Trump räknar med veckor – men kriget kan dra ut på tiden

Donald Trump ville få Nobels fredspris. I stället har han startat ett anfallskrig och därtill utan tillstånd från kongressen, än mindre FN. Frågan är om han har tänkt igenom hur detta ska sluta. En längre konflikt kräver både stora vapenlager hos militären och uthållighet hos USA:s befolkning.

”Med tanke på att ert Land bestämde sig för att inte ge mig Nobels Fredspris för att ha stoppat FLER ÄN åtta krig känner jag inte längre någon skyldighet att bara tänka på Fred, fast det alltid kommer att vara övervägande, utan kan nu tänka på vad som är bra och rätt för USA”, skrev Donald Trump – med versaler och allt – till Jonas Gahr Støre för en dryg månad sedan. Den norske statsministern hade messat Trump för att erbjuda samtal om Grönland, som Trump hade förkunnat att han kunde, och tänkte, ta över från Danmark.  

Grönland har fått vara i fred hittills, men i lördags angrep USA och Israel tillsammans Iran, och redan på konfliktens första dag dödades landets högste ledare Ayatollah Khamenei. Det är ovisst vilket USA:s och Israels mål är, för redan efter det så kallade tolvdagarskriget i juni förra året förklarade Trump att USA hade utplånat Irans möjligheter att tillverka kärnvapen. Antingen hade han fel då, eller så har USA och Israel en ny målsättning den här  gången. Vi vet inte, för Trump har inte bett kongressen om tillstånd att anfalla – trots att krig egentligen bara kan förklaras med dess stöd.

Vad vi däremot vet är att Trump hoppas att det iranska folket ska störta regimen. ”När vi är färdiga, ta över er regering”, sa han i ett tal som han la upp på Truth Social på lördagsmorgonen, just efter att attackerna inletts. Dagen därpå, när New York Times fick en kort intervju med presidenten, förutspådde han att kriget skulle vara över om ”fyra-fem veckor”. ”Det kommer inte att bli svårt”, tillade han. ”Vi har enorma mängder ammunition. Vi har ammunition lagrad över hela världen i olika länder.”

Att föra krig under en månad klarar USA med säkerhet, men krigets längd hänger förstås på vad det är Trump vill åstadkomma i slutändan. I sitt tal i lördags sa han att Iran var ett omedelbart överhängande hot mot USA, och att landet är nära att utveckla interkontinentala ballistiska missiler som skulle kunna nå Nordamerika (det sistnämnda stämmer inte, enligt USA:s egen underrättelsetjänst).

En utomstående betraktare kan lätt få uppfattningen att Trump och hans rådgivare, inklusive Israel, kom fram till att Khameneis regim var försvagad och att det därför var ett passande tillfälle att angripa och eliminera Khamenei och andra ledande regimföreträdare samt att installera en lydig regim, på samma sätt som USA gjorde i Venezuela tämligen nyligen. Just detta beskrev Trump för New York Times som det bästa scenariot. För ABC uppgav han till och med att USA hade tänkt ut personer som kunde installeras som landets ledare sedan Khamenei eliminerats, men att dessa också råkade dödas i första dagens bombning. ”Attacken var så framgångsrik att den slog ut de flesta kandidaterna”, sade han till tv-kanalen.

”Vår plan var så framgångsrik att den förstörde vår plan. Genialt!”, lydde en kommentar på medieplattformen X efter intervjun. Och det sätter fingret på problemet: vad är USA:s så kallade exit strategy nu när plan A – om det alls fanns en sådan – har gått över styr? Eftersom orsakerna till angreppet är så motstridiga är det också höljt i dunkel, förmodligen också för presidenten själv, när han kan förklara uppdraget slutfört.

Konfliktens längd blir en helt avgörande faktor, för inte ens den amerikanska militären har obegränsade förråd. New York Times rapporterar om sin telefonintervju med presidenten: ”Han nämnde ingenting om Pentagons oro för att konflikten ytterligare kan utarma reserver som militärstrateger säger är avgörande att behålla i scenarier som en konflikt om Taiwan eller nya ryska intrång i Europa.”  

Wall Street Journal rapporterar på samma tema att ”den exakta storleken på USA:s luftvärnsuppsättning är hemligstämplad. Men upprepade konflikter med Iran och dess ombud i Mellanöstern har tärt på tillgången på luftvärn i regionen.” Även den konservativa tv-kanalen Fox oroar sig: ”oberoende grupper har noterat att USA för närvarande producerar ungefär 600–650 missiler av typ Patriot PAC-3 MSE om året. Analytiker säger att i ett högintensivt krig med en motståndare som Iran skulle till och med ett års produktion kunna förbrukas på några veckor”, rapporterar kanalen.

Något annat som en utdragen konflikt helt säkert kommer att tära på är den amerikanska befolkningens tålamod. I sitt tal varnade Trump för att amerikaner skulle kunna förlora livet, och inom de två första dygnen hade tre soldater dödats och fem skadats svårt. I en opinionsmätning på söndagen sade sig endast 27 procent av amerikanerna stödja attackerna mot Iran. Och innevarande vecka inleddes med att flera amerikanska stridsflygplan kraschade i Kuwait. Enligt tidiga rapporter hade de skjutits ned av misstag av landets luftförsvar (besättningarna lyckades rädda sig).

Amerikanerna kunde acceptera att USA avsatte och bortförde Venezuelas ledare, Nicolás Maduro, därför att det var en snabb insats som inte kostade några amerikanska liv. Men det är värt att påminna om att Donald Trump vann valet just med argumentet att USA inte skulle kriga i fjärran länder. Den utdragna amerikanska närvaron i Afghanistan och Irak blev med tiden både impopulär hos väljarna och utomordentligt kostsam för skattebetalarna.  

Nu står USA inför ett krig i Iran med diffusa mål. Trump uppger att Irans nya ledare vill förhandla, något de förnekar. På söndagen visade det sig också att Trumps hänvisning till omedelbara iranska krigshot inte stämde: Pentagon-företrädare meddelade då en grupp kongressledamöter att Iran inte alls hade några planer på att angripa amerikanska mål i regionen, utan bara tänkte angripa sådana om Israel först hade angripit Iran, rapporterar CNN.  

Så hur länge räcker amerikanernas tålamod och militärens lager? Senast när något av detta tryter kommer Trump att vilja avsluta detta krig. Men över när den saken är det inte bara han som råder. Det är just det som är problemet med krig: man kan bestämma när de ska börja, men inte när de ska sluta.

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington D.C.

***

Läs även: Ann-Sofie Hermansson: Kvinnorna tände revolutionens gnista – i Iran och Gilead

Läs även: Ekonomiskt kaos i Iran pressar regimen