Högt maktspel om Gazas framtid

I den amerikanska fredsplanen för Gaza finns en klausul som innebär att en International Stabilisation Force (ISF) ska sättas upp för att säkra Gaza, övervaka eldupphöravtalet samt utbilda och ge stöd till palestinska polisstyrkor som är tänkta att överta kontrollen på lite sikt. ISF ska också koordinera med Israel och Egypten om gränsövervakning och dessutom säkerställa att humanitärt biståndet kommer fram. Tanken är också att ISF ska utgöra en långsiktig lösning på säkerhetsfrågan tills dess en palestinsk säkerhetsstruktur kan sjösättas. Det är naturligtvis avgörande att ISF-styrkan får ett klart mandat att både säkra Gaza och se till att terroristorganisationen Hamas inte kan återta makten över området.

Sedan eldupphör trädde i kraft den 10 oktober och Israels styrkor drog sig tillbaka till en ”gul” linje har Hamas återkommande stridit med andra aktörer i de områden IDF har lämnat. Hamas har även spridit filmer där man offentligt avrättar konkurrenter om makten på Gazas gator. Syftet har varit att återta kontrollen över dessa områden, säkra sina återstående vapen och krossa sina motståndare.

Den första fasen av Trumps fredsplan – eldupphör, IDF:s tillbakadragande, frisläppandet av den israeliska gisslan (både levande och döda) samt av palestinska fångar i Israel – har dock i stort sett fungerat. Men flera talesmän från Hamas har redan deklarerat att man inte tänker avväpna sig, under några omständigheter. Detta bör inte förvåna någon. Hamas mål att förinta Israel har inte ändrats och även efter tidigare eldupphöravtal med Israel har Hamas attackerat andra aktörer på Gaza. Israeliska säkerhetskällor räknar med att Hamas fortfarande har drygt 10 000 milismän, dock till stor del otränade och med ett betydligt svagare ledarskap än tidigare. Men så länge ingen utomstående styrka är på plats, är det tillräckligt många för att hålla andra aktörer i schack, om än inte tillräckligt för att ta full kontroll eller hota IDF.

Och sedan den amerikanska planen presenterades har säkerhetsläget på marken i Gaza försämrats. Flera länder – ibland dem viktiga arabländer – som från början sa sig villiga att bidra med trupp har backat från sina löften och ändrat sin medverkan till finansiellt stöd och utbildning/träning av palestinska polisstyrkor. Senast gjorde Jordaniens kung Abdullah klart att jordansk trupp endast kan komma ifråga om det gäller peace keeping, alltså fredsbevarande, och inte för peace enforcement, att genomdriva fred med militära medel. President Trumps plan är vag och innehåller inga specifika detaljer gällande ISF:s storlek, uppbyggnad eller mandat, vilket lämnar fältet öppet för tolkningar.

När det gäller Hamas tillgång till vapen så har man flera källor till sådana: dels smugglas det fortfarande in vapen från Egypten, men det har minskat kraftigt i och med att Egypten stärkt bevakningen av gränsen. Irans möjligheter att skicka vapen och material har också minskat och väldigt lite kommer därifrån. De främsta källorna är dels vapen som redan finns i området, dels den utbyggda lokala vapenproduktionen, något som Hamas lagt ner stora resurser på under sin tid vid makten.

Som nämnts arbetar Hamas för fullt med att återta kontrollen. Man försöker också infiltrera de delar av Gaza där IDF finns kvar. Så ju längre det tar att få den internationella säkerhetsstyrkan på plats, desto större är risken att priset för att avväpna Hamas och säkerställa en ny politisk struktur blir så högt att det blir svårt att åstadkomma det med frivilliga.

Och här finns en annan aspekt som inte fått så mycket uppmärksamhet, men som är avgörande för fortsättningen. Vid det ”fredsmöte” (peace summit) som hölls i Sharm-el-sheik den 13 oktober skrev USA, Turkiet och Qatar under ett avtal om att återuppbygga Gaza. Men inget nämndes om att avväpna Hamas. Egypten, som var värd för mötet, påskyndade därför direkt efter toppmötet ett tidigare påbörjat initiativ där Kairo och den palestinska myndigheten i Ramallah, PA, gjorde gemensam sak för att säkerställa egyptisk kontroll över vad som ska ske i Gaza framöver. Och i det arbetet ingår att i så hög grad som möjligt hindra att Turkiet och Qatar får inflytande. Båda länderna ses i regionen som alltför Hamasvänliga och i både Kairo och Abu Dhabi (och Jerusalem) är man mån om att förhindra alla former av ett återupprättat islamistisk styre i Gaza. Båda länderna har ju också i flera år härbärgerat delar av Hamas ledarskap samt bidragit till rörelsens uppbyggnad och finansiering i Gaza, och därmed hjälpt till att skapa förutsättningarna för terrorangreppet mot Israel den 7 oktober 2023. Att både Turkiet och Qatar dessutom har sagt sig villiga att bistå med trupp till ISF har snarast stärkt misstänksamheten mot dessa länder och Israels utrikesminister Gideon Sa’ar meddelade snabbt att man inte kommer att godkänna turkisk militär i Gaza.

För Turkiet, som ägnar mycket energi åt att bygga en position som regional maktfaktor, utgör Gaza en viktig del. Det faktum att Ankara, i alla fall för närvarande, har goda relationer med Trump, ger president Erdogan en fördel gentemot Egypten, som länge har sett Turkiet som ett regionalt hot. Konflikten mellan Kairo och Ankara går tillbaka flera år och Gaza har blivit något av ett politiskt slagfält om inflytandet i regionen.

Det egyptiska initiativet – som påbörjades redan innan Trumps plan lades och till stor del låg till grund för den – innehåller fler detaljer som till exempel hur gränsbevakningen i Gaza ska gå till och hur smuggling ska försvåras. Här har också EU en potentiellt viktig roll i och med de instanser som sköter EU:s gränsbevakning, som EUBAM och EUPOL COPPS, den europeiska styrka uppsatt för att utbilda och träna palestinsk polis. Vidare har Kairo, i samarbete med USA tagit fram en namnlista på palestinska teknokrater som är tänkta att utgöra kärnan i det interimistiska styret på Gaza.

Att både Turkiet och Qatar verkar ha Trumps öra ses därför med oro i resten av regionen och kan mycket väl leda till att hans fredsplan kollapsar, kanske inte med en krasch, utan snarare så sakteliga där länder som först välkomnade planen efterhand backar ur. Egypten, som tillsammans med Israel är det land som har mest att vinna alternativit förlora beroende på hur fortsättningen går, har därför en nyckelroll. Om Kairo får igenom sina idéer för Gazas återuppbyggnad finns en chans för Trumps fredsplan, men det hänger på att president El Sisi får stöd från Washington och EU och att egyptierna får spela en central roll för Gazas framtid.

Fotnot: Skribenten forskar om terrorism och säkerhetspolitik och är bland annat knuten till The Washington Institute for Near East Policy.

***

Läs även: Så blev Iran den globala terrorismens högborg

Läs även: Skört avtal väcker hopp i Israel och Gaza