Skuldberget som hotar tillväxten
Politiker över hela världen jagar tillväxt. Men den globala ekonomin vilar på ett ofantligt skuldberg och risken finns att en stor kris i stället står för dörren.
Fråga Elisabeth Svantesson. Eller fråga förresten nästan vilken president, stats- eller finansminister som helst om vad som är deras högsta prioritet inom den ekonomiska politiken just nu. Svaret lär bli detsamma: Tillväxt! Hur de ska få fart på den efter ett decennium av sjunkande tillväxttal – och som i Sverige och i stora delar av Europa - stagnation, är mer svävande.
Politiker på högersidan talar helst om att vässa gamla verktyg som skattesänkningar och avregleringar, med Donald Trumps Big Beautiful Bill som aktuellt exempel. På vänstersidan knyts tillväxtförhoppningarna, i den mån de formuleras, mer till aktiv industripolitik och då inte minst att stimulera investeringar i den gröna omställningen. Den förre amerikanska presidenten Joe Bidens kryptiskt benämnda Inflation Reduction Act från 2022 och även EU:s Green Deal från 2019 är exempel på detta, även om de antingen har torpederats (som i USA av Donald Trump) eller har börjats rulla tillbaka något (som i EU). I Sverige är Northvolts haveri en påminnelse om att offentligt hyllade och ekonomiskt understödda projekt inte alltid leder till hållbar tillväxt. Även i Europa börjar pendeln svänga mot avregleringar och kanske även skattesänkningar för att driva på tillväxten. Förre ECB-chefen Mario Draghis uppmärksammade rapport The future of European competitiveness från i fjol handlade om att fylla de två orden ”tillväxt” och ”produktivitet” med faktiskt innehåll.
Men trots detta verbala fokus på tillväxt så är det svårt att se någon verklig vändning för den ekonomiska utvecklingen. I Europa fortsätter stagnationen där ekonomin i Tyskland, med sitt stora exportberoende, fortsätter sin kräftgång. De senaste tio åren har Sveriges BNP stigit med i genomsnitt 1,2 procent per år i fasta priser. Samtidigt har befolkningen ökat med ungefär 700 000 själar och utslaget per invånare blev ökningen bara drygt en halv procent i årstakt. Elisabeth Svantesson beklagade förra veckan att lågkonjunkturen biter sig fast och tillväxtprognoserna för i år ser inget vidare ut. Konjunkturinstitutet och Svenskt Näringsliv, som är mest pessimistiska, tror att den stannar på 0,7 procent i rörliga priser medan regeringen, som oavsett färg alltid brukar ligga högst, hoppas på 2,3 procent. USA ser också ut att sakta in och även Kinas ekonomi hackar betänkligt, där producentpriserna är på deflationsnivå och bostadsbubblan fortsätter att pysa, vilket gjort att den tidigare tillväxtmotorn byggsektorn har lagt i backen. Möjligen har börserna, och då framför allt de amerikanska men även de kinesiska, nosat upp en vändning. De tycks mena att AI ska lösa den gordiska tillväxtknuten.
Men det finns också de som har en mer bekymrad syn på den framtida tillväxtpotentialen och att de underliggande problem som har byggts upp under lång tid kommer att ta tid att lösa. Samt att det är svårt att får fart på ekonomin utan att riskera en djup ekonomisk sättning. Det handlar om att såväl den globala skuldsättningen som individuella länders skuldbörda är uppe på rekordnivåer och att det finns allt tydligare tecken på skuldmättnad. Risken för att skuldsatta aktörer inte ska kunna uppfylla sina åtaganden har stigit betänkligt. Enligt Internationella Valutafonden, IMF, var den samlade globala skuldsättningen 237 procent av världens samlade BNP vid slutet av 2023. Bland de mest utvecklade ekonomierna var skuldnivån 270 procent av BNP med USA på 273 procent och Euro-länderna på 237 procent. Japan är extremen i sammanhanget med skulder på 432 procent av BNP där 235 procent utgörs av offentlig skuld och resten finns i företag och hushåll. Japan är unikt också genom att centralbanken äger drygt hälften av de japanska statsobligationerna.
Tesen om att världens samlade skuldsättning, såväl privat som offentlig, är ett problem är inte ny. Den amerikanska tankesmedjan Jerome Levy Forcast center publicerade 2019 rapporten Bubble or Nothing med utgångspunkt i från den amerikanska ekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes. Den säger att när skulder växer i förhållande till BNP så ökar kreditriskerna på marginalen ständigt ökar till dess att man når vad som i samband med finanskraschen 2008 benämndes ”The Minsky Moment”, det ögonblick då förtroendet för det finansiella systemet brakar samman och tillgångspriserna faller handlöst. Såväl finanskrisen 2008 som pandemikrisen i början av 2020 löstes genom att centralbankerna i aldrig tidigare skådad skala pumpade in ytterligare skulder i systemet. Det åtgärdade de akuta problemen men byggde samtidigt upp riskerna för en framtida krasch ytterligare. Konsultfirman McKinseys Global Institute publicerade 2022 en rapport med samma budskap: skuldsättningen är så stor idag att det är svårt att se att det kan öka ytterligare utan att risken för en större korrektion och djup kris förstärks. Enligt rapporten skulle värdet på finansiella tillgångar som aktier, obligationer och fastigheter kunna halveras om skuldsättningen och realräntorna skulle återgå till historiska nivåer. Den brittiske investeraren och analytikern Jeremy Grantham, som har gjort sig ett namn genom att identifiera de flesta stora tillgångsbubblorna under de senaste 40 åren (som Japankrisen omkring 1990, it-bubblan runt år 2000 samt finanskrisen 2008) menade i en rapport från 2023 att världen är ”Entering the Superbubbles Final Act”, alltså att vi nu går in i superbubblans sista akt. En av de senaste i raden av domedagsprofeter är Ray Dalio, grundare av den framgångsrika hedgefonden Bridgewater. Dalio och hans fond hörde också till de investerare som förutsåg och tjänade stora pengar på finanskrisen 2008.
I somras publicerade Dalio boken How countries go broke där han påpekar att en snabb kreditexpansion historiskt oundvikligen förr eller senare leder till en stor skuldkris eftersom ränte- och skuldbetalningsförmågan till sist kollapsar när det inträffar en större ekonomisk chock eller när ekonomin når skuldmättnad. Fokus i boken ligger på den enskilt störste globala låntagaren av alla: USA. Den amerikanska statsskulden relativt BNP har fördubblat de senaste 20 åren och uppgår nu till 120 procent. Enligt Dalio finns en uppenbar risk att USA inte kommer att klara sina finansiella åtaganden utan drastiska åtgärder. I sista kapitlet konstaterar författaren att de flesta ”länder är överskuldsatta, ineffektivt skötta, splittrade och hotade av andra länder, så det finns en stark tendens att ledare med populistisk, nationalistiska, protektionistiska, militaristiska och auktoritära förhållningssätt framträder”.
Drastiska åtgärder med potential att utlösa en ekonomisk katastrof pågår redan. Donald Trumps tullkrig har sin parallell till trettiotalets Smoot-Hawley Act och den chock som världsekonomin utsattes för då. Den amerikanska presidentens ambition att ta kontroll över Federal Reserve riskerar dessutom att torpedera förtroendet för världens reservvaluta, dollarn. Beslutet tidigare i veckan att sparka Fed-ledamoten Lisa Cook var ytterligare ett tecken på att centralbankens självständighet håller på att gå förlorad. Trumps ekonomiska rådgivare Stephen Miran har också bland annat föreslagit att USA ska omvandla sina utlandsägda statsobligationer till ”nollkupongare”, vilket i princip innebär att staten slutar att betala räntorna på dem.
Så kallade doomsayers, ekonomiska olyckskorpar som Jeremy Grantham och Ray Dalio, beskrivs ibland som en klocka som stannat och därför visar rätt två gånger varje dygn, men som har fel resten av tiden. Kanske närmar vi oss nu en av dessa tidpunkter då domedagsklockan visar rätt.
***
Läs även: Ingen ände syns på lågkonjunkturen
Fråga Elisabeth Svantesson. Eller fråga förresten nästan vilken president, stats- eller finansminister som helst om vad som är deras högsta prioritet inom den ekonomiska politiken just nu. Svaret lär bli detsamma: Tillväxt! Hur de ska få fart på den efter ett decennium av sjunkande tillväxttal – och som i Sverige och i stora delar av Europa – stagnation, är mer svävande.
Politiker på högersidan talar helst om att vässa gamla verktyg som skattesänkningar och avregleringar, med Donald Trumps Big Beautiful Bill som aktuellt exempel. På vänstersidan knyts tillväxtförhoppningarna, i den mån de formuleras, mer till aktiv industripolitik och då inte minst att stimulera investeringar i den gröna omställningen. Den förre amerikanska presidenten Joe Bidens kryptiskt benämnda Inflation Reduction Act från 2022 och även EU:s Green Deal från 2019 är exempel på detta, även om de antingen har torpederats (som i USA av Donald Trump) eller har börjats rulla tillbaka något (som i EU). I Sverige är Northvolts haveri en påminnelse om att offentligt hyllade och ekonomiskt understödda projekt inte alltid leder till hållbar tillväxt. Även i Europa börjar pendeln svänga mot avregleringar och kanske även skattesänkningar för att driva på tillväxten. Förre ECB-chefen Mario Draghis uppmärksammade rapport The future of European competitiveness från i fjol handlade om att fylla de två orden ”tillväxt” och ”produktivitet” med faktiskt innehåll.
Men trots detta verbala fokus på tillväxt så är det svårt att se någon verklig vändning för den ekonomiska utvecklingen. I Europa fortsätter stagnationen där ekonomin i Tyskland, med sitt stora exportberoende, fortsätter sin kräftgång. De senaste tio åren har Sveriges BNP stigit med i genomsnitt 1,2 procent per år i fasta priser. Samtidigt har befolkningen ökat med ungefär 700 000 själar och utslaget per invånare blev ökningen bara drygt en halv procent i årstakt. Elisabeth Svantesson beklagade förra veckan att lågkonjunkturen biter sig fast och tillväxtprognoserna för i år ser inget vidare ut. Konjunkturinstitutet och Svenskt Näringsliv, som är mest pessimistiska, tror att den stannar på 0,7 procent i rörliga priser medan regeringen, som oavsett färg alltid brukar ligga högst, hoppas på 2,3 procent. USA ser också ut att sakta in och även Kinas ekonomi hackar betänkligt, där producentpriserna är på deflationsnivå och bostadsbubblan fortsätter att pysa, vilket gjort att den tidigare tillväxtmotorn byggsektorn har lagt i backen. Möjligen har börserna, och då framför allt de amerikanska men även de kinesiska, nosat upp en vändning. De tycks mena att AI ska lösa den gordiska tillväxtknuten.
Men det finns också de som har en mer bekymrad syn på den framtida tillväxtpotentialen och att de underliggande problem som har byggts upp under lång tid kommer att ta tid att lösa. Samt att det är svårt att får fart på ekonomin utan att riskera en djup ekonomisk sättning. Det handlar om att såväl den globala skuldsättningen som individuella länders skuldbörda är uppe på rekordnivåer och att det finns allt tydligare tecken på skuldmättnad. Risken för att skuldsatta aktörer inte ska kunna uppfylla sina åtaganden har stigit betänkligt. Enligt Internationella Valutafonden, IMF, var den samlade globala skuldsättningen 237 procent av världens samlade BNP vid slutet av 2023. Bland de mest utvecklade ekonomierna var skuldnivån 270 procent av BNP med USA på 273 procent och Euro-länderna på 237 procent. Japan är extremen i sammanhanget med skulder på 432 procent av BNP där 235 procent utgörs av offentlig skuld och resten finns i företag och hushåll. Japan är unikt också genom att centralbanken äger drygt hälften av de japanska statsobligationerna.
Tesen om att världens samlade skuldsättning, såväl privat som offentlig, är ett problem är inte ny. Den amerikanska tankesmedjan Jerome Levy Forcast center publicerade 2019 rapporten Bubble or Nothing med utgångspunkt i från den amerikanska ekonomen Hyman Minskys finansiella instabilitetshypotes. Den säger att när skulder växer i förhållande till BNP så ökar kreditriskerna på marginalen ständigt ökar till dess att man når vad som i samband med finanskraschen 2008 benämndes ”The Minsky Moment”, det ögonblick då förtroendet för det finansiella systemet brakar samman och tillgångspriserna faller handlöst. Såväl finanskrisen 2008 som pandemikrisen i början av 2020 löstes genom att centralbankerna i aldrig tidigare skådad skala pumpade in ytterligare skulder i systemet. Det åtgärdade de akuta problemen men byggde samtidigt upp riskerna för en framtida krasch ytterligare. Konsultfirman McKinseys Global Institute publicerade 2022 en rapport med samma budskap: skuldsättningen är så stor idag att det är svårt att se att det kan öka ytterligare utan att risken för en större korrektion och djup kris förstärks. Enligt rapporten skulle värdet på finansiella tillgångar som aktier, obligationer och fastigheter kunna halveras om skuldsättningen och realräntorna skulle återgå till historiska nivåer. Den brittiske investeraren och analytikern Jeremy Grantham, som har gjort sig ett namn genom att identifiera de flesta stora tillgångsbubblorna under de senaste 40 åren (som Japankrisen omkring 1990, it-bubblan runt år 2000 samt finanskrisen 2008) menade i en rapport från 2023 att världen är ”Entering the Superbubbles Final Act”, alltså att vi nu går in i superbubblans sista akt. En av de senaste i raden av domedagsprofeter är Ray Dalio, grundare av den framgångsrika hedgefonden Bridgewater. Dalio och hans fond hörde också till de investerare som förutsåg och tjänade stora pengar på finanskrisen 2008.
I somras publicerade Dalio boken How countries go broke där han påpekar att en snabb kreditexpansion historiskt oundvikligen förr eller senare leder till en stor skuldkris eftersom ränte- och skuldbetalningsförmågan till sist kollapsar när det inträffar en större ekonomisk chock eller när ekonomin når skuldmättnad. Fokus i boken ligger på den enskilt störste globala låntagaren av alla: USA. Den amerikanska statsskulden relativt BNP har fördubblat de senaste 20 åren och uppgår nu till 120 procent. Enligt Dalio finns en uppenbar risk att USA inte kommer att klara sina finansiella åtaganden utan drastiska åtgärder. I sista kapitlet konstaterar författaren att de flesta ”länder är överskuldsatta, ineffektivt skötta, splittrade och hotade av andra länder, så det finns en stark tendens att ledare med populistisk, nationalistiska, protektionistiska, militaristiska och auktoritära förhållningssätt framträder”.
Drastiska åtgärder med potential att utlösa en ekonomisk katastrof pågår redan. Donald Trumps tullkrig har sin parallell till trettiotalets Smoot-Hawley Act och den chock som världsekonomin utsattes för då. Den amerikanska presidentens ambition att ta kontroll över Federal Reserve riskerar dessutom att torpedera förtroendet för världens reservvaluta, dollarn. Beslutet tidigare i veckan att sparka Fed-ledamoten Lisa Cook var ytterligare ett tecken på att centralbankens självständighet håller på att gå förlorad. Trumps ekonomiska rådgivare Stephen Miran har också bland annat föreslagit att USA ska omvandla sina utlandsägda statsobligationer till ”nollkupongare”, vilket i princip innebär att staten slutar att betala räntorna på dem.
Så kallade doomsayers, ekonomiska olyckskorpar som Jeremy Grantham och Ray Dalio, beskrivs ibland som en klocka som stannat och därför visar rätt två gånger varje dygn, men som har fel resten av tiden. Kanske närmar vi oss nu en av dessa tidpunkter då domedagsklockan visar rätt.
***
Läs även: Ingen ände syns på lågkonjunkturen
