Vapenindustrins paradigmskifte

Saab och Bofors orderböcker sväller. Men Nato ställer nya krav på Sverige och det lär inte bli något nytt Gripenprojekt.

Text:

Bild: TT

Upprustningen och behovet av att ersätta materiel som skänks till Ukraina har inneburit en makalös rusning till försvarsindustrin det senaste året. Vapenföretagen anställer, bygger ut och kör i bland extra skift. Saabaktien har stigit med 120 procent på ett år och brittiskägda Hägglunds i Örnsköldsvik som tillverkar stridsfordon har orderboken full fram till åtminstone 2030. 

Av världens 100 största vapentillverkare finns 40 i USA och de står enligt Sipri för mer än hälften av den samlade vapenförsäljningen på jordklotet. 27 av företagen är baserade i Europa och svarar för en femtedel av omsättningen. Saab låg i fjol på 34:e plats som enda svenska företag på hundralistan. Hägglunds/Bofors brittiska koncernmoder BAE var sexa efter fem amerikanska företag och före fem kinesiska. 

I rapporten "Defence Industrial Outlook" som kom i höstas från Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, konstateras att Europas försvarsindustri är bred och teknologiskt avancerad, men mycket fragmenterad. 

– Försvarsindustrierna är nationella och formade utifrån de egna försvarsbehoven, konstaterar Per Olsson, försvarsekonom och senior analytiker vid FOI, och en av författarna till rapporten. 

EDF

Nato ställer vissa krav på försvarsförmåga för medlemskap och kan uttrycka önskemål om deltagarländernas satsningar för att optimera den gemensamma planeringen, men organisationen har inget mandat att styra respektive lands försvarsindustri. 

EU har de senaste decennierna tagit ett antal smärre initiativ för att integrera medlemsländernas vapenproduktion, som oftast byggt på bilaterala eller multilaterala samarbeten. Efter Rysslands ockupation av Krim och krigföring i östra Ukraina från 2014 blev behovet av samordnade satsningar tydligt. EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker tog då initiativ till Europeiska försvarsfonden, EDF (European Defence Fund), som inrättades 2017. 

Syftet med EDF är att utveckla en konkurrenskraftig försvarsindustri inom EU och minska unionens omvärldsberoende. Fonden stöttar forskning kring och utveckling av gemensamma försvarsprojekt, men sedan är det upp till medlemsstaterna om de vill köpa produkterna. 

– EDF har potential att också hjälpa svensk försvarsindustri då den tvingar samman företagen samt företag och staten, sammanfattar Per Olsson. 

Per Olsson

Men trots att Sverige har en relativt stor försvarsindustri var varken regeringen eller 2019 års försvarsberedning odelat positiva över initiativet. 

– EDF tillåter inte tredjelandsdeltagande, förklarar Per Olsson. Sverige lobbade för ett breddat deltagande, till exempel att utvecklingsprojekt med USA eller Storbritannien skulle kunna få stöd. Men andra medlemsländer var av uppfattningen att "europeiska pengar ska gå till EU-länder". 

Svensk försvarsindustri har traditionellt starka band till USA och Storbritannien: 

  • Vi har köpt motorer och vapen till stridsflygplanen från USA. 
  • Vi valde den amerikanska luftvärnsroboten Patriot framför den franska konkurrenten. 
  • Brittiska BAE äger Hägglunds som gör Stridsfordon 90 och Bofors som tillverkar Archer. 
  • Saab utvecklade pansarvärnsroboten NLAW, som tillverkas i Belfast. 
  • Saab och Boeing tillverkar skolflygplanet T7 och utvecklar robotar ihop. 
  • Vi har köpt den amerikanska helikoptern Blackhawk och vill köpa fler. 
  • Å andra sidan finns bittra erfarenheter av det europeiska fiaskot med helikoptern NH90, som dömts ut som oduglig efter att Sverige satsat 20 miljarder, vilket Fokus kunde avslöja i fjol. 

Sjätte generationens stridsflyg

Sverige har också satt deltagandet på paus i det multilaterala projektet FCAS (Future Combat Air System), som ska utveckla nästa generations stridsflygplan och obemannade luftfarkoster. I stället ska Sverige först 2030 besluta om vi ska utveckla ett nytt eget stridsflyg, samarbeta med andra länder eller köpa från hyllan. 

NH90. Foto: TT

Förra veckan träffades Storbritanniens, Italiens och Japans försvarsministrar i Tokyo för att inleda ett samarbete kring sjätte generationens stridsflyg baserat på det brittiska Tempestprojektet. FCAS-länderna Tyskland, Frankrike och Spanien skissar på ett eget projekt för att 2040 ersätta sina Typhoon, Rafale och Hornet. 

– Bägge europeiska projekten är oerhört dyra, säger Per Olsson. Kostnaden för FCAS uppskattas till runt en biljon kronor, omöjliga pengar för Sverige. Militär materiel tenderar att bli mycket dyrare för varje generation. Andra länder planerar att bygga med stealth-teknik, kontroll av drönare, en helt ny generation motorer och möjligen laservapen. 

– Sverige har en lång tradition av att utveckla egna system, men vi är ett litet land med få skalfördelar.  Vi behöver med största sannolikhet söka partners för att få tillgång till många av nästa generations teknologier och en större marknad. 

– Ett alternativ är att vi blir junior partner i något av de pågående internationella samarbetena, men då måste vi ompröva vår självbild. Ska vi utveckla eget behöver vi anskaffa delsystem utvecklade av andra, vilket får följder för vår försörjningstrygghet och minskar spin-offs för den svenska ekonomin. Köp från hyllan innebär att vi måste lägga ner utvecklingen av stridsflyg, vilket också får stora följder. Vi står inför tuffa val och Nato ställer krav på våra förmågor. 

"Vi är redan Natokompatibla"

Ett sådant krav kom redan när Sverige tecknade värdlandsavtal 2016 för att kunna ta emot Natos flyg. I ett tänkt krigsläge blir Sverige sannolikt basområde för en stor mängd plan från Nato som kan nå Baltikum och nordvästra Ryssland. Det kräver ombyggnad av det svenska flygbassystemet för åtskilliga miljarder. Så ur Natos perspektiv blir nog effektiv logistik och skyddande luftvärn minst lika viktigt som ett egenutvecklat svenskt stridsflygplan. 

Detta är nu ingen automatisk katastrof för Gripens tillverkare Saab, som har erkänt hög kompetens inom en rad efterfrågade forskningsfält. Nya marknader öppnas också om eller när vi kommer med i Nato. Argumentet som ofta framförs mot Gripen, "ni är ju inte med i Nato", bortfaller. Ett exempel är att Saab i fjol fick grönt ljus att försöka sälja Gripen till Filippinerna efter att ha fått blankt nej några år tidigare. 

Sveriges roll i Natos framtida försvar – förutom att vara operationsbas för flyg – väntas bli Östersjön över, på och under ytan. Saab tillverkar även avancerade och dyra ubåtar samt ytstridsfartyg, där ett samarbete om att bygga skroven till Visbykorvetternas efterföljare nu diskuteras. En annan Natouppgift som ligger nära till hands är att delta i Nato Air Policing som upprätthåller luftförsvaret i Baltikum. 

Dessutom är Saab framstående inom signalspaning och radar med övervaknings- och ledningssystemet Global Eye som främsta försäljningsframgång. Svenska signalspanare flyger nu frekvent över Polen för att samla information från Belarus, Ukraina och västra Ryssland. Saab tillverkar också signalspaningsfartyg och sålde nyligen två till Polen. 

Fokus har bett Saab redogöra för sin syn på betydelsen av Natointrädet och det förändrade säkerhetsläget samt ett svar på om företaget anser sig kunna utveckla nya stridsflygplan på egen hand. Men trots enträgna påminnelser har Saab inte återkopplat. 

För Hägglunds i Örnsköldsvik betyder Natointrädet däremot inte särskilt mycket, säger informationsdirektör Ola Thorén: 

Stridsfordon 90. Foto: Johan Nilsson / TT

– Vi är redan Natokompatibla och har fem Natoländer som kunder. Försäljningsmöjligheterna dit har varit öppna redan tidigare och de svenska exportrestriktionerna riktas ju inte mot Nato. 

Försäljningsframgången med Stridsfordon 90, som Sverige har skänkt 50 exemplar av till Ukraina ihop med åtta Archersystem, ser ut att bestå även efter krigsslutet: 

– Mycket materielanskaffning har styrt mot högteknologi som flyg, cyberförsvar och laserteknik. Många har valt att satsa mindre på sina arméer i tron att vi inte skulle få se långdragna strider med marktrupper och stridsfordon. Men efter Ukrainakriget kommer fler att satsa på armén och markstridskrafter, säger Ola Thorén. 

Och när kriget väl tar slut kommer efterfrågan på försvarsmateriel att bestå under lång tid, tror han: 

– Den ändrade säkerhetsordningen i Europa leder till att länderna kommer att se om sina försvar i årtionden.  

Fakta om försvarsbudgeten:

Kriget i Ukraina har gjort Natoländerna angelägna om att snabbt nå Natos mål om att 2 procent av BNP ska gå till försvaret. Även Sverige har brådstörtat anammat målet i samband med ansökan om Natointräde.  

Och ekonomerna är hyggligt överens om hur BNP ska beräknas. Däremot råder inte lika stor enighet om vad som ska räknas till försvarssatsningar. Alla räknar olika. Vissa länder räknar in moms, som Sverige inte tillämpar inom staten, andra räknar in viss sjukvård, civilförsvar, brandförsvar, forskning, kustbevakning eller infrastruktur som är vagt relaterad till försvarets behov. 

Sverige satsar 94 miljarder kronor i år på försvar och krisberedskap, 1,56 procent av BNP. 53 miljarder går till förbandsverksamhet, 28 miljarder till materiel och anläggningar och 13 miljarder till bland annat Försvarets materielverk, Kustbevakningen, Försvarets Radioanstalt och Myndigheten för Samhällsberedskap.  

Nästa år utökas anslagen till 114 miljarder och 2025 till 123 miljarder, vilket blir 2 procent av BNP om denna växer med en procent per år. 

Fakta om EDF:

2021 satsade European Defense Fund, EDF, 13 miljarder kronor i 61 europeiska projekt. 25 svenska aktörer deltog i 21 projekt, nio forskningsprojekt och tolv utvecklingsprojekt, vilket gör Sverige till den sjunde största deltagaren av 28 länder (EU27 + Norge, som är associerat till EDF).

Fakta om försvarsindustrin:

Branschorganisationen Säkerhets- och försvarsföretagen, SOFF, har runt 150 medlemsföretag som sysselsätter 30 000 personer och omsätter cirka 42 miljarder kronor. Börsnoterade och Wallenbergkontrollerade Saab dominerar svensk försvarsindustri med cirka 70 procent av försäljningen. BAE Hägglunds och BAE Bofors har tillsammans runt tio procent av marknaden. 

***