ”övervakningskapitalism” när teknikjättarna samlar stora mängder information om oss och riktar budskap mot oss på ett sätt som vi har svårt att motstå.

Sociala mediejättar som Facebook och Twitter försöker visserligen denna gång att stävja spridning av hat- och lögner, bland annat genom insatser från Rapplers och andra mediers faktagranskare som bland annat har fått stopp på 300 Twitterkonton i Marcoslägret. Opinionsläget väcker dock frågan hur stor betydelse det har. Om Bongbong Marcos vinner valet beror det bland annat på desinformationen på nätet, anser Ressa.

Hon har framhållit att Filippinerna är som ”kanariefågeln i kolgruvan” – ett varnande exempel för andra länder. Ressa påpekar i artikeln i The Atlantic att vi oavsett ideologi och nationalitet manipuleras på samma sätt, och att vi alla är offer för hur tekniken angriper sanningen. Hon skriver:

”Var medveten. Tänk långsamt. Inte snabbt.”