Ingen bryr sig längre

Text: Calle Fleur

Bild:  JOHN THYS/scanpix

Retorikkonsten har förstås grekiska anor. Lite ironiskt, kanske, med tanke på de stora ord som har präglat de senaste årens utspel om Greklands undergångsdömda ekonomi.

I samband med det första stödpaketet till Grekland – 110 miljarder euro i maj 2010 – var Europas ledare rörande överens om vikten av att visa enad front utåt. Faller en faller alla, sas det.

»Det här handlar om inget mindre än Europas framtid«, deklarerade förbundskansler Angela Merkel i ett känslofyllt tal i tyska parlamentet.

»Vi kommer att försvara euron vad som än krävs«, sa EU-kommissionens ord­förande José Manuel Barroso. Sveriges finansminister Anders Borg poängterade allvaret: »Det är viktigt att vi har en stark känsla av att det här är bråttom«, sa han i maj 2010, samtidigt som dåvarande IMF-chefen Dominique Strauss-Kahn varnade för »allvarliga smittorisker« om den grekiska sjukan tilläts sprida sig i Europa.

EU:s ekonomikommissionär Olli Rehn drog till och med fram en öppen metafor ur skjortärmen: »Det är nödvändigt att släcka elden i de grekiska buskagen så att den inte utvecklar sig till en skogsbrand.«

Sedan dess har läget i Grekland bara förvärrats, trots stödpaket och våghalsiga grekiska utfästelser om åtstramningar och nedskärningar. Pengakistorna är snart tomma, arbetslösheten har ökat drastiskt, politikerna har inte gjort det de har lovat. Bruttonationalprodukten föll med sex procent i fjol och statsskulden har ökat från 145 till 160 procent av BNP.

I måndags godkände EU:s finansministrar ett andra, länge omdiskuterat stödpaket till Grekland. Den enorma pengasumman på 130 miljarder euro överstiger Sveriges totala statsskuld, men har ändå inte lyckats muntra upp finansmarknadens skeptiker.

Europas politiker säger sig fortfarande vilja rädda Grekland. EU-kommissionens officiella linje har hela tiden varit att hålla Grekland under vingarna till varje pris, för att undvika eurosamarbetets kollaps. Men något har hänt. För bara två år sedan ­beskrevs krisen som en storpolitisk ödesfråga. Numera framställs den som en grekisk angelägenhet.

»Vi har reducerat det grekiska problemet till just ett grekiskt problem «, konstaterade Anders Borg på väg in till ett EU-möte i Bryssel i veckan.

Politikerkollegor över hela Europa är ­beredda att hålla med honom. »Personligen är jag inte övertygad om att euro­medlemskapet är den bästa långsiktiga lösningen för Grekland«, sa nyligen ­Michael Fuchs, gruppledare i parlamentet för tyska­ kristdemokraterna, Angela Merkels parti. Och för två veckor sedan bröt Neelie Kroes, vice ordförande i EU-kommissionen, mot ett av det europeiska samarbetets mest heliga tabun. »De säger alltid att om ett land misslyckas eller vill lämna, så faller hela bygget ihop. Men det är helt enkelt inte sant«, utropade hon i en holländsk tidningsintervju. Motsatsen till EU-kommissionens officiella linje kan inte uttryckas tydligare än så.

Grekerna, som gärna skyller problemen på andra och vars dagstidningar inte drar sig för att publicera bilder på Angela Merkel iförd naziuniform, är både rasande och frustrerade över utvecklingen. Under en presskonferens i förra veckan konstaterade Greklands finansminister Evangelos Venizelos buttert att »det finns många i euro­zonen som inte vill ha oss längre«.

Den grekiska befolkningen kan krossa glas och kasta brandbomber mot byggnader bäst de vill. Nuförtiden verkar Europa mest rycka på axlarna åt deras folkvalda ledares oförmåga att hantera den ekonomiska krisen. Vad är det egentligen som har hänt?

De flesta bedömare är överens om att det har skett en dramatisk glidning i synen på Greklands betydelse för det fortsatta eurosamarbetet. Det märks mer i retoriken än i faktiska beslut. Faktum är att flera tunga tabun – samtalsämnen som var omöjliga att föra inom den europeiska gemenskapen för bara något år sedan – har brutits sedan i höstas. Några av Europas ledande politiker talar nu om möjligheten att exkludera länder från eurozonen. Andra uttrycker öppet farhågor om eurons överlevnad.

De främsta anledningarna stavas tid. Och trötthet.

– Man ska inte underskatta betydelsen av att Europas finansministrar har tröttnat på Grekland. De har också insett att Grekland inte kommer att fälla hela Europas ekonomi. Samtidigt börjar det gå upp för fler och fler hur barock situationen i Grekland faktiskt är, när de begär nödlån som är mer omfattande än hela den svenska statsskulden, säger Henrik Mitelman, makroekonomisk analytiker.

Flera experter menar att EU-topparnas ömsom kaxiga, ömsom uppgivna reaktioner är »upptrissad retorik« för att sätta press på Grekland inför förhandlingarna om det nya stödpaketet. Tysklands ­finansminister Wolfgang Schäubles kommentar om att »vi får inte kasta nya pengar i ett bottenlöst hål« är ett exempel på det.

– Stämningen är inte lika neurotisk längre, men det handlar delvis om en känsla av hopplöshet. Den europeiska integrationspolitiken har fått träda tillbaka till förmån för ekonomiska realiteter, säger en person i Bryssel, med mycket god insyn i EU:s ­ekonomiska arbete, till Fokus.

Samtidigt har marknadens aktörer och representanter för den så kallade trojkan – EU, IMF och Europeiska centralbanken, ECB – haft gott om tid att förbereda sig för en grekisk kollaps. De värsta farorna är ­avvärjda. Räddningsfonden ESFS är i gång. Bankerna har hunnit göra sig av med grekiska värdepapper.

Trojkan har rest brandväggar för banksektorn genom att erbjuda bankerna stora och fördelaktiga lån med en procents ränta via ECB.

Det långsiktiga maktspelet har handlat om att isolera Grekland ekonomiskt från omvärlden. Därigenom minimeras risken för spridningseffekter och panik. Spelet bakom det andra stödpaketet handlar om att eliminera de värsta riskerna, tvinga grekerna till lydnad, ge dem pengar och hoppas på det bästa.

– Vi är i ett läge där finansmarknaden nu har reducerat den grekiska krisen till just en grekisk kris och inget annat. Det illustreras väl av räntemarknaden där spanska och italienska räntor går ner, säger Henrik Mitelman.

Väljer man att lyssna till de mäktiga kredit­värderingsinstituten är den annalkande statskonkursen, defaulten, i princip redan ett faktum. Men i dag är Europas länder så pass bra förberedda att de antagligen skulle klara av både en grekisk statskonkurs och ett grekiskt utträde ur eurosamarbetet. En färsk rapport från storbanken Citibank konstaterar att det finns många indikationer på att framtiden kommer innebära en tragedi för Grekland, men inte för EU. Det förklarar den nyvunna kaxigheten hos grekernas främsta kritiker.

– Kanske känner Tyskland att EMU har skyddat sig så noga att de kan testa att låta ett land gå under. Antingen imploderar Grekland och allt går åt helvete, ­vilket ­kommer skrämma andra länder som missköter sig, som Italien, Spanien och ­Portugal. Eller så går det ganska hyggligt, som det gjorde i Argentina och Island. Oavsett vad som händer kan det inte gå mycket sämre för EMU än vad det gör nu, säger Pär Magnusson, chefsekonom på Royal Bank of Scotland.

Oavsett hur det går väntar enorma och långvariga prövningar. Det verkar som att grekerna kommer att få genomföra sin ­golgatavandring på egen hand.

Fakta | Hård prövning för Grekland

Det nya stödpaketet
• Euroländerna bidrar med 130 miljarder euro och sänker räntan på nuvarande lån.

• 110 miljarder euro stryks från statsskulden genom att privata banker skriver ner värdet på sina innehav av grekiska statsobligationer.

• Den grekiska regeringen lovar att skära kraftigt i utgifterna, bland annat genom sänkta löner och pensioner, samt en bantning med 150 000 jobb på tre år i den offentliga sektorn. I år ska 3,3 miljarder euro.

• Privatiseringar för 19 miljarder euro ska genomföras till 2015.

• Skuldnivån ska pressas ned till 120 procent av BNP till år 2020. År 2014 ska den grekiska ekonomin växa igen.

Fakta | Greklands kris

19 oktober 2009
Giorgos Papandreous regering godkänns av parlamentet. Strax därefter varnar han för ett finansiellt »katastrofläge«.

27 april 2010
Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poors ger Grekland »skräpstatus«. Svårare för landet att låna pengar.

2 maj 2010
Ett avtal om nödlån sluts med EU och IMF. General­strejk och demonstrationer i Aten i protest mot nedskärningar.

21 juli 2011
EU-toppmöte. Återbetalningstiden för Greklands lån förlängs, räntorna sänks, ett andra stödpaket diskuteras.

9 november 2011
Papandreou avgår. En koalitionsregering bildas under ledning av Lucas Papademos.

12 februari 2012
Parlamentet godkänner regeringens nya, stenhårda åtstramningsplaner. Våldsamma kravaller i Aten.

21 februari 2012
EU:s finansministrar godkänner ett andra stöd­paket. Nu ska uppgörelsen godkännas i samtliga 16 euroländer.

29 februari 2012
Grekland ska ha lagt fram ett erbjudande om skuldnedskrivning till samtliga privata långivare.

20 mars 2012
Obligationslån på 14,4 miljarder euro löper ut. Betalningarna är ett måste för att undvika statskonkurs.

April 2012
Grekland beräknas hålla nyval.