Guldboomen – en varningssignal för ekonomin

Guldpriset passerade i förra veckan en ny ”drömgräns” då det för första gången klev över 4000 dollar per uns. Resan fortsatte, och i måndags passerades även nivån 4100 dollar. Samtidigt handlas kryptovalutor som bitcoin på rekordnivåer precis som indexen på flera av världens börser. En sådan samvariation, där alla placeringsbåtar lyfter samtidigt, är svår att förstå och motivera utifrån tillgångsslagens fundamentala egenskaper. Drivkrafterna är till stora delar kopplade till att de normalt sett motriktade finansiella urkrafterna rädsla och girighet nu drar åt samma håll. Ett fenomen som brukar benämnas ”fomo” – fear of missing out, det vill säga investerares oro för att missa en uppgång.

För guldpriset finns också en geopolitisk dimension där många av världens centralbanker, som tidigare satt still på befintliga guldreserver – och i några fall även var nettosäljare – nu har vänt till att bli stora nettoköpare.

De senaste åren har centralbankerna köpt ungefär 1000 ton guld per år, vilket är knappt 30 procent av den årliga världsproduktionen av råvaran. Det kan relateras att den samlade mängden förädlat guld på jordklotet är cirka 209 000 ton, med ett värde i dag på 27 000 miljarder dollar. Guldets andel av centralbankernas samlade tillgångar har också stigit från 10 till 21 procent sedan 2022, både beroende på köpen och prisuppgången.

Förklaringen till centralbankernas guldfeber är en ökad oro för värdet på den amerikanska dollarn, den viktigaste tillgången i alla centralbankers valutareserver. Donald Trumps tullkaos, där tarifferna kan hamna lite varstans beroende på handelsöverskott eller personliga relationer, är det senaste orostillskottet. Sanktioner mot dollartransaktioner riktade mot länder som Iran och Ryssland, där även dess centralbanks dollar- och eurotillgångar har frusits, har också drivit på oron för dollarns ställning.

Men även från privatpersoner har det noterats ett stort inflöde i guld under de senaste åren. Bara under september i år flödade 26 miljarder dollar in till guldbaserade ETF-fonder. Guldrusningen hämtar förstås också näring från den oro som finns för att inflationen ska ta fart samt för en ökad politisk påverkan på centralbankernas räntesättning, inte minst i USA. I bakgrunden finns också en växande oro för att ständigt stigande statsskulder och löpande budgetunderskott ska tvinga fram en allt lösare penningpolitik, först och främst i USA men också i länder som Frankrike, Storbritannien och Japan.

Nobelpristagaren Paul Krugman, som normalt intar en keynesiansk syn på guld som en ”barbarisk relik”, ser också de underliggande ekonomiska drivkrafterna bakom denna guldboom. Hans tes är att guld är ett bra skydd mot inflation och där det främsta substitutet är statsobligationer. Guld ger ingen löpande avkastning men rätt höga förvaringskostnader och guldpriset borde därför falla ju högre realräntan är och vice versa.

Men utifrån det resonemanget borde guldpriset, enligt Krugman, ha fallit under de senaste åren då de amerikanska realräntorna har stigit till nästan 2 procent. Det är på samma nivå som 2004 då guldpriset i dagens penningvärde var knappt 700 dollar per uns, det vill säga en sjättedel av dagens pris. En förklaring som Paul Krugman för fram hämtar han från hedgefonden Citadels VD Ken Griffin, som menar att guldruschen är en stor varningssignal om att marknaden håller på att tappa förtroendet för amerikanska institutioner i allmänhet och dollarn i synnerhet. Storbanken Citigroups tidigare chefekonom Willem Buiter, som benämnt guld en ”sextusenårig bubbla” anser i ett inlägg i Financial Times att det är ett bra läge att sälja guld nu. Kanske ett tips till riksbankschefen Erik Thedéen för att rätta till Riksbankens urholkade balansräkning.

Rusningen för Bitcoin och andra kryptovalutor har samma drivkrafter. Det handlar om penninginflöden, girighet och rädsla för inflation, sjunkande dollar med mera. Som tillgångsklass är kryptotillgångar, ”det digitala guldet”, dock klart mindre. Det samlade värdet uppgår till runt 4000 miljarder dollar, varav bitcoin står för 60 procent. En bidragande förklaring till kryptovalutornas popularitet är att traditionella kapitalförvaltare, med Trump-administrationens omfamning, har öppnat lättkörda vägar för den breda allmänheten att köpa in sig i framför allt bitcoin. Blackrock, världens största fondförvaltare, lanserade i januari 2024 en bitcoinbaserad ETF-fond som har passerat 100 miljarder dollar i värde. Vad gäller värderingen bitcoin med kusiner så gäller alltjämt Ingemar Stenmarks gamla visdomsord ”det är svårt att förklara för en som inte kan förstå”. Det kan gå upp och ner, som förra fredagen då priset på många kryptotillgångar föll handlöst; Trump Coinrasade 40 procent, Etherum och Solana föll 20 procent och bitcoin tappade runt 7 procent i värde utan någon bra förklaring.

Den senaste tidens eufori på främst de amerikanska börserna hämtar sin näring främst i AI-boomen (se nr 41/2025). Den drivs främst av stora drakar som Nvidia, Microsoft, Apple med flera och är inte heller helt lätt att räkna hem med traditionella värderingsmetoder. Men för att hitta huvudförklaringen till den allmänna termiken för finansiella tillgångar så måste man titta på hur en annan del av den finansiella balansräkningen har utvecklats under de senaste 20 åren och hur det korrelerar med tillgångspriserna. Sedan finanskrisen 2008 har alla paniker på finansmarknaderna hanterats genom att centralbankerna har pumpat in mer likviditet i ekonomin. Amerikanska Federal Reserve hade noll (0) utestående reserver, till affärsbankerna i september 2008. I slutet av samma år fanns runt 900 miljarder dollar i utestående reserver och i augusti 2014 nådde utestående reserver 2800 miljarder dollar. Dessa pengar sökte sig i allt väsentligt till börsen och tryckte upp aktiekurserna. Sedan sjönk reserverna till 1700 miljarder dollar i februari 2020 men så kom pandemin med nya massiva injektioner och reserverna steg till 4200 miljarder dollar i december 2021. Nu har reserverna sjunkit tillbaka till 3400 miljarder dollar, men man ska också beakta att en annan centralbanksskuld, utestående sedlar och mynt, har stigit från 800 miljarder dollar 2008 till 2400 miljarder dollar i dag. Den amerikanska penningmängden M2 har ökat från 8500 miljarder dollar 2008 till rekordhöga 22200 miljarder dollar i dag. Relationen penningmängd/BNP är i USA liksom även i Sverige på rekordnivå och 60 procent högre än den var vid millennieskiftet.

Den stora frågan är vad som händer när förtroendet för de skulder som backar upp denna penningmängd börjar erodera på allvar, det vill säga när rädslan tar över från girigheten.

***