Merz hoppas på tillväxtmirakel
Tysklands nya kansler har stora ambitioner men få verktyg.
I början av maj, några dagar innan Tyskland fick en ny regering och den konservative Friedrich Merz blev landets förbundskansler, meddelade Utrikespolitiska Institutet att "Tyskland är tillbaka". Själva artikeln var mera skeptisk än vad rubriken utlovade, men förväntningarna fanns där: Europa "ropar på en stark tysk ledare", tyckte Aftonbladet och fortsatte med en argumentation som blivit den allmänna meningen i svensk media: "Europa vill att Tyskland ska leda – Merz är mannen för jobbet", skrev till exempel DN i februari. Kanslerkandidaten själv uttryckte sig likadant.
Men så tillträdde det nya laget makten och bara efter några dagar var besvikelsen stor: Friedrich Merz tycktes i en handvändning vara nästan lika försiktig som företrädaren och socialdemokraten Olaf Scholz, eller till och med som Angela Merkel, som numera gäller som urtypen av politisk riskaversion. Bara det största och tommaste anspråket blev kvar: "Vi skall leda".
Merz lovade mycket under valrörelsen: en ny utrikespolitik, en ny försvarspolitik, ny migrationspolitik, många reformer och mindre byråkrati. Och framför allt: ekonomisk tillväxt, äntligen, efter flera år då den tyska industrin nästan inte vuxit alls. I den nya regeringens program betraktas just tillväxten som nyckeln till allt: till upprustningen, till klimatpolitiken, till välfärdens framtid samt till att bekämpa extremhögern. Men hur skall det ske? Förutsätter inte hela programmet först en sådan tillväxt som sedan skall skapas? Viftar inte svansen med hunden här?
Visserligen finns redan en detaljerad plan om väldiga investeringar i den militära upprustningen samt i Tysklands fysiska infrastruktur. Redan i mars enades de nya regeringspartierna om att Förbundsrepubliken skall ta upp lån på 500 miljarder euro, bortom de regler för den tyska statens skuldsättning som gällt dittills. Men även om det blir verklighet, och även om investeringarna skulle alstra en viss tillväxt, så förblir de grundläggande problemen desamma: Den tillverkande industrins andel av landets bruttoförädlingsvärde ligger på nästan 20 procent, dubbelt så mycket som den står för i Frankrike, Storbritannien eller USA (Sverige ligger på 15 procent).
en belastning i en omvärld som inte är lika investeringsbenägen. Foto: AP
Industriproduktionen var Tysklands styrka, och den svarade efter 2010 för ett gyllene årtionde – inte minst på bekostnad av södra Europa. Men när hela världen investerar mindre, när globaliseringen framskrider i allt långsammare takt, när benägenheten att ta ekonomiska risker avtar, så sjunker efterfrågan på kraftverk, lokomotiv och blyertspennor. Det som nyss var en fördel i konkurrensen nationerna emellan, är för tillfället en belastning, och den nya tyska regeringen lovar saker som den inte råder över.
Svårigheterna gäller inte minst fordon som står för ungefär en femtedel av landets industriproduktion och en nästan lika stor andel av exporten. De nya eldrivna bilarna må vara hur avancerade som helst – det är andra faktorer som avgör: om Förenta staterna håller fast vid de nya tullarna måste Tyskland, enligt en aktuell prognos från industriförbundet, Institut der deutschen Wirtschaft, räkna med uteblivna exportintäkter på 200 miljarder euro över fyra år. Samtidigt utvecklas Kina till en konkurrent inom alla branscher så att utrymmet för andra leverantörer krymper, från alla håll och samtidigt.
När detta öde drabbar Europas största ekonomi – vad kommer då att ske med de andra, mindre staterna på kontinenten? Och med Sverige? Kanske är det tur för några länder att de gått miste om den tunga industrin och lyckats ställa om till en digital ekonomi. Kanske, kanske lyckas EU att på allvar utveckla en europeisk marknad, samtidigt som man skyddar sig mot de andra stora makterna. Utsikterna tycks dock inte så lovande. En utdragen kamp där alla strider mot alla verkar minst lika sannolik.
***
Läs även: Hopp om ekonomin efter tyskt maktskifte
I början av maj, några dagar innan Tyskland fick en ny regering och den konservative Friedrich Merz blev landets förbundskansler, meddelade Utrikespolitiska Institutet att ”Tyskland är tillbaka”. Själva artikeln var mera skeptisk än vad rubriken utlovade, men förväntningarna fanns där: Europa ”ropar på en stark tysk ledare”, tyckte Aftonbladet och fortsatte med en argumentation som blivit den allmänna meningen i svensk media: ”Europa vill att Tyskland ska leda – Merz är mannen för jobbet”, skrev till exempel DN i februari. Kanslerkandidaten själv uttryckte sig likadant.
Men så tillträdde det nya laget makten och bara efter några dagar var besvikelsen stor: Friedrich Merz tycktes i en handvändning vara nästan lika försiktig som företrädaren och socialdemokraten Olaf Scholz, eller till och med som Angela Merkel, som numera gäller som urtypen av politisk riskaversion. Bara det största och tommaste anspråket blev kvar: ”Vi skall leda”.
Merz lovade mycket under valrörelsen: en ny utrikespolitik, en ny försvarspolitik, ny migrationspolitik, många reformer och mindre byråkrati. Och framför allt: ekonomisk tillväxt, äntligen, efter flera år då den tyska industrin nästan inte vuxit alls. I den nya regeringens program betraktas just tillväxten som nyckeln till allt: till upprustningen, till klimatpolitiken, till välfärdens framtid samt till att bekämpa extremhögern. Men hur skall det ske? Förutsätter inte hela programmet först en sådan tillväxt som sedan skall skapas? Viftar inte svansen med hunden här?
Visserligen finns redan en detaljerad plan om väldiga investeringar i den militära upprustningen samt i Tysklands fysiska infrastruktur. Redan i mars enades de nya regeringspartierna om att Förbundsrepubliken skall ta upp lån på 500 miljarder euro, bortom de regler för den tyska statens skuldsättning som gällt dittills. Men även om det blir verklighet, och även om investeringarna skulle alstra en viss tillväxt, så förblir de grundläggande problemen desamma: Den tillverkande industrins andel av landets bruttoförädlingsvärde ligger på nästan 20 procent, dubbelt så mycket som den står för i Frankrike, Storbritannien eller USA (Sverige ligger på 15 procent).
en belastning i en omvärld som inte är lika investeringsbenägen. Foto: AP
Industriproduktionen var Tysklands styrka, och den svarade efter 2010 för ett gyllene årtionde – inte minst på bekostnad av södra Europa. Men när hela världen investerar mindre, när globaliseringen framskrider i allt långsammare takt, när benägenheten att ta ekonomiska risker avtar, så sjunker efterfrågan på kraftverk, lokomotiv och blyertspennor. Det som nyss var en fördel i konkurrensen nationerna emellan, är för tillfället en belastning, och den nya tyska regeringen lovar saker som den inte råder över.
Svårigheterna gäller inte minst fordon som står för ungefär en femtedel av landets industriproduktion och en nästan lika stor andel av exporten. De nya eldrivna bilarna må vara hur avancerade som helst – det är andra faktorer som avgör: om Förenta staterna håller fast vid de nya tullarna måste Tyskland, enligt en aktuell prognos från industriförbundet, Institut der deutschen Wirtschaft, räkna med uteblivna exportintäkter på 200 miljarder euro över fyra år. Samtidigt utvecklas Kina till en konkurrent inom alla branscher så att utrymmet för andra leverantörer krymper, från alla håll och samtidigt.
När detta öde drabbar Europas största ekonomi – vad kommer då att ske med de andra, mindre staterna på kontinenten? Och med Sverige? Kanske är det tur för några länder att de gått miste om den tunga industrin och lyckats ställa om till en digital ekonomi. Kanske, kanske lyckas EU att på allvar utveckla en europeisk marknad, samtidigt som man skyddar sig mot de andra stora makterna. Utsikterna tycks dock inte så lovande. En utdragen kamp där alla strider mot alla verkar minst lika sannolik.
***
Läs även: Hopp om ekonomin efter tyskt maktskifte
