Magdalena Anderssons ”pakt” i jultal avslöjar valstrategin

Goda nyheter: kampen mot den organiserade brottsligheten och våldsdåden går bra. På något annat sätt går det inte att tolka Magdalena Andersons stora utspel i sitt jultal: en tioårspakt med Moderaterna mot kriminaliteten.

Det har sagts i stort sett ända sedan förra valet: det som kommer att avgöra om den här regeringen får en chans till är om den lyckas knäcka gängbrottsligheten. Kampen mot kriminaliteten kommer antingen att vara regeringens svagaste punkt, eller dess starkaste kort. Hade Socialdemokraterna gjort bedömningen att det är regeringens svagaste kort skulle de inte vilja kasta bort kortet genom att erbjuda en ”pakt” som för bort frågan från partipolitiken i tio år.

Och, för er som tycker att det låter cyniskt: valrörelser drivs inte av ömhjärtade idealister. Det är klart att det finns en genuin önskan i botten att göra upp med laglösheten. Den delar alla partier. De senaste åren har dessutom de skillnader som funnits mellan partierna i vad de är beredda att göra för att komma åt de kriminella, minskat. Främst genom att Socialdemokraterna låter som om de alltid stått bakom sådana åtgärder som de tidigare antydde gränsade till fascism.

Just detta gör paradoxalt nog att Anderssons önskan om en ”tioårspakt mot gängen” är rätt poänglös för att lösa sakfrågan. Moderaterna och Socialdemokraterna kan tillsammans rösta fram det som de anser behöver göras på måndag, om de vill. Däremot är en ”tioårspakt mot gängen” dels ett sätt att föra bort frågan från valrörelsen, dels ett sätt att försöka slå in en kil i Tidösamarbetet genom att putta ut Sverigedemokraterna ur kalkylen. Det är strategiskt viktigt, för vi har numera tre stora partier i riksdagen. Det parti som lyckas upprätta en fungerande koalition med ett av de andra stora partierna har försteg.

Ett annat sannolikt skäl till paktidén har att göra med sakfrågan: Socialdemokraterna oroar sig för vad som ska hända om de måste kompromissa med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, riksdagens enda släpp-fångarna-loss-det-är-vår-partier, i kampen mot brottsligheten. Bättre att avlägsna frågan från förhandlingsbordet vid ett regeringsskifte.

Inte heller det är något styrkebesked från Socialdemokraterna, direkt. Men Socialdemokraterna kan sina medier och svenska väljare. Många gillar instinktivt varje idé som innebär att politikerna ”slutar tjafsa” och journalister älskar spekulationer i blocköverskridande allianser, antigen av ideologiska skäl, eller för att bryta ledan av de vanliga motsättningarna. Det finns goda möjligheter att det här landar väl för Magdalena Andersson. Hon vill helst driva en valrörelse som handlar om ekonomi och välfärd.

Nyhetsvärdet i den blocköverskridande pakten dominerade helt Magdalena Anderssons jultal. Hon är en habil talare, men utan särskilt mycket patos, humor eller minnesvärda fraser. Hon målade upp en eländig bild av Sverige, men gav samtidigt sken av att allt kunde lösa sig på ett par veckor med rätt kvinna i ledningen, vilket ändå är rätt hoppfullt.

Det som annars stod ut var det som inte stod ut. Av valfläsk fanns nästan inget, utom lösa löften om att alla ska få det bättre. Och trots att nazisterna marscherar i Salem i dag och trots en vecka då en ”militärhistoriskt intresserad” riksdagsledamot från Sverigedemokraterna tvingats avgå, berörde hon bara högerextremismen i förbigående. Tydligen har samma strateger som kommit på pakten bestämt sig för att brösttoner om att valet står mellan Magda och fascistdiktaturen inte funkar. Tack för det.