Recept för framgång?

Det blir ett laddat möte för Tidöpartiernas ledare hemma hos Ulf Kristersson i Strängnäs nästa vecka. I opinionsmätningarna snittar regeringsunderlaget på 46 procent med Liberalerna stadigt parkerade under riksdagsspärren. Före sommaren ansåg 60 procent av väljarna i en undersökning från Novus att Sverige mestadels går åt fel håll, inte så uppmuntrande för en regering som ständigt upprepar ”vi är inte färdiga”. Hemma hos statsministern måste därför frågan ställas: är Tidösamarbetet rökt efter den här mandatperioden?

Men ibland är goda råd billiga. I september kom en hjälpsändning via DN Debatt. Två borgerliga tankesmedjor, marknadsliberala och borgerliga Timbro samt konservativa och SD-nära Oikos, presenterade ett manifest med 132 liberalkonservativa reformförslag. En sorts kokbok med ett recept på Tidö 2.0. Eftersom det kryllade av folk från regeringskansliet på pressträffen misstänker man att regeringen saknade en egen framtidskommission vid den tidpunkten.

”Politiken är dummare än man tror” anser kokboksförfattarna Arvid Hallén från Oikos och Timbros tankesmed Adam Danieli som själv har jobbat i regeringskansliet:

– De har fullt upp med mer akuta göromål, säger Danieli.

Kort sagt: förslaget från Timbro och Oikos landade i idémässigt vakuum internt i Tidöpartierna. Men manifestet rullade ljudligt genom svensk debatt och även internationella spalter. Franska Le Monde hade en helsida om utspelets ”trumpistiska” inspiration med en skopa guilt-by-association gällande Timbros kopplingar till amerikanska Heritage Foundation och dess Project 2025 inför det amerikanska presidentvalet förra året. Vänstertidningen Dagens ETC ansåg att manifestet var nationalkonservativt och repressivt snarare än liberalkonservativt. Men den stora poängen var att marknadsliberalerna från Timbro och de konservativa från Oikos överhuvudtaget hade fått ihop något, och det på bara sex veckor.

Frågan som ska diskuteras i Strängnäs är både enklare och svårare samtidigt: vågar Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna göra något nytt och potentiellt större tillsammans? Eller fortsätter de att förvalta det första Tidöavtalet som till stor del handlade om migration och kriminalitet? En skiva som funkar, men som vi har hört ett tag. Precis som det i samband med valet 2010 sades att Alliansen hade slut på idéer. Det första Tidöavtalet har av Timbros vd PM Nilsson beskrivits som ett ”maktägande dokument”. Det låste migrations- och rättspolitiken för en hel mandatperiod och satte ramarna för samarbetet med Sverigedemokraterna. Men på ekonomiområdet var bilden otydlig. Där fanns ingen sammanhållen berättelse. Budgetar totas ihop år för år, med elstöd, sänkta drivmedelspriser och lösryckta konjunkturåtgärder som förstärkt ROT-avdrag i nio månader under 2025.

Med precis ett år kvar till valet, den 13 september i år, höll statsministern tal. I mitten kom utspelet. ”Idag bjuder jag in till en svensk tillväxtpakt”, för alla ”icke-socialistiska” partier. Den uppenbara flirten med Centerpartiet misslyckades men budskapet från Ulf Kristersson var tydligt – valet 2026 ska handla om ekonomi. Tillbaka till tankesmedjornas kokbok. Den var indelad i ett antal kapitel. Tanken var att det skulle gå att plocka bitar därifrån – eller köra hela menyn. I ekonomikapitlet vill Timbro och Oikos flytta tyngdpunkten från bidrag till arbete. Den statliga inkomstskatten ska trappas av eller helt fasas ut, brytpunkten höjas, arbetsgivaravgifterna synliggöras för löntagarna. Samtidigt föreslås sänkt skatt på bensin, slopad fordonsskatt och på sikt ett enklare, mer enhetligt momssystem.

I landsbygdskapitlet sattes i stället markägaren och jägaren i centrum. Full ersättning ska utgå när staten gör intrång i skog och mark, en näst intill rak stöld ur KD:s landsbygdsprogram. Lägg därtill små, symboltunga reformer, som allmän rätt för markägare att anlägga brygga vid sin strandlinje, eller det smygpopulistiska förslaget till höjd promillegräns för sjöfylleri i fritidsbåtar. I ett tredje avsnitt riktades strålkastaren mot staten, kulturen och civilsamhället. Public service budget ska halveras och Utbildningsradion läggas ner eller göras om. Folkbildningsrådet skrotas och bidragen till studieförbund och trossamfund ses över. Kulturpolitiken ska inte längre handla om att uppfylla mål om jämlikhet och mångfald, utan om konstnärlig kvalitet och armlängds avstånd, enligt manifestets författare. Och ovan är bara axplock. Tidö 2.0 – Nystart för Sverige är en katalog med förändringar som skulle innebära ett påtagligt skifte i hur Sverige styrs. 

När Fokus stämmer av med Tidöpartierna vad de tycker om förslaget är det skatterna som framstår som den lätta biten. M och KD vill höja brytpunkten och Moderaterna föreslår en avtrappningsmodell. Liberalerna och Sverigedemokraterna återkommer till parollen om att ”hälften kvar” av lönen.

– Vi vill fortsätta sänka marginalskatterna för att det ska löna sig att utbilda sig eller jobba övertid, säger Liberalernas ekonomiskpolitiska talesperson Cecilia Rönn.

-Att komma överens i många skattefrågor borde inte vara så svårt. Men man behöver hitta besparingarna. Vi kan inte räkna med dynamiska effekter, säger Eric Westroth (SD), vice ordförande i riksdagens skatteutskott. Med det menas att det inte går att utgå från att sänkta skatter leder till att folk jobbar mer och därmed högre skatteintäkter för staten.

Frågan är inte om Tidö-partierna kan enas om en riktning – utan snarare hur de ska hantera bilden av att skattesänkningar främst gynnar dem som redan har jobb och höga inkomster. Här syns akilleshälen tydligast. För även om de tycker lika om mycket så är fronten långt ifrån enad. Fördelningsprofilen är känslig för SD som tidigare har sagt sig vilja förändra karensavdraget i sjukförsäkringen. Men Moderaterna säger blankt nej till det. Kollisionen med oppositionen i den frågan kommer bli brutal i valrörelsen.

Samtidigt har partierna i regeringsunderlaget under höstens partistämmor rört sig längre ifrån varandra i andra frågor. Moderaterna öppnar för en friare hyressättning, Liberalerna vill strama åt för de vinstdrivna friskolorna, Kristdemokraterna vill riva upp könstillhörighetslagen och Sverigedemokraterna vill ändra lagen om hets mot folkgrupp. En regeringsförhandling som börjar i den änden riskerar, som en av manifestförfattarna uttrycker det, att ”köra fast direkt”. Det var därför Timbro och Oikos började med ekonomin.  

Risken är att det också slutar där. För i mötet mellan tankesmedjornas manifest, partiernas interna beslut och oppositionens förmåga till motattacker blir sprickorna tydliga. Kan Liberalerna verkligen gå med på att halvera public service? Hur mycket bidragsskrotning klarar Kristdemokraterna utan att civilsamhället protesterar? Och hur många marknadsreformer i bostadspolitiken tål SD:s väljare? Tidöpartierna har byggt sin nuvarande plattform på löftet om ordning och reda: hårdare tag mot kriminaliteten, stopp för gängvåldet, skärpt migrationspolitik. Om ekonomiprojektet tar över kan Kristerssons regering hamna i ett läge där de förväntas leverera både trygghet och skattesänkningar. Men om arbetslösheten ändå fortsätter att stiga fattas pengarna. Särskilt om man, som SD:s Eric Westroth är inne på, inte ska räkna med dynamiska effekter.

Så egentligen blir frågan i Strängnäs ganska enkel: ska Tidöpartierna använda kokboken, som var gratis, och ta risken att väljarna inte gillar rätterna som ställs fram – eller ska de nöja sig med att värma upp gårdagens rester?

Eller också säger Ulf Kristersson så här till kollegorna:

”Kom ihåg 2010. Då låg Alliansen under de rödgröna med tio procent i januari. Sen hände två saker: de rödgröna var splittrade och Grekland höll på att välta euron. Nu är de rödgröna splittrade en gång till. Vi behöver bara ett nytt Grekland.”

***

Läs även: Kongressfest-battle mellan L och SD

Läs även: God stämning i L:s pyttelilla bubbla