Riksbankens dyra vattenskada

Riksbanken gör jätteförluster och skattebetalarna behöver fylla på bankens kassa med 60 miljarder kronor i höst.

Text:

Bild: TT

Många centralbankschefer, inklusive Riksbankens tidigare hövding Stefan Ingves, brukar likna sitt penningpolitiska arbete med ”rörmokeri”. Det handlar i grova drag om att dra åt eller öppna räntekranen för att styra penningflödena i ekonomin så att temperaturen i det ekonomiska badvattnet blir alldeles lagom, vilket i Sverige definierats som en årlig inflationstakt på 2 procent. Förra veckan höjde Riksbanken styrräntan för sjunde gången i rad – nu till 3,75 procent – med målet att kyla av ekonomin så att prisförändringarna hamnar i territoriet ”lagom”. Enligt bankens egen prognos väntas det ske mot slutet av nästa år. 

Men detta rörmokeri har under de senaste åren krävt en del tidigare oprövade rördragningar, som minusränta och inte minst stora tillgångsköp, som har pumpat upp en rejäl pool av tillgångar i Riksbankens källarvalv mestadels i form av olika sorters obligationer. Samtidigt – på den andra sidan i centralbankens balansräkning – har en lika stor mängd matchande skulder ansamlats.  

Och när inflationen började ta fart mot slutet av 2021 och sedan accelerera, så har dessa oprövade hantverkskonster fått en del oönskade konsekvenser och det har uppstått en vattenskada på Riksbankens egna balansräkning, som underminerar Riksbankens finansiella oberoende.    

Enligt bankens egen prognos kommer det egna kapitalet vara minus 18 miljarder kronor vid årets utgång. Det är ingen offensiv eller drastisk prognos, eftersom fjolårets förlust på 81 miljarder kronor, som berodde på stora prisfall på de inköpta obligationerna, översteg det egna kapitalet på 62 miljarder kronor. Men förlusten drogs inte från det egna kapitalet för 2022 utan sorterades i stället med ett mått av bokföringsmässig akrobatik in under den eufemistiska rubriken ”övriga tillgångar”. Men för 2023 så ska den upparbetades förlusten dras mot det egna kapitalet och enligt den nya Riksbankslagen måste det egna kapitalet återställas under 2024 så att det minst blir 40 miljarder kronor. 

Målet för eget kapital är satt till 60 miljarder kronor, och det ska årligen räknas upp med inflationen.  Grundnivån, som är riktmärket för återställandet, ska vara två tredjedelar av detta, alltså 40 miljarder kronor, plus årets inflation. 

Poängen med denna återkapitalisering är att Riksbanken ska återfå sitt ”finansiella oberoende”. Med det menas att bankens egen intjäning ska vara tillräcklig för att täcka kostnaderna, bland annat förvaltningskostnaderna som i fjol uppgick till 1,1 miljarder kronor. Riksbankens intjäning skiljer sig egentligen inte så mycket från en traditionell affärsdrivande bank. Det handlar om att avkastningen på bankens tillgångar ska överstiga kostnaderna för skulderna. Riksbankens skuld är bland annat de utgivna sedlarna och mynten – som ju är räntefria – medan de matchande tillgångarna kan vara exempelvis statsobligationer, som ju inbringar en ränteintäkt från staten. Den vinst (eller förlust) som blir kvar när kostnaderna för skulderna dras från intäkterna från tillgångarna kallas ”seigniorage”.  

Problemet är bara att Riksbankens löpande intjäning i dag är mycket sämre än när förslaget om den nya riksbankslagen togs fram. Riksbankens räntekostnader för de egna skulderna har nämligen dragit iväg. De följer i praktiken styrräntan och ligger alltså nu på 3,75 procent. Samtidigt har avkastningen på tillgångarna har inte ökat utan ligger runt 1 procent. Riksbanken har således ett mycket stort negativt kassaflöde, på årsbasis omkring 25 miljarder kronor. Detta underskott minskar visserligen när Riksbankens balansräkning krymper genom att större delen av obligationsportföljen förfaller senast under 2025. Därmed kommer även de korta skulderna betalas av i samma takt. Men även om balansräkningen då kommer att vara mindre så kommer Riksbankens intjäning att fortsätta vara usel. Räntorna på de egna skulderna kommer att vara klart högre än avkastningen på tillgångarna. Ett kapitaltillskott på 60 miljarder kommer inte att lösa detta och bankens finansiella oberoende förblir därmed begränsat. 

***