Radikal klimatteknik får känslorna att svalla
Nya skattefinansierade experiment för att dämpa den globala uppvärmningen väcker het debatt i forskarvärlden.
En brittisk storsatsning på geoingenjörskonst för att påverka klimatet väcker debatt. Det handlar om olika försök att hålla solenergin i schack.
Sedan länge pågår en ideologisk kamp mellan två motsatta synsätt i frågan om hur den globala uppvärmningen bör hanteras; teknik eller ”tagelskjorta”.
Det tydligaste uttrycket för tanken att ny teknik är bästa vägen är omläggningen av energisystemen. Den går långsammare än teknikoptimisterna har utlovat – för långsamt, menar många, för att hinna bromsa jordens uppvärmning i tid. Av all energikonsumtion i världen står fossila bränslen fortfarande för 85 procent.
Men vad händer om koldioxiden fångas in och begravs i stället för att släppas ut i atomosfären? Stora förhoppningar knöts till den teknik som ska åstadkomma precis detta – så kallad CCS - men de har inte infriats. Bara en liten del av alla utlovade CCS-projekt världen över har materialiserats och nästan alla planer på att fånga in koldioxid vid kraftverk har i dag övergivits. Mångmiljardprojektet vid Värtaverket i Stockholm hör till en krympande skara anläggningar där tekniken fortfarande testas.
Men om människan varken hinner strypa utsläppen eller klarar att fånga in dem, kanske vi kan manipulera själva radiatorn som värmer oss, solen? Just det är idén bakom en ny och omdebatterad forskningssatsning i Storbritannien.
Den brittiska forskningsmyndigheten Aria har anslagit motsvarande 740 miljoner kronor till ett antal experiment med syfte att påverka solens effekt, vilket gör Storbritannien till en av världens största finansiärer av sådan geoingenjörskonst.
Det mest kontroversiella sättet att ”dämpa” solen är att sprida små partiklar, företrädesvis svavelföreningar, i stratosfären för att reflektera strålarna. Det härmar hur naturen själv dämpar uppvärmningen av jorden efter stora vulkanutbrott.
För att nå så högt upp i atmosfären (cirka 15 kilometer) behövs specialdesignade flygplan, men om man trefaldigar mängden svavelpartiklar kan man åstadkomma samma effekt med vanliga flygplan på normal höjd. Metoden har använts vid några tillfällen i små privata och offentliga försök i USA och Storbritannien – med svavel i åtminstone ett fall – men har stoppats efter kritik.
I det nya brittiska testprogrammet ingår inte regelrätt stratosfärisk partikelspridning, men ett av de experiment som finansieras är ett slags förstudie: små mängder mineraldamm ska skickas med ballong upp i stratosfären över USA och Storbritannien för att se hur partiklarna påverkas över tid av de extrema förhållandena där.
Tre andra typer av experiment går däremot ut på att direkt dämpa effekten av solens instrålning:
- att göra Arktis havsis tjockare genom att vintertid tillföra havsvatten på ytan,
- att göra låga moln vitare genom att spreja dem med fina droppar av havsvatten,
- att göra moln vitare genom att ladda dem med statisk elektricitet.
I samtliga fall är målet att reflektera mer solstrålning tillbaka ut i rymden, vilket i sin tur ska hålla tillbaka uppvärmningen. Isexperimentet ska genomföras i Kanada och molnexperimenten i Australien respektive Storbritannien. Planen är att inleda dem i vinter. Finansieringen gäller försök i liten skala, men de kan leda till storskaliga experiment, enligt Aria, som lovar att alla utomhusexperiment ”endast genomförs efter en robust översyn och innebär inga utsläpp av giftiga ämnen”.
Aria finansierar samtidigt en testmodell av en ännu mer spektakulär form av geoingenjörskonst; att försöka reflektera solstrålarna redan innan de når atmosfären genom att placera väldiga speglar och skärmar i rymden.
Lanseringen av experimenten för att manipulera solens instrålning har mötts av olika slag av oro och kritik. Om de småskaliga försöken blir storskaliga finns risk för oförutsägbara följder, så kallade kaskadeffekter, på klimatet, menar somliga kritiker.
På lång sikt skulle minskad solinstrålning kunna hämma fotosyntesen och därmed växtligheten, vilket i sin tur försämrar naturens förmåga att ta upp koldioxid. Skulle svaveldioxid och andra svavelföreningar börja spridas återkommer risken för försurning, ett problem som hanterats relativt framgångsrikt de senaste decennierna.
Den hårdaste kritiken är dock ideologisk. Den stränga delen av miljörörelsen avvisar både koldioxidinfångning och soldämpning eftersom teknikerna syftar till att kringgå ”tagelskjortan”. Den enda vägen, enligt denna kategori, är att strypa utsläppen och ta smällen för välfärden som det innebär om den förnybara energin inte räcker.
Greenpeace kallar solmanipulationen fusk. Klimatforskarna Raymond Pierrehumbert och Michael Mann menar att metoden är ”som att använda aspirin mot cancer”. Mark Symes, programchef på Aria, håller med om att huvudspåret är att stoppa utsläppen men tror att ”vi vinner tid” om vi använder oss av geoingenjörskonst.
***
Läs även: Kärnkraften i solen
En brittisk storsatsning på geoingenjörskonst för att påverka klimatet väcker debatt. Det handlar om olika försök att hålla solenergin i schack.
Sedan länge pågår en ideologisk kamp mellan två motsatta synsätt i frågan om hur den globala uppvärmningen bör hanteras; teknik eller ”tagelskjorta”.
Det tydligaste uttrycket för tanken att ny teknik är bästa vägen är omläggningen av energisystemen. Den går långsammare än teknikoptimisterna har utlovat – för långsamt, menar många, för att hinna bromsa jordens uppvärmning i tid. Av all energikonsumtion i världen står fossila bränslen fortfarande för 85 procent.
Men vad händer om koldioxiden fångas in och begravs i stället för att släppas ut i atomosfären? Stora förhoppningar knöts till den teknik som ska åstadkomma precis detta – så kallad CCS – men de har inte infriats. Bara en liten del av alla utlovade CCS-projekt världen över har materialiserats och nästan alla planer på att fånga in koldioxid vid kraftverk har i dag övergivits. Mångmiljardprojektet vid Värtaverket i Stockholm hör till en krympande skara anläggningar där tekniken fortfarande testas.
Men om människan varken hinner strypa utsläppen eller klarar att fånga in dem, kanske vi kan manipulera själva radiatorn som värmer oss, solen? Just det är idén bakom en ny och omdebatterad forskningssatsning i Storbritannien.
Den brittiska forskningsmyndigheten Aria har anslagit motsvarande 740 miljoner kronor till ett antal experiment med syfte att påverka solens effekt, vilket gör Storbritannien till en av världens största finansiärer av sådan geoingenjörskonst.
Det mest kontroversiella sättet att ”dämpa” solen är att sprida små partiklar, företrädesvis svavelföreningar, i stratosfären för att reflektera strålarna. Det härmar hur naturen själv dämpar uppvärmningen av jorden efter stora vulkanutbrott.
För att nå så högt upp i atmosfären (cirka 15 kilometer) behövs specialdesignade flygplan, men om man trefaldigar mängden svavelpartiklar kan man åstadkomma samma effekt med vanliga flygplan på normal höjd. Metoden har använts vid några tillfällen i små privata och offentliga försök i USA och Storbritannien – med svavel i åtminstone ett fall – men har stoppats efter kritik.
I det nya brittiska testprogrammet ingår inte regelrätt stratosfärisk partikelspridning, men ett av de experiment som finansieras är ett slags förstudie: små mängder mineraldamm ska skickas med ballong upp i stratosfären över USA och Storbritannien för att se hur partiklarna påverkas över tid av de extrema förhållandena där.
Tre andra typer av experiment går däremot ut på att direkt dämpa effekten av solens instrålning:
- att göra Arktis havsis tjockare genom att vintertid tillföra havsvatten på ytan,
- att göra låga moln vitare genom att spreja dem med fina droppar av havsvatten,
- att göra moln vitare genom att ladda dem med statisk elektricitet.
I samtliga fall är målet att reflektera mer solstrålning tillbaka ut i rymden, vilket i sin tur ska hålla tillbaka uppvärmningen. Isexperimentet ska genomföras i Kanada och molnexperimenten i Australien respektive Storbritannien. Planen är att inleda dem i vinter. Finansieringen gäller försök i liten skala, men de kan leda till storskaliga experiment, enligt Aria, som lovar att alla utomhusexperiment ”endast genomförs efter en robust översyn och innebär inga utsläpp av giftiga ämnen”.
Aria finansierar samtidigt en testmodell av en ännu mer spektakulär form av geoingenjörskonst; att försöka reflektera solstrålarna redan innan de når atmosfären genom att placera väldiga speglar och skärmar i rymden.
Lanseringen av experimenten för att manipulera solens instrålning har mötts av olika slag av oro och kritik. Om de småskaliga försöken blir storskaliga finns risk för oförutsägbara följder, så kallade kaskadeffekter, på klimatet, menar somliga kritiker.
På lång sikt skulle minskad solinstrålning kunna hämma fotosyntesen och därmed växtligheten, vilket i sin tur försämrar naturens förmåga att ta upp koldioxid. Skulle svaveldioxid och andra svavelföreningar börja spridas återkommer risken för försurning, ett problem som hanterats relativt framgångsrikt de senaste decennierna.
Den hårdaste kritiken är dock ideologisk. Den stränga delen av miljörörelsen avvisar både koldioxidinfångning och soldämpning eftersom teknikerna syftar till att kringgå ”tagelskjortan”. Den enda vägen, enligt denna kategori, är att strypa utsläppen och ta smällen för välfärden som det innebär om den förnybara energin inte räcker.
Greenpeace kallar solmanipulationen fusk. Klimatforskarna Raymond Pierrehumbert och Michael Mann menar att metoden är ”som att använda aspirin mot cancer”. Mark Symes, programchef på Aria, håller med om att huvudspåret är att stoppa utsläppen men tror att ”vi vinner tid” om vi använder oss av geoingenjörskonst.
***
Läs även: Kärnkraften i solen
