Estonia-rapport utan substans

Sara Hedrenius förväntade sig upprättelse. Hon och de övriga 136 som överlevde Estonia skulle till slut få hela bilden av vad som hände när färjan sjönk i Östersjön i september 1994 och 852 människor dog.

– Det är vad man brukar kunna kräva av en utredning, sa Hedrenius dagen innan överlevandegruppen den 11 november i år träffade Statens haverikommission.

Hela bilden var vad Sara Hedrenius och andra överlevande hade saknat i den gemensamma svensk-finsk-estniska haverikommission (Jaic), som tillsattes efter förlisningen. Det var och är Europas största civila sjökatastrof någonsin. När Jaic 1997 publicerade sin slutrapport var de överlevandes vittnesmål med några enstaka undantag frånvarande.

– Man brukar ju efterlysa överlevande från stora katastrofer, sa Sara Hedrenius. Det står i lagen att man i en olycksutredning ska intervjua överlevande och personer som har kunskap om händelsen. Det var man mån om redan efter Titanic, överlevande är ju de enda som kan vittna om vad som hänt. Jaic fungerade inte så.  

Den internationella haverikommissionen nöjde sig med uppgifter från fyra besättningsmän som klarat sig i vattnet, och som under intervjuerna övervakades av estnisk polis, och i ett fall av en beväpnad KGB-vakt. Kommissionen intervjuade endast två överlevande passagerare.

– Ingen i den förra kommissionen tyckte att vi behövde höras. De slog fast ändå hur det hade gått till. Inget i rapporten kunde få en åklagare att gå till domstol för att ställa någon till svars. Vi kände varken igen oss i beskrivningen av händelseförloppet eller fick svar på nyckelfrågor, som varför Estonia sjönk så fort. Det vi såg och under alla dessa år påpekat är att man inte kan urskilja i vilken ordning saker ombord hände och hur, och att det finns många fel i den, säger Sara Hedrenius. 

Felen kunde de kontrollera genom att jämföra med vad de själva hade berättat i tidiga enskilda förhör med poliser, alldeles efter att de hade räddats på havet och förts till sjukhus.

– De intervjuerna syftade till att utreda om brott begåtts, om vi hade sett eller något som kunde tyda på en att det var en bomb eller ett attentat som sänkt fartyget. Poliserna ställde inga frågor om var på båten man varit någonstans, i förhållande till vad som hände. Det liknade mer förhör. Men trots att de intervjuerna också präglades av att poliserna var skärrade, de hade ju förlorat många kollegor, kom det fram andra uppgifter. 

Sara Hedrenius är krisexpert och nationellt sakkunnig vid Svenska Röda korsets enhet för beredskap vid krisstöd. Vikten av att efter en stor katastrof få lämna sin berättelse kan hon relatera till sin egen historia. Trots att de överlevande på Estonia aldrig intervjuades av kommissionen, fyllde polisförhören på sjukhuset i viss mån den funktionen.  

Efter att Jaic kommit med sin slutrapport beställde de överlevande utskrifterna av sina polisförhör och upptäckte att de, oberoende av varandra, var överens om när det som hände ombord hade hänt.

Men Jaic hade slagit fast något annat. Enligt de överlevande tog det 55 minuter från den första smällen ombord till att Estonia förvann under vattenytan. Jaic beskrev ett mycket snabbare sjunkförlopp, 40 minuter.

– Den kvarten gör stor skillnad. Det som stod i slutrapporten var inte korrekt, och vi skrev ett brev, till ansvarig minister, vi skrev att vi var oroliga, inte kände igen oss, att vi såg avvikelser och fel. Vi pekade på konkreta saker, och skickade brevet till Mona Sahlin… Och fick aldrig något svar.  

Vad gjorde ni då?

– Vi förhöll oss olika. Jag valde att lämna det. Jag behövde ta hand om mig själv. Att försöka få svar från myndigheter och att få rätsida på den här utredningen kändes omöjligt. Det skulle gå för mycket energi åt något jag inte kunde påverka. Men när man upptäckte de här hålen insåg jag att det var dags för mig att gå tillbaka, för att förstå mer. Och börja skriva.  

Det blev en bok som publicerades 2022: ”… Det ser illa ut”.

Vid den tiden hade de upptäckta hålen i passagerarfärjans skrov, ett scoop av journalisten Henrik Evertsson i filmen ”Estonia – fyndet som ändrar allt”, lett till att Estland fattat beslut om att öppna utredningen om katastrofen. Statens Haverikommission i Sverige fick uppdraget att ansvara för delar av den.

– Som många andra fick jag ett stort hopp. Att haverikommissionen i Sverige bestämde sig för att intervjua oss var en stor framgång, även om det hade tagit 27 år. Vi förväntade oss en bättre utredning, en upprättelse, av det som varit dåligt i den tidigare. Beslutet gick bara att tolka som att de medgav fel i den tidigare. 

Överlevandegruppen hittade stöd i en lag om olycksutredningar som gav dem rätt till insyn när en utredning fortlöper, och en mindre grupp av dem bjöds in som observatörer på de undersökningar som gjordes vid Estonia. Som grupp tog de också initiativ till regelbundna möten med SHK, för att få insyn, och de nya utredarna gav plats för de överlevandes berättelser.

Efter två år kom också ett nytt besked från SHK: Estonia var inte sjövärdig. 

– Den tidigare rapporten hade ju slagit fast motsatsen. Punkt slut. Nu klassade man henne som icke-sjövärdig, för att hon inte hade godkända certifikat och egentligen inte skulle få trafikera den rutt hon gick på. Det är ju ett allvarligt fel, så det är klart att det var bra.  

Men de överlevande noterade också att utredarna, i likhet med Jaic, undvek att nämna den fartygsinspektion som gjordes som en biståndsinsats under ledning av svenska inspektörer från Sjöfartsverket, och fann så många fel på Estonia timmarna före den sista resa att fartyget. enligt sjölagarna inte skulle få lämna kajen. Men Estonia lämnade kajen och försvann i djupet sex timmar senare. På frågan varför hon fick ge sig ut har Sjöfartsverket i alla år antingen försökt bagatellisera felen eller vilseledande hävdat att man inte hade befogenhet att stoppa Estonia. Det hade man, men gjorde inte. Den nya rapporten kommer inte att utreda det faktum att om svenska myndigheter gjort vad man var i Tallinn för att göra och tog betalt för, hade ingen mist livet den 28 september 1994.

De medgivanden om fel i den tidigare rapporten – som resulterade i den nya slutsatsen att Estonia inte var sjövärdig i ”interimsrapporten” 2022 – kommer inte att nämnas i slutrapporten, enligt ett besked från utredaren Jörgen Zachau på höstens första möte med de överlevande. Hans korta förklaring till varför var att detta inte ”behövs”. Flera överlevare vädjade till honom att tänka om.  

De överlevandes vittnesmål ser inte ut få någon plats i slutrapporten.

Sara Hedrenius: 

– Jag frågade hur man skulle sammanställa intervjuerna. Det har vi inte fått svar på. Om det ens kommer bli så att de refereras i rapporten eller inte, SHK säger att de ska destrueras. Vi har lyft detta till ministern Carl-Oskar Bohlin.  

SHK, erfar de överlevande, kommer att hålla fast vid sin preliminära slutsats om hålen i skrovet: att de uppstod när Estonia landade på stenar i sandbottnen. Sara Hedrenius säger att i sak får de överlevande lita på myndigheternas undersökningar. 

– Vi kan ju inte göra någon annan bedömning, om det stämmer eller inte, men vi hoppas att de gör en noggrann beskrivning av hur de kommer till den slutsatsen. 

De överlevande har inga förhoppningar om en utredning med en pedagogisk framställning av katastrofskeendet, i linje med hur haveriutredningar brukar se ut, där direkta och indirekta orsaker till förlisningen blir belysta, klart och pedagogiskt.

Vad tror du att detta kommer det att leda till? 

– Vi beställde en opinionsundersökning om svenska folket anser sig veta vad som hände när Estonia sjönk. Bara 28 procent svarade ja. Över hälften sa att det inte utretts ordentligt, och 46 procent att de hade lågt eller mycket lågt förtroende för myndigheternas hantering. Misstron i samhället kommer inte att minska efter det här. 

På näst sista mötet frågade en av de överlevande om utredarna hade undersökt vilka som befann sig på kommandobryggan när den våldsamma smällen som fick Estonia att få slagsida dånade över fartyget. Det hade man inte gjort, medgav utredaren Jörgen Zachau, och tillade att man visste ändå.

– Vad då, frågade en överlevande. 

– Som före detta sjökapten är jag väl insatt i vilka som brukar befinna sig där, på bryggan, och att överstyrmannen garanterat var det, det kan man utgå ifrån, sa Zachau. 

Statens haverikommission har valt bort praxis med en remissrunda innan de lämnar sin slutrapport, enligt uppgifter i mitten av december.

– De har dribblat med oss. Efter de här årens insyn ser jag den här utredningen mest som ett spel för gallerierna, säger Sara Hedrenius.  

***

Läs även: Ännu ett haveri i statens haverikommission

Läs även: Så jobbar Statens Havererade Kommission