Sveriges museum om Förintelsen motverkar sitt eget syfte

Ett förintelsemuseum ska öppna i Stockholm 2022, tillkännagav Stefan Löfven (S), Anna Ekström (S) och Amanda Lind (MP) den 27 januari 2021 på DN Debatt. Nu är det aktuellt att öppna museet, lite trevande, i Stockholm. Det osäkra anslaget motiveras kanske av en tveksamhet beträffande målet med verksamheten.

”Sveriges museum om Förintelsen har en unik möjlighet att belysa historiska sammanhang kring Förintelsen, uppmärksamma de överlevandes erfarenheter och involvera många människor runt om i landet och internationellt”, säger den tillträdande chefen Katherine Hauptman i ett pressmeddelande. Jag förmodar att avsikten är att konkret gestalta det lidande Förintelsen innebar och att hålla minnet av det levande. Det är också vad Löfven, Ekström och Lind skrev om planerna.

Är ambitionen med museet rimlig? Går det att representera lidande i en samling av artefakter på ett museum? Nej, vill jag hävda. Varje försök att skildra lidandet under Förintelsen i allmänhet och i Auschwitz i synnerhet tenderar att banalisera vad som där skedde. Förklaringen ligger i något man kunde kalla lidandets paradox.

Det speciella med lidandet under Förintelsen är omfattningen av det, att det utspelades under en begränsad tid och på ett begränsat geografiskt område. Detta var exceptionellt. Något sådant samlat lidande kan aldrig fångas i beskrivningen av enskilda livsöden under Förintelsen. De är ju inte speciella. Också då de innefattar fasansfulla upplevelser är dessa banala. Liknande upplevelser har människor regelmässigt haft under mänsklighetens historia. Sådant inträffar i liten skala dagligen. Det gäller också lidanden som avsiktligt tillfogas offren. Vi läser om hur seriemördare och våldtäktsmän sadistiskt torterar sina offer för att till sist döda dem. Lidandet är till sin natur privat och individuellt. Därmed är det också banalt.

Men Förintelsen är inte banal. Den är speciell genom sina proportioner. Alltså måste den förstås, inte genom enskilda vittnesmål, utan vetenskapligt och distanserat. Vi måste försöka bli kloka på Förintelsens orsaker.

Då jag säger att lidande alltid är individuellt och därmed i en mening banalt vill jag inte ha sagt något så groteskt, som att mängden lidande inte spelar någon roll (jag vet att det finns de som säger så, men jag tar dem inte på allvar). Det beräknas att sex miljoner judar dödades under Förintelsen. Det hade varit moraliskt att föredra om tre miljoner dödats.

Skillnaden är lätt att förstå och värdera från ett distanserat perspektiv. Känslomässigt är den omöjlig att ta till sig. Vår känsla för lidandet uppnås genom inlevelse. Vi kan leva oss in i enskilda människors livsöden, kanske till nöds i lidandet hos några få. Skillnaden mellan tre miljoner och sex miljoner utgör en moralisk avgrund, men vi kan inte ta den till oss genom inlevelse. Här måste vi lita till vårt förstånd.

Men om jag har rätt i detta är det kanske inte någon stor sak då rösterna från överlevarna tystnar. Det måste finnas andra sätt att hålla minnet av Förintelsen levande. Ty vi bör hålla det levande. Vi får inte glömma att den inträffat. Vi får inte glömma dess proportioner. Vi bör framför allt försöka förstå hur den blev möjlig. Vi bör söka de historiska mekanismer som ledde fram till den.

Är ett svenskt museum över Förintelsen en bra utgångspunkt om vill få förståelse av den? Så har regeringen tänkt när man låter öppna ett sådant till sommaren. Dåvarande kulturministern framhöll att där ”skulle minnet av Förintelsen bevaras och förs vidare genom insamlade föremål och berättelser”. Jag delar inte övertygelsen att detta är rätt steg att ta. De personliga vittnesmålen, som nu är artefakter, tenderar att trivialisera vad som skett. Det lidande de gestaltar är individuellt och banalt. 

Personliga vittnesmål kan fungera, om de vittnar om något tidigare obekant. Så kan man se Chrusjtjovs beslut att låta publicera Solsjenitsyns En dag i Ivan Denisovitj liv (i Sverige gavs den ut 1962 av Arbetarkultur i översättning av APN-journalisten Rolf Berner, alltså mer eller mindre av Sveriges Kommunistiska Parti). Det gällde att göra omvärlden, och framför allt den kommunistiska världsrörelsen, uppmärksam på Stalins förbrytelser. Man ville i synnerhet nå de som mest ihärdigt förnekat brotten.

Men Förintelsen är välkänd. Vi behöver inte upplysas om att den ägt rum. Mera klargörrande är därför böcker som Klemperers, Intill slutet vill jag vittna, vilka visar hur smygande förändringarna, som ledde fram till Förintelsen, kunde te sig från ett vardagligt perspektiv. Det är rätt att Auschwitz bevaras då platsen uppvisar den industriella skalan hos Förintelsen (dock bör vi samtidigt hålla i minnet att flertalet mord utfördes utanför koncentrationslägren). Det är rätt att noga dokumentera vad som skett.

Försöken att förstå Förintelsen bör ske i vetenskapliga former, där meningar fritt kan brytas och olika hypoteser prövas. Ett svenskt museum med oklart syfte är inte bara meningslöst. Det hotar att trivialisera Förintelsen och ge upphov till frågor av typen, varför just dessa minnen, varför inte mina? 

Hur ska man bäst förstå Förintelsen? Ibland hävdas det att Förintelsen är ”unik”. Varje försök att jämföra den med andra historiska händelser, för att förklara och förstå, innebär att Förintelsen ”relativiseras”. Om det är riktigt har vi inget att lära av den. Men det är rimligt att anta att den kan förklaras och förstås. Hur det bäst sker är dock kontroversiellt. Om vi förenklar så finner vi åtminstone två radikalt skilda synsätt, rasismen och hänvisningen till en missionerande radikal nationalism.

Harald Ofstad har i boken Vårt förakt för svaghet drivit teorin om rasismen som en grundbult i framväxten av nazismen med kulmen i Förintelsen. Enligt Ofstad var kärnan i den nazistiska ideologin föraktet för svaghet. Det var inte bara rätt utan en bjudande plikt att eliminera individer som var rasmässigt svaga. Samma tes drevs av Sven Lindqvist i Utrota varenda jävel. Förintelsen byggde vidare på av den västerländska ”civilisationen” gjort i kolonierna. Judarna sågs som underlägsna, i samma bemärkelse som andra ”underlägsna folk” (svarta, gula).

Nationalismförklaringen bygger på att kärnan i nazismen snarare är en speciell form av missionerande radikal nationalism. Tyskland har en unik och särskild mission. I kampen för världsherravälde är det viktigt att förgöra alla fiender till det nationella projektet. Judarna ses, inte som en ras (Hitler förnekar att det fanns något sådant som en judisks ras i sina bordssamtal), utan som en del i en konspiration. De är inte svaga, det är starka, sluga och farliga. Det är nödvändigt att röja dem ur vägen.

Vilken förklaring (bland många andra) är den rimligaste? Bedömningen försvåras av att Hitler förstås också var rasist, i samma mening som Churchill och Roosevelt, och delade deras syn på svarta som underlägsna vita. Det blir inte bättre av att antisemitismen var utbredd i hela den västerländska världen.

Här är inte platsen att fälla ett omdöme om dessa eller andra försök att historiskt förstå Förintelsen. För att kunna undvika upprepningar och liknande ohyggligheter är det viktigt att vi förstår den. Till en sådan förståelse bidrar emellertid inte fler museer. De hotar tvärt om att motverka syftet att skapa en bättre förståelse av historien. Vad vi bör göra är i stället att förlita oss på den fria forskningen.

***

Torbjörn Tännsjö är professor emeritus i praktisk filosofi vid Stockholms universitet.

Läs även: I Malmö tillhör antisemitismen inte historien

Läs även: Himmlers massör var en hjälte