Varför lyfter inte Moderaterna?

De ekonomiska orosmolnen växer, väljarna identifierar sig som höger och de moderata paradfrågorna ligger högt i väljarangelägenhet. Så varför lyfter det inte för Moderaterna?

Text:

Bild: Jonas Ekströmer / TT

Båda böckerna har klatschiga titlar, men Moa Berglöfs Landsförrädare väcker inget större intresse bland moderater. Hon har spelat rollen som den försmådda Reinfeldtska lojalisten i hela fem år nu. Alla vet att hon har lämnat partiet, men partiet verkar även ha lämnat henne. 

Vad gäller Oliver Rosengren är läget ett annat. Han fyllde just 30, men har redan varit kommunalråd i Växjö i fem år. Förra året utsågs han av Expressen till Sveriges mäktigaste politiker under 30. Titeln han valt till den antologi som han sammanställt med ett annat moderat underbarn, Jesper Skalberg Karlsson, är Förändra er eller dö.

Politiska nördar känner genast igen Reinfeldtcitatet. Om någon ändå är osäker på vad för slags moderat Oliver Rosengren är, räcker det att slå upp förordet. 

Vem som skrivit det?

Anders Borg.

Det Rosengren vill leverera är inget mindre än en ”reformantologi för att samla halva folket”. Det ligger förstås kritik i den ambitionen: om Moderaterna redan erbjöd en sådan reformagenda, vore arbetet onödigt.

Rosengren har åsiktsfränder i partiet som saknar arbetslinjen och andra nymoderata paradprinciper. De knorrar om att det sker för stora anpassningar till Sverigedemokraternas sossiga ekonomiska politik. De kommer knappast att bråka om saken under valrörelsen, men blir det ännu en förlust kommer de gamla nymoderaterna att kliva fram. Fast allt borde tala för regeringsskifte.

Moderaterna blev inte tagna på sängen. Sverigedemokraterna stämde av med sin nya partner, innan begäran om misstroendeomröstning mot Morgan Johansson lades fram.

Det är en stor sak. I skuggan av covid och krig i Europa har oppositionen, på bara ett par år, fått ny form och nya rutiner. Det är en prestation.

Låt oss fräscha upp minnet en aning.

När Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson träffades för sin första trevande överläggning på tu man hand för två och ett halvt år sedan, låg det mesta i spillror för Moderaterna. I valet 2018 samlade alliansen 40 procent och lite växel; efter splittringen hade restalliansen bara lite drygt 26 procent. I maj 2019 nådde Moderaterna inte ens 17 procent.

Två år senare regerar Magdalena Andersson på en budget framförhandlad av Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna. Inför omröstningen om vårbudgeten har Liberalerna anslutit sig. De fyra partierna kunde också enas om ett gemensamt förslag till pensionsreform.

Socialdemokraterna har ett besvärligat regeringsunderlag att navigera. Foto: Amir Nabizadeh / TT / Kod 12040

Det gemensamma budgetarbetet har fungerat väl, säger de flesta med insyn. Det är en kontrast till regeringen, som måste få Centerpartiet och Vänsterpartiet att samsas. Det är också en viktig investering i tillit. Den regering som tillträder i höst, oavsett vem som leder den, kommer att få regera ”över Strömmen”, det vill säga i kontinuerlig förhandling med riksdagen. Och i riksdagen har det gått förbluffande fort för Sverigedemokraternas gruppledare Henrik Vinge och Moderaternas gruppledare Tobias Billström att etablera ett förtroligt samarbete. 

Det här är en opposition med större opinionsstöd och kanske även vassare tänder än alliansen hade i förra valet. Den samlade oppositionen ligger dessutom bra till i sakfrågorna. Socialdemokraterna har visserligen högst förtroende i vårdfrågor, som just nu toppar väljarnas lista, men vad gäller lag och ordning, energipolitik och invandring/integration är Moderaterna och Sverigedemokraterna på topp. Vad gäller försvaret är Socialdemokraterna och Moderaterna jämsides.

Fler väljare identifierar sig som höger än vänster. Även om andelen som tycker att Sverige är på rätt väg sedan 2021 är större än den andel som anser att Sverige är på fel väg, börjar nu inflation, skyhöga bensin- och elpriser och räntehöjningar sätta sitt avtryck på hushållen. Moderaterna räknar med att plånboksfrågorna kommer att ta allt större plats i valrörelsen och det borde missgynna regeringen.

Regeringar har dessutom i allmänhet svårt att hålla sig kvar i mer än två mandatperioder. Det mesta talar alltså för Moderaterna och för maktskifte.

Förutom opinionen.

När SCB förra torsdagen presenterade sin sista stora partisympatiundersökning före valet var det särskilt två resultat som satte i gång de moderata teckentydarna.

Det första var partiets historiskt svaga ställning i Stockholm: 16,9 procent.

Fram till 2010, ungefär, pendlade Moderaterna regelmässigt kring drygt 30 procent i Stockholm. Sedan började raset. En teori är att moderatväljare i storstad är liberaler som ogillar samröret med Sverige­demokraterna. En annan att de lokala Moderaternas samarbete med Miljöpartiet straffar sig. En tredje att Stockholm nu oundvikligen blir alltmer vänsterliberalt, liksom många storstäder i västvärlden.

Stockholmsmoderaternas Anna König Jerlmyr (M) har valt att samarbeta med Miljöpartiet – en tänkbar orsak till Moderaternas svaga ställning i huvudstaden. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Det andra omtalade resultatet var en direkt väljarström på 0,6 procentenheter från Moderaterna till mätningens storvinnare: Socialdemokraterna.

Moderater i kampanjläge gillar att tala om väljare i reda tal, snarare än i procent. De blir verkligare så. Innan SCB presenterade sin mätning hette det att Moderaterna behövde vinna 100 000 väljare från sossarna för att ta hem valet. Nu blev det plötsligt 140 000.

Det var väntat att Socialdemokraterna skulle växa, efter en tid av nationell samling. Moderaterna vet också att det numera finns en grupp på några hundratusen som antingen röstat på Moderaterna och har Socialdemokraterna som näst bästa parti, eller tvärtom. Det är just den gruppen som ska vinna valet åt Moderaterna.

Fast då måste strömmen förstås gå åt andra hållet.

Mätningen var ingen chock, men inte direkt någon stämningshöjare. Det är som en förbannelse som inte vill lyfta från Moderaterna: hur de än gör, handlar det förr eller senare om Socialdemokraterna.

En liten spoiler: det blir ingen storkoalition mellan Socialdemokraterna och Moderaterna, även om Natoansökan har fått Dagens Nyheter och Centerpartiet att återuppliva den drömmen. Men även om storkoalitionen bara är en dröm, rör sig Moderaterna och Socialdemokraterna ändå ständigt i varandras skugga. Det är därför det är ett problem att Socialdemokraternas generationsskifte har gått över förväntan.

Det var det första partiledarbytet sedan Göran Persson som inte resulterade i slagsmål och dålig stämning. Det skedde vid rätt tillfälle: hade Stefan Löfven fått ta hand om Natofrågan skulle det ha varit svårare för partiet att byta fot. Alla farhågor om att Magdalena Andersson skulle ligga för långt åt vänster, eller inte fungera i offentligheten, har hittills kommit på skam.

Till förväxling lik en moderat? Foto: Martin Sylvest / Ritzau Scanpix

Även moderater ser detta. Och det finns en växande moderat frustration, som bygger på motsatsen till de tidigare varningarna för att Magdalena Andersson egentligen är vänstervriden. Den kan sammanfattas så här: Hennes cv är en moderats, hon använder samma termer som en moderat, hon ser ut som en moderat. Regeringen styr med hjälp av en moderatförhandlad budget. Försvarspolitiken, migrationspolitiken, kriminalpolitiken och nu även säkerhetspolitiken är snarlik högeroppositionens.

Det Moderaterna konkurrerar med är alltså en socialdemokrati som erbjuder moderat politik, med en kvinnlig partiledare och utan Sverigedemokraterna. 

Å andra sidan, säger moderater när de repar mod, handlar Magdalena Anderssons framgångar om hennes person, inte om faktiska resultat. Det är trots allt oklart om det ens finns något regeringsunderlag för Socialdemokraterna.

Det var precis det som misstroendeomröstningen mot Morgan Johansson skulle påminna väljarna om.

Det kommer att bli fler påminnelser under valrörelsen, både om Socialdemokraternas svaga regeringsunderlag och om att en röst på Centerpartiet är en röst på en regering där Vänsterpartiet och kanske även Miljöpartiet ges veto i energi-, migrations- och rättsfrågor. För när det väl gäller, säger moderater, är det sakpolitiken, inte personlig popularitet, som avgör hur väljarna röstar. 

Plånboksfrågorna igen: de där 140 000 väljarna som behöver lockas över från Socialdemokraterna har en tydlig profil. De är pragmatiker och realister med huvudsakligen materialistiska värderingar. När bolånet och elräkningen sticker i väg, gäller det att lägga ansvaret på trappan till Rosenbad. 

Samtidigt är det alltså vad gäller den ekonomiska politiken som intern moderat kritik börjar växa fram. Det finns ingen snärtig arbetslinje att hänga upp allt på. Det gemensamma budgetarbetet har lett till bidragshöjningar, men få skattesänkningar. Det gemensamma pensionsförslaget premierar dem som inte jobbat och förtidspensionering. Det saknas förslag på avregleringar. Att bygga ett regeringsunderlag är en sak, men det Moderaterna behöver är en bindande konflikt, säger kritikerna, den rätta sakfrågan att ta strid i för att få valvinden i ryggen, på det sätt som Socialdemokraterna har för tillfället.

Men inte ens Reinfeldtlojalisterna är säkra på att en mer nymoderat väg skulle leda till större opinionsframgångar. Hur man än vrider på saken har varken moderattoppen eller de vilande kritikerna något övertygande svar på frågan varför Moderaterna ännu inte förmått förvandla alla de fördelar partiet har, till fler väljare. De svar som ges slutar nästan alltid hos – ja, just det – Socialdemokraterna.

Förbannelse var ordet.

Utanför partivärlden har nog få hört begreppet, men det är lika bra att ni vänjer er: ”eftervalskampanjen”.

Den som förväntar sig klart besked i regeringsfrågan på valnatten lär få tänka om. Månader av förhandlingar kan följa. Foto: Anders Wiklund / TT

Det tog 129 dagar att få ihop en regering efter valet 2018. Moderaterna menar att det, den här gången, egentligen bara finns ett valresultat som gör att statsvetarna kan utse en vinnare och gå hem, redan på valnatten. Det är att den moderatledda oppositionen får 175 mandat eller mer. Alla andra sannolika resultat kommer att kräva förhandlingar, trixande och fulspel.

Sanningen är att inte ens en majoritet för det moderatledda laget gör förhandlingar överflödiga. Det finns ju faktiskt inte ett färdigt, moderatlett regeringsalternativ. Vilken roll, exakt, ska Sverigedemokraterna ha? Ska Liberalerna, om de klarar sig, sitta med i regeringen? De obesvarade frågorna är fortfarande många.

Så valet 2022 avgörs antagligen inte den 11 september, utan dagarna, veckorna, kanske månaderna, därefter. Och Moderaterna tänker inte se makten förhandlas bort en gång till. Därför gäller det att redan nu planera för striden om vad valresultatet egentligen betyder.

Lätt blir det inte.

I Socialdemokraternas eftervalskampanj ingår säkert att spela på världsläget, Natoförhandlingarna och det stundande svenska ordförandeskapet i EU. Det är oansvarigt, kommer det att heta, att dra ut på regeringsbildningen i ett sådant läge. Det vill säga: att utmana en socialdemokratisk regering är att lägga själva nationen i potten.

Det blir svårt för Moderaterna att stå emot. Däremot kommer det att bli ännu lättare för Centern att sluta upp bakom Magdalena Andersson. Och Liberalerna, om de fortfarande är med i leken? Vem vet?

Dessutom förlåter de socialdemokratiska väljarna väldigt omfattande sakpolitiska kompromisser, bara partiet behåller makten. Nymoderaterna i väntläge är inte lika fördragsamma.

Men före eftervalskampanjen kommer ändå valkampanjen:

– Ulfs stora chans är debatterna, säger en moderat.

Det borde gå vägen. Om bara opinionen börjar bete sig som den ska. 

***