Flaggupproret som tar britterna med storm
Migration och handfallna politiker bakom våg av folkligt missnöje.
Brittiska flaggor vajar längs en gata i lilla Salford i Storbritannien. Och inte bara där. Över hela landet har den senaste veckan över en miljon flaggor hissats på lyktstolpar och hängts upp på fasader. Mest är det Union Jack, det vill säga Storbritanniens officiella flagga, men också många St George’s Cross, Englands vita flagga med ett rött kors. Vad som började som en liten proteströrelse har nu tagit hela Storbritannien med storm.
Salford är för Manchester ungefär vad Nacka är för Stockholm eller Mölndal är för Göteborg. Det är en mindre stad sammanvuxen med den större och namnkunnigare storstaden intill. Från sina håll har det rapporterats att polisen har plockat ner flaggor och hindrat människor från att sätta upp dem. Det ska ha skett bland annat i Manchester. Fokus utsände tog därför bilen till stadens centrum för att med egna ögon kontrollera hur där ser ut. Flaggor satt överallt, inte lika tätt som i Salford, men väl fördelade. Att de satt glesare berodde på att det i innerstan inte finns lika många lyktstolpar. Gatubelysningen hänger i trådar mellan husen, men där stolpar av olika slag står, där hänger också flaggor.
På min gata i Salford är det grannarna tvärs över gatan som satt upp flaggorna. Det är en välbärgad familj och liksom de andra välbärgade familjerna i kvarteret har jag alltid uppfattat dem som vänster. Numera är det fattiga britter som röstar höger här. Längs en av granngatorna i Salford ligger vackra och dyra hus, från 1400-talet till tidigt 1800-tal. Där sitter Labour-skyltarna tätt i fönstren inför valen. Åt andra hållet ligger en gata med lite större hus från senare delen av 1800-talet, där en gång i tiden de rika textilfabrikanterna bodde. Men numera är de forna palatsen uppdelade i små lägenheter där de fattigaste bor och där polisen ofta stannar på grund av lägenhetsbråk, men också regelbundet knarklangares lyxbilar. Snabbmatställena sprider ett os av pommes frites och pizza. I fönstren i dessa hus har inför valen på senare år synts affischer för Tories och Brexit party. Och att där kommer att synas affischer för Nigel Farages nystartade parti Reform inför nästa val, behöver ingen tvivla på.
Grannfrun har lilafärgat hår, vilket brukade vara ett säkert tecken på sympatier vänsterut. Hon arbetade fram till pensionen som socialsekreterare i Liverpool, ännu ett tecken på politisk hemvist. Därför är det oväntat att just hon och hennes man har satt upp flaggorna. Inledningsvis beskrevs nämligen flaggupproret som en högerextrem kampanj. I en del kommuner plockade polisen därför bort flaggor och skyllde på ”health and safety”, ett uttryck som kan översättas med ”hälsoskäl” lika gärna som med ”sanitär olägenhet”. Men flaggupproret gick inte att stoppa. Dubbelmoralen i att samma kommuner i åratal har tillåtit palestinaflaggor och prideflaggor på liknande platser, blev för uppenbar. Om dessa flaggor tillåts, varför tillåts då inte landets egna symboler?
Premiärminister Keir Starmer gjorde dygd av nödvändigheten och gick ut och sa att han stödjer flaggandet. If you can’t beat them, join them. Att det hela började som en proteströrelse mot honom och hans Labour-regering, låtsas han inte om.
Försöker tysta protesterna
Den tändande gnistan till flaggprotestesterna kom i juli sedan en etiopisk asylsökande begått ett sexuellt övergrepp mot en minderårig flicka i Epping norr om London. The Bell hotel i närheten används för att hysa flyktingar som dagligen kommer till Storbritannien i gummibåtar från Frankrike. Ilskan mot situationen finns där på så många plan. Varför tog inte Keir Starmer i hårdare när den franske presidenten Emmanuel Macron var på storståtligt statsbesök i Storbritannien en dryg vecka tidigare? Varför krävde han inte att Frankrike kontrollerar sina gränser och att de tar tillbaka de illegala immigranter som tar sig över till Storbritannien? En halvmesyr och delvis tomma löften var allt som blev resultatet.
Men ilskan handlar också om varför dessa migranter, som alltså kommit in i landet illegalt, behandlas med vad som uppfattas som silkesvantar. Etiopiern som angrep flickan i Epping hade redan begått flera andra sexuella övergrepp. Varför burades han inte in efter det första? Varför ska illegala immigranter inhysas på hotell, ibland ganska flotta sådana med gym, restaurang och simbassäng, där många britter själva inte skulle ha råd att bo? Vore inte en enklare inhysning något som stack folk mindre i ögonen och som kanske gjorde det mindre lockande för andra att ta sig över Engelska kanalen?
Utanför hotellet i Epping uppstod en spontan demonstration. Kanske hade det inte blivit mer än så om inte motdemonstranter från antirasistiska organisationer hade anlänt från London under polisskydd. Reformpartiets ledare Nigel Farage har gjort frågan till sin och eldar dagligen på ilskan genom videor i sociala medier och utspel på den honom närstående webbkanalen GB News. Enligt Farage låg polisen bakom motdemonstranternas ankomst. Att det blev lokalbefolkningen mot Londonborna gjorde sannerligen inte konflikten mindre infekterad. Demonstrationerna fortsatte och spred sig till andra orter där det finns hotell för immigranter.
Mot denna folkstorm verkar både Labour och Tories, Storbritanniens traditionella statsbärande partier, totalt handlingsförlamade. I stället för att göra något åt problemens kärna genom att kontrollera gränsen strängare, skicka tillbaka migranter till Frankrike och hysa de som man ändå måste ta hand om under enklare förhållanden, försöker man tysta protesterna genom att arrestera eller jaga människor för vad de skriver på sociala medier. Varje dag förhörs ett trettiotal personer i Storbritannien för sådant och somliga straffas. En video som blivit viral visar också poliser som söker upp folk i deras hem för att förmå dem att inte delta i demonstrationer; en lika effektiv metod som att försöka bekämpa eldsvådor med bensin.
Sammantaget är det ett ganska fascinerande skådespel som pågår nu. Så som det ser ut nu går Nigel Farage och hans Reformparti få en jordskredsseger i nästa val. Trots att de sittande politikerna måste vara väl medvetna om detta, verkar de oförmögna att tänka i nya banor och försöka föra en politik som en majoritet av väljarna vill ha.
Somliga britter tycks mena att landet går mot inbördeskrig eller revolution. Andra kallar det som sker en fungerande demokrati.
***
Brittiska flaggor vajar längs en gata i lilla Salford i Storbritannien. Och inte bara där. Över hela landet har den senaste veckan över en miljon flaggor hissats på lyktstolpar och hängts upp på fasader. Mest är det Union Jack, det vill säga Storbritanniens officiella flagga, men också många St George’s Cross, Englands vita flagga med ett rött kors. Vad som började som en liten proteströrelse har nu tagit hela Storbritannien med storm.
Salford är för Manchester ungefär vad Nacka är för Stockholm eller Mölndal är för Göteborg. Det är en mindre stad sammanvuxen med den större och namnkunnigare storstaden intill. Från sina håll har det rapporterats att polisen har plockat ner flaggor och hindrat människor från att sätta upp dem. Det ska ha skett bland annat i Manchester. Fokus utsände tog därför bilen till stadens centrum för att med egna ögon kontrollera hur där ser ut. Flaggor satt överallt, inte lika tätt som i Salford, men väl fördelade. Att de satt glesare berodde på att det i innerstan inte finns lika många lyktstolpar. Gatubelysningen hänger i trådar mellan husen, men där stolpar av olika slag står, där hänger också flaggor.
På min gata i Salford är det grannarna tvärs över gatan som satt upp flaggorna. Det är en välbärgad familj och liksom de andra välbärgade familjerna i kvarteret har jag alltid uppfattat dem som vänster. Numera är det fattiga britter som röstar höger här. Längs en av granngatorna i Salford ligger vackra och dyra hus, från 1400-talet till tidigt 1800-tal. Där sitter Labour-skyltarna tätt i fönstren inför valen. Åt andra hållet ligger en gata med lite större hus från senare delen av 1800-talet, där en gång i tiden de rika textilfabrikanterna bodde. Men numera är de forna palatsen uppdelade i små lägenheter där de fattigaste bor och där polisen ofta stannar på grund av lägenhetsbråk, men också regelbundet knarklangares lyxbilar. Snabbmatställena sprider ett os av pommes frites och pizza. I fönstren i dessa hus har inför valen på senare år synts affischer för Tories och Brexit party. Och att där kommer att synas affischer för Nigel Farages nystartade parti Reform inför nästa val, behöver ingen tvivla på.
Grannfrun har lilafärgat hår, vilket brukade vara ett säkert tecken på sympatier vänsterut. Hon arbetade fram till pensionen som socialsekreterare i Liverpool, ännu ett tecken på politisk hemvist. Därför är det oväntat att just hon och hennes man har satt upp flaggorna. Inledningsvis beskrevs nämligen flaggupproret som en högerextrem kampanj. I en del kommuner plockade polisen därför bort flaggor och skyllde på ”health and safety”, ett uttryck som kan översättas med ”hälsoskäl” lika gärna som med ”sanitär olägenhet”. Men flaggupproret gick inte att stoppa. Dubbelmoralen i att samma kommuner i åratal har tillåtit palestinaflaggor och prideflaggor på liknande platser, blev för uppenbar. Om dessa flaggor tillåts, varför tillåts då inte landets egna symboler?
Premiärminister Keir Starmer gjorde dygd av nödvändigheten och gick ut och sa att han stödjer flaggandet. If you can’t beat them, join them. Att det hela började som en proteströrelse mot honom och hans Labour-regering, låtsas han inte om.
Försöker tysta protesterna
Den tändande gnistan till flaggprotestesterna kom i juli sedan en etiopisk asylsökande begått ett sexuellt övergrepp mot en minderårig flicka i Epping norr om London. The Bell hotel i närheten används för att hysa flyktingar som dagligen kommer till Storbritannien i gummibåtar från Frankrike. Ilskan mot situationen finns där på så många plan. Varför tog inte Keir Starmer i hårdare när den franske presidenten Emmanuel Macron var på storståtligt statsbesök i Storbritannien en dryg vecka tidigare? Varför krävde han inte att Frankrike kontrollerar sina gränser och att de tar tillbaka de illegala immigranter som tar sig över till Storbritannien? En halvmesyr och delvis tomma löften var allt som blev resultatet.
Men ilskan handlar också om varför dessa migranter, som alltså kommit in i landet illegalt, behandlas med vad som uppfattas som silkesvantar. Etiopiern som angrep flickan i Epping hade redan begått flera andra sexuella övergrepp. Varför burades han inte in efter det första? Varför ska illegala immigranter inhysas på hotell, ibland ganska flotta sådana med gym, restaurang och simbassäng, där många britter själva inte skulle ha råd att bo? Vore inte en enklare inhysning något som stack folk mindre i ögonen och som kanske gjorde det mindre lockande för andra att ta sig över Engelska kanalen?
Utanför hotellet i Epping uppstod en spontan demonstration. Kanske hade det inte blivit mer än så om inte motdemonstranter från antirasistiska organisationer hade anlänt från London under polisskydd. Reformpartiets ledare Nigel Farage har gjort frågan till sin och eldar dagligen på ilskan genom videor i sociala medier och utspel på den honom närstående webbkanalen GB News. Enligt Farage låg polisen bakom motdemonstranternas ankomst. Att det blev lokalbefolkningen mot Londonborna gjorde sannerligen inte konflikten mindre infekterad. Demonstrationerna fortsatte och spred sig till andra orter där det finns hotell för immigranter.
Mot denna folkstorm verkar både Labour och Tories, Storbritanniens traditionella statsbärande partier, totalt handlingsförlamade. I stället för att göra något åt problemens kärna genom att kontrollera gränsen strängare, skicka tillbaka migranter till Frankrike och hysa de som man ändå måste ta hand om under enklare förhållanden, försöker man tysta protesterna genom att arrestera eller jaga människor för vad de skriver på sociala medier. Varje dag förhörs ett trettiotal personer i Storbritannien för sådant och somliga straffas. En video som blivit viral visar också poliser som söker upp folk i deras hem för att förmå dem att inte delta i demonstrationer; en lika effektiv metod som att försöka bekämpa eldsvådor med bensin.
Sammantaget är det ett ganska fascinerande skådespel som pågår nu. Så som det ser ut nu går Nigel Farage och hans Reformparti få en jordskredsseger i nästa val. Trots att de sittande politikerna måste vara väl medvetna om detta, verkar de oförmögna att tänka i nya banor och försöka föra en politik som en majoritet av väljarna vill ha.
Somliga britter tycks mena att landet går mot inbördeskrig eller revolution. Andra kallar det som sker en fungerande demokrati.
***
