Skattereform – räkna med bråk

Nehej, det blev varken en ny fastighetsskatt eller minskat ränteavdrag i den här budgeten heller, kunde en hyfsat enig ekonomkår vresigt, men knappast snopet, konstatera. I flera år har professorerna skrikit sig hesa över en ny skatt som i kombination med sänkt reavinstskatt ska få äldre villaägare att lämna plats åt växande familjer. För att inte tala om ett avtrappande av ränteavdraget, vilket i åratal har eldat på en urspårad bostadsmarknad.

Varför händer det inget, fattar politikerna inte att de leker med elden?!

Givetvis gör de det. Politiker som finansminister Magdalena Andersson är inte dummare än att de förstår farorna med skenande bostadspriser, och hur undantag på undantag skapar ett lapptäcke av skatteregler som får de mest garvade jurister att klia sig i skallen. Faktum är att varje parti till och med har en plan för hur problemen ska lösas. Men som allt annat i politiken handlar det om kostnader; ingen folkvald med någon som helst självbevarelsedrift är beredd att ensam ställa sig upp och meddela sina väljare att sötebrödsdagarna är över.

Det går liksom emot den politiska logiken.

Ska något göras behövs en blocköverskridande skatteuppgörelse, där partierna tillsammans står upp mot ilskna väljare och särintressenter. Tyvärr har en sådan lösning den senaste tiden inte känts aktuell i blockpolitikens förlovade land. När Jan Björklund väckte frågan för ett par år sedan fick han svar från regeringen att det inte blev något, förutsatt att han inte gav sitt stöd till budgeten. När frågan lyfts från S-håll har svaret från de borgerliga varit: absolut, om ni kastar ut kommunisterna ur budgetförhandlingarna.

Dödläge alltså. Åtminstone var det så tidigare, för samtidigt som kanonerna på Helgeandsholmen dånar vidare anar sakpolitiskt drivna politiker på båda sidor ett slut på en stökig mandat-period där allt handlat om regeringsfrågan. Förslag dammas av. Det räknas, argumenteras. I samma mening som en hög regeringstjänsteman muttrar något om »höger-politiker som vägrar bli vuxna«, säger hen att diskussioner i frågan förhoppningsvis kan sjösättas så fort valet är över.

– För det behövs ett val som rensar luften, ställer om spelplanen, poängterar tjänstemannen.

Kanske står vi alltså inför en ny »underbar natt« som på 1980-talet, eller en »århundradets skattereform« som på 1990-talet inom en inte allt för avlägsen framtid! Det lär bli tjafsigt, absolut, och det finns så klart en risk att ytterligare ett samarbete som inte innefattar Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet öppnar upp nya frontavsnitt på politikens ytterkanter. Men det finns många positiva effekter med en skattereform, vid sidan av att den skulle röja upp i skatteträsket. Precis som överenskommelserna på försvars- och pensionsområdet skulle den kunna ha förmåga att överbrygga det fördummande dödläget inom svensk politik. Det är något som både partierna och Sverige i stort hade mått bra av efter fyra år i skyttegravarna.

Oavsett vilket har förbannade ekonomiprofessorer och desillusionerade läsare all anledning att känna förtröstan. Åtminstone om man ser till hur svenska politiker historiskt sett har lyckats komma överens när det gäller. Vägen fram till skatteuppgörelsen på 1990-talet var allt annat än rak och resultatet var långt ifrån perfekt.

Men det blev i alla fall en reform, i en tid då ekonomer skrek sig hesa över ett skattesystem som spelat ut sin roll.