Dencik om svenska skådisar: Alfahannar i läderjackor

David Dencik beskriver skådespelandet som en offerritual. Nu är han aktuell både i den nya Bondfilmen ochi Netflix-serien Kastanjemannen.

David Dencik har en närvaro som många skådespelare drömmer om, en förmåga att överraska, plocka fram det oväntade. Och han vet hur man undviker klichéer, men han räds dem samtidigt inte.

Att skådespela måste för honom kännas lustfyllt och han försöker hela tiden hålla i gång det lekfulla genom att utmana de regissörer han jobbar med.

– Jag älskar det ickeverbala kommunicerandet. Jag kan säga till en regissör att om du tar om den där scenen så ska jag visa dig en grej, men jag säger inte vad jag tänker göra. Jag slår till på volley.

Ända sedan han spelade John Ausonius i SVT:s serie Lasermannen har han varit känd för att gestalta roller med stort mörker i sig, ensamma män med psyken i obalans – exempelvis Sture Bergwall i filmen Quick, som handlar om den kända rättsskandalen. Men dessa inträngande tolkningar av människans svarta sidor är ingenting som stannar kvar i honom. Även om det bästa momentet är när han får en roll han velat ha.

– Det näst bästa är när man kan slänga manuset i papperskorgen.

I den nya Bondfilmen No Time to Die, regisserad av Fukunaga som har geniförklarat Dencik, är det just klichéer som han bygger sin roll kring. Han spelar en rysk vetenskapsman, Valdo Obruchev, som är en comic relief med töntig framtoning och som kan gå över lik för vetenskapens skull.

Namn: David Dencik.

Ålder: 47 år.

Bakgrund: Uppvuxen i Danmark, utbildad till skådespelare i Sverige. Slog igenom i SVT:s serie Lasermannen, där han spelade John Ausonius. Internationella roller i bland annat The Girl With the Dragon Tatoo, Top of the Lake och Chernobyl–  i rollen som Michail Gorbatjov.

Aktuell: I Bondfilmen No Time to Die, som den ryska vetenskapsmannen Valdo Obruchev, och i Netflix serie Kastanjemannen som labbteknikern Simon Gentz.

Familj: Gift med den danska juristen Sofie Dencik, och två barn.

– Jag var med och plockade fram Valdos tjocka, ryska dialekt, hela hans look: den stora mustaschen, håret – det skulle se ut som om han just dragit en kofta över huvudet.

Var det en rolig roll att göra?

– Ja. Att göra en sådan där pajas i en av världens största filmer, med en budget som du kan köpa hela Guatemala för, och göra ett sådant avtryck ute i den stora världen – att jag fick det förtroendet, det var väldigt roligt. Och hedrande.

Han tycker att filmen är lika storslagen som en OS-invigning. Under hans första inspelningsdag fick han spela en scen där Valdo har blivit kidnappad och springer mot ett vattenflygplan, medan kulorna viner runt honom.

– Han är inte van att bli beskjuten och jag sprang lite kantigt och räddhågset för att uttrycka vem han är  … Efter första tagningen säger Fukunaga: »Det är skitbra, David, du springer som en krabba.« Han såg att jag kunde bidra med någonting till rollen som inte stod i manuset.

I Netflix spännande serie Kastanjemannen spelar David Dencik labbteknikern Gentz – en vanlig man med ganska mild uppsyn som visar sig ha oväntade sidor. Där får Dencik däremot hålla igen med uttrycken genom större delen av serien.

– Det strider egentligen mot min trosbekännelse som skådespelare – att synas.

David Dencik försöker undvika att skönmåla sig själv. Han ger ett öppet och prestigelöst intryck, alla sina internationella roller och sin status som skådespelare till trots. Vi ses på Hotell Rival i Stockholm. Han har just anlänt från Köpenhamn och passar på att äta en Ceasarsallad innan han ska vidare till kvällens inspelning av SVT:s Skavlan.

Bondar. David Dencik som vetenskapsmannen Valdo Obruchev i No time to die...

Ofta beskrivs David Dencik som en modig skådespelare, att han vågar kasta sig ut. Han vill inte fega ur.

– När det väl gäller, då är jag på hugget och vill komma så långt som möjligt. Om det är någonstans jag kan släppa mina begränsningar jag har privat så är det framför kameran.

Situationer där han inte kan dölja sig bakom en roll är något annat: att bli fotograferad tycker han är »vidrigt« och att medverka i kvällens talkshow tycker han känns »lite obehagligt«.

– Hur fan är man sig själv? »Vem av oss?«, som Erland Josephson svarade när en regissör sa till honom att gå in och vara sig själv. Det finns såklart en kärna, men den är inte viktig på scen. Scenen är ett frirum.

Han är mån om att få in ett så brett spektrum som möjligt i sina rolltolkningar och roas av att plocka fram det fula i dem.

… och som labbteknikern Simon Gentz i Kastanjemannen.

– Det är min egen lilla proteströrelse mot hela fotomodellbiten som finns i skådespeleriet. Ernst-Hugo Järegård pratade om självförnedring, att han ville skita ner sig själv genom rollen. Det går hand i hand med den offerritual som det är att skådespela – jag ställer mig till förfogande.

Om du skulle lägga skådespelandet åt sidan och göra något annat, vad skulle du göra då?

– Det är en bra fråga. I två år under pandemin har jag trampat runt och haft väldigt mycket tid till att fundera på detta. Och ingenting har kommit upp. Ingenting har jag skapat. För det finns inget annat, det ekar ihåligt, säger han och skrattar till.

Fast du har tidigare sagt att du ville bli antropolog?

– Ja, jag tycker att skådespeleri och antropologi har likheter, båda handlar på sätt och vis om fältarbete. Jag har ett nyfiket, grundläggande intresse för andra människor.

David Dencik kommer från ett bildat hem med akademikerföräldrar.

– Ett hem med piano, säger man i Danmark. Det var en väldigt kulturintresserad familj.

Han är uppväxt i Köpenhamn men 24 år gammal flyttade han till Stockholm för att börja studera på Teaterhögskolan.

I dag bor han åter i Köpenhamn, lever familjeliv med sina barn som är fem och sju år, och med sin danska fru, Sofie Dencik, utbildad manusförfattare och tidigare jurist.

– Jag känner mig lite främmande i båda länderna, eller lika hemma. Och jag känner mig mycket mer som en iakttagare än en deltagare.

Sverige har lustigt nog en mycket större tradition med alfahannar inom kåren än Danmark, män i läderjackor som konsumerar kvinnor. Det finns inte bland manliga danska skådespelare alls.

Han tycker det blir mer och mer polariserat mellan länderna, att det i dag nästan bara finns olikheter.

– Sverige är buret av en fin tanke om ett idealsamhälle, men det är väldigt långt mellan de där idealen och verkligheten, hur det faktiskt ser ut i landet – vinster i välfärden, skolval, gängkriminalitet, sexlagstiftning, alkoholpolitik.

När det gäller skådespelarvärlden ser han också skillnader:

– Sverige har lustigt nog en mycket större tradition med alfahannar inom kåren än Danmark, män i läderjackor som konsumerar kvinnor. Det finns inte bland manliga danska skådespelare alls.

Jobbet är David Denciks fritid, det är då han kopplar av. Hemma är det fullt ös. Han tycker om att aktivera sig med barnen, som att cykla med dem till deras tennislektioner eller hjälpa dem ta hand om deras kanin, då har han en tydlig roll, men att leka med barnen tycker han känns »utmanande«.

Det är intressant, för skådespeleri handlar ju mycket om lek.

– Jovisst, men jag behöver ett manus och en roll för att kunna leka. Fri lek tycker jag inte är kul alls.

Plötsligt börjar hans mobil ringa, gång på gång. Han får ett sms från Skavlan-redaktionen om att en taxi väntar på honom.

– Oj då, det är jag inte alls redo för.

Det visar sig att han har fått fel tidsinformation. Han är nu en timme sen, konstaterar att han inte hinner checka in eller byta om, ursäktar sig, tar sin bag och hastar iväg. Dagen efter kommer ett sms där han åter ber om ursäkt och skriver att det var stor panik på redaktionen, »men allt gick bra ändå«.

I programmet verkar han avspänd, levererar skämt på skämt och tycks mån om att läsa av tv-publiken. När han kort och gott svarar ett rakt »nej« på Skavlans fråga om han känner något komplex över att han inte blev akademiker och publiken återigen börjar skratta, vrider han sig mot dem, slår ut med händerna och säger i godmodig ton: »Var det roligt?« Nya skratt  … I det läget har han publiken i sin hand – som David Dencik, vem av honom som nu sitter där.

Text: Birgitta Haglund

Toppbild: Claudio Bresciani