Lurt i telekomvärlden

Den brutala neddragningen av antalet anställda vid Sony Mobiles anläggning i Lund illustrerar väl den kreativa förstörelse som just nu pågår bland smarta telefoner och annan hårdvara. De tre mobiltelefontillverkarna, Nokia, Ericsson och Motorola, som för bara några år sedan dominerade branschen, är i dag i praktiken utraderade.

Måndagens varsel av 1 000 av de 2 100 anställda kom knappast som en blixt från klar himmel. För Sonykoncernen, som har haft lönsamhetsproblem under lång tid, har mobilverksamheten länge varit en börda.

Sony Mobile löste ut hälftenägaren Ericsson i början av 2012 ur dåvarande Sony Ericsson. Det sistnämnda bolaget bildades 2001 i ett försök att rädda de båda bolagens pressade telefontillverkning, men lyckades aldrig bromsa den marknads- och resultatmässiga utförslöpan. Från att ha haft en global marknadsandel på 7 procent och fjärdeplats under märkesåret 2007, när Apple lanserade sin Iphone, har siffran krympt till drygt 4 procent i fjol och en sjätteplats bland tillverkarna.

För det senast redovisade kvartalet visade visserligen Sony Mobile på en liten vinst. Men när Sony i februari i år presenterade ett nytt strategidokument var ambitionerna för dotterbolaget Mobile rejält nedskruvade. Det skulle inte förvåna om mobilverksamheten städas bort helt ur Sonykoncernen, i likhet med de två andra sorgebarnen, tv-apparater och persondatorer, som avyttrades i oktober i fjol.

Även den tidigare klara marknadsledaren Samsung har problem. Sydkoreanernas marknadsandel sjönk med 10 procentenheter till 20 procent av antalet sålda smarta telefoner i fjol och marginalerna har smält bort.

Sett till lönsamhet är det storleksmässigt jämbördiga Apple med sin Iphone i en helt egen division. Enligt analysföretaget Strategy Analytics genererade Iphone 89 procent av det samlade resultatet bland tillverkarna av smarta mobiler under fjärde kvartalet i fjol. Mobiler med operativsystemet Android svarade för resterande 11 procent, varav Samsung stod för den absoluta merparten.

Det kvarvarande Ericsson, och de många andra som tillverkar systemen till mobilnäten, är inte lika illa ute som telefontillverkarna. Men även här är marginalerna pressade och få rena vinnare saknas. Just Ericsson varslade i onsdags ytterligare 2 200 personer i Sverige i ett stort sparprogram. Trots sin dominerande position på marknaden har den svenska koncernen de senaste åren haft kroniskt svårt att kapitalisera på mobilboomen.

Tjänar inga några större pengar, förutom Apple, på att hela världen går med en smart mobil i sin hand?

Jo, en bransch: teleoperatörerna. Visserligen har deras marginaler pressats och omsättningen stagnerat, men på operatörsmarknaden är det utmanarna som har problem att nå acceptabel lönsamhet. På marknad efter marknad håller antalet teleoperatörer på att krympa ihop från en knapp handfull till tre och ibland bara två reella konkurrenter. Som exempelvis i Norge där Telia Soneras köp av norska Tele 2 just fått godkänt av konkurrensmyndigheten.

Det är inte konstigt att Google häromveckan bekräftade ryktena att företaget vill starta en egen mobiloperatör.

Förklaringen till denna enorma skevhet i mobiltelefonvärlden finns främst i marknadsstrukturen. Med sina starka marknadspositioner har de gamla telemonopolen genom branschens enorma stordriftsfördelar kunnat behålla och stärka sin ställning. Kunderna har förstås varit de stora vinnarna på den rasande konkurrensen på tekniksidan. Men frågan är om de inte samtidigt blir förlorare som kunder hos de alltmer monopolistiska operatörerna.