Jag anar en konspiration

Fredag

Schweizergardet är alltid en fest för ögat, men jag undrar om inte Leo XIV känner att hans tillträde var en rätt tråkig tillställning när han läser kulturbilagan i DN i dag. En av tidningens skribenter har besökt Theatertreffen i Berlin och där entusiastiskt tagit del av en pjäs som inkluderar ”en roterande lesbisk påve, stympning, kannibalism och nakna nunnor på rullskridskor”.

Det är andra dagen i rad som tidningen lovprisar pjäsen Sancta, som ”inleds med ett regelrätt samlag” och där det i en nyckelscen ”skärs en bit kött ur en skådespelare för att sedan stekas i olja och ätas under en iscensättning av den sista måltiden”. Kanske kunde den katolska kyrkan modernisera sin lära om transsubstantiation för att matcha just detta, men att matcha den roterande lesbiska påven, de nakna nunnorna på rullskridskor och de regelrätta samlagen, utan att göra våld på dogmerna, blir nog svårare.

Är det här början på slutet för den katolska kyrkan? Den har ju alltid kunnat skryta med att ha den bästa och mest sinnliga showen, med gott om ”smells and bells”. DN tycks i alla fall tro det: ”inte ens en patriarkalt belastad världsreligion har mycket att sätta emot när feminister och queers gör gemensam sak och skapar nya helgon och demoner.”

Det känns en aning vemodigt, men å andra sidan ska det bli intressant att gå på högmässa de närmaste 2000 åren.

Lördag

En gammal tvistefråga är vad i all världen som får människor att engagera sig i partipolitik. Bekanta som är gifta med partipolitiker brukar hävda att det handlar om att de ”brinner för” sina hjärtefrågor och är uppfyllda av ”visioner” om en bättre värld. Bekanta som inte tyngs av sådana lojaliteter återkommer ofta till mindre smickrande motiv som maktgalenskap, självhävdelse och narcissism. Själv lutar jag alltmer åt den i grunden förlåtande teorin att partipolitiken är ett slags offentlig gruppterapi för annars oanställbara människor med en särskild sorts personlighetsstörning.

När jag läser de många intervjuerna med Miljöpartiets förra språkrör Märta Stenevi, som just publicerat en anklagelseakt mot sitt gamla parti, stärks jag i den övertygelsen. Stenevis räfst- och rättarting med sina partikamrater har väckt en engagerad debatt om huruvida det är synd om henne eller inte. De som hävdar att det inte är det framstår som mer än lovligt bristande i medkänsla och dessutom rätt krystade i sin kallsinnighet. Å andra sidan framstår de som hävdar att det är synd om just Stenevi som alltför snäva i sin analys. Förstår man partipolitiken för vad den är, är det förstås synd om alla dess utövare.

En annan, närliggande fråga är om partipolitiker själva har någon skuld, eller åtminstone något ansvar, för sitt predikament. Jag har svårt att se hur man kan argumentera för en så antikverad hållning i en tid när alla vet att alkoholism, fetma, sexmissbruk, shopaholism, internetberoende och i stort sett alla andra personliga bekymmer inte handlar om karaktärsbrister, utan om olika slags sjukdomar. Att just partipolitikers diagnos resulterar i ovanligt påträngande konsekvenser för oss andra är beklagligt, men inte relevant när vi ska fastställa personlig skuld och personligt ansvar.

Hur svår just den här sjukdomen är förstår man om man läser dagens hjärtskärande intervju med Stenevi. Efter att ha mobbats av sina politiska olyckskamrater behövde hon övertyga sig om att hon ”inte är galen”:

– Jag valde att komma tillbaka till riksdagen för att återfå tilltron till mina sinnen.

Det är svårt att ta in det oerhörda i det hon säger: det enda stället som får henne att lita på sina sinnen är Sveriges riksdag.

Den centrala frågan vi alla måste ställa oss efter så öppenhjärtiga avslöjanden är om partipolitiken i första hand är att betrakta som själva orsaken till sjukdomen, eller om det är ett sätt att hantera den. Är det, metaforiskt uttrycket, heroinet eller metadonet? Kanske är det mest humana att tänka oss den representativa demokratin som ett slags sprututbytesprogram, som i möjligaste mån försöker göra livet uthärdligt för de drabbade, även om det i vissa fall slutar olyckligt.

Söndag

Vi hör sällan något från Dalsland, Sveriges kanske mest anonyma landskap. När jag försöker finna några kända dalslänningar – eller dalbor, som de tydligen vill kallas – stöter jag på namn som skalden Gunno Dahlstierna och pokerspelaren Viktor Blom, för mig helt okända storheter. Hagge Geigert och Sten Tolgfors känner jag till, men jag tvivlar på att någon under 40 gör det.

Desto mer glädjande att Dalsland i dag trängt igenom vår samtida kakafoni i form av Edsbon Anette Netskar, som fann en tillskuren, räfflad och kryddad golfboll i sin chipspåse. Det hela inträffade förra hösten, men först nu har chipstillverkaren analyserat fyndet och kunnat fastställa vad det var. Två till tre gånger om året, förklarar Orkla, smyger sig en golfboll med i chipspåsarna:

– Golfbollar och potatis har ungefär samma storlek och densitet, så i väldigt sällsynta fall kan golfbollar undkomma sorteraren, förklarar bolagets representant.

Man kan lätt förstå att incidenten var något av en besvikelse för Anette Netskar, men hon verkar ha hämtat sig. För oss andra är den här sortens begripliga, oförargliga och lärorika nyheter – vem visste att potatis och golfbollar har samma densitet? – precis vad som behövs en söndag, i en tid när världen utanför Dalsland i tilltagande grad är nedslående, komplicerad och olycksbådande.

I dessa tider måste vi hämta tröst där den finns att få, även om det är på de mest obskyra platser.

Måndag

Kan det vara så att de som misstänker en sionistisk konspiration bakom allt de ogillar har fått saken om bakfoten?

En vanlig och på många sätt naturlig utgångspunkt är att konspirationer av det här slaget omfattar samhällets topp. Delvis därför att konspirationsteoretikerna, en aning idealistiskt, förutsätter att vi har en samhällstopp som bryr sig om vad som sker i samhället i stort, delvis därför att de flesta av oss blir uttråkade av konspirationer bland helt okända människor. Men just det senare måste rimligen få det att vattnas i munnen på förslagna konspiratörer. Vad kunde vara smartare än att orkestrera en konspiration så ansiktslöst tråkig att ingen orkar bry sig om den?

Jag tror att det är något sådant Henrik Jönsson är på spåren i dagens Expressen där han analyserar skillnaden mellan publikrösterna och de professionella juryrösterna i helgens Melodifestival. I Belgien, Spanien och Sverige fick Israels bidrag noll poäng av respektive jury, men i samtliga länder fick samma bidrag toppoäng av publiken. Jönsson välkomnar resultatet som en näsknäpp mot eliten, men ett alternativt sätt att formulera saken är förstås att resultatet visar att folket, inte eliten, är sionistiska konspiratörer.

Den särpräglade idéhistorikern Andreas Önnerfors – annars mest känd för sin kampanj för att få Alice Teodorescu sparkad från Göteborgs-Posten – är tydligare i gårdagens Svenskan. Utfallet av publikens röster ”är märkligt”, menar Önnerfors:

– Det var oproportionerligt mycket stöd för en låt som musikaliskt inte var så märkvärdig, och inte låg högt på bettingfirmorna.

Det låter kanske en aning tunt, men även om Önnerfors inte är expert på populärmusik eller vadslagning, är han expert just på ”radikalisering och konspirationsteorier” och vet följaktligen vad han talar om. Vi har all anledning att lyssna när han teoretiserar om en sionistisk konspiration.

Vid närmare eftertanke skulle listiga, folkliga konspirationer av det här slaget förklara i stort sett alla mysterier som upprört anständiga, samhällsbärande människor det senaste decenniet, från Donald Trump, via Brexit till Sverigedemokraternas framgångar. Det särskilt djävulska med konspirationer av det här slaget är att de kan dölja sig bakom demokratiska val, eller i Melodifestivalens fall, åtminstone publikomröstningar. Vi kan förstås inte med säkerhet veta att de alla är sionistiska, men någon måste ligga bakom det felaktiga röstandet och vi har våra misstankar.

När man väl insett detta framstår det som en slug, avledande manöver att våra mest framträdande konspirationsteoretiker ständigt talar om ”den djupa staten”, men aldrig om ”det djupa folket”. Jag anar en konspiration.

Tisdag

Jag har länge lekt med tanken att läsa in min dagbok naken, framför en kamera, i förhoppningen att öka den kvinnliga delen av min publik. Att jag inte kommit till skott beror mestadels på att jag inte är alldeles övertygad om att det skulle fungera. Även om jag misstror allt jag hör om typiska könsskillnader verkar enigheten vara stor om att visuella stimuli är mindre potenta för kvinnor än för män. Kanske speglar sådana forskningsresultat bara kvinnors överlägsna intelligens i det att de inte avslöjar sina innersta lustar för varje snuskhummer i laboratorierock som ställer oförskämda frågor. Men jag antar att det kan vara sant.

Kanske skulle mina nakenläsningar snarare attrahera UD-tjänstemän och andra av homosexuell övertygelse. Jag skulle förstås tacksamt ta emot också en sådan publik – tiggare kan inte vara kräsna, som John Donnes morfar John Heywood påpekade – men jag måste erkänna att det inte skulle vara lika inspirerande för mig. Jag befarar också att den ungdoms- och träningskult som verkar prägla den rätt stereotypa gayvärlden inte skulle vara till min fördel.

Men den sista spiken i kistan för mina planer är den nya, skärpta sexköpslagen.

Är det något som jag förstått av alla intervjuer med Linda Skugge, är det att man i nakenbranschen behöver en tydlig profil och en utvecklad känsla för service. Att bara leverera en standardiserad produkt, utan hänsyn till kundens preferenser, är ingen väg till framgång. Det är i synnerhet sant om man som jag har en begåvad och avancerad publik, med höga kvalitetskrav. Jag hade planerat att erbjuda min publik en lång rad alternativ, som att jag läste dagboken med Valkyriornas ritt som bakgrundsmusik, eller kanske iförd en broderad rökmössa från Davidoffs på Jermyn Street. Om jag förstår den nya lagen rätt skulle jag genom att tillmötesgå sådana individuella preferenser göra min publik till brottslingar.

Kanske finns det goda skäl till lagskärpningen – de som redan är etablerade i branschen verkar ha delade meningar – men det är svårt att inte se det inkonsekventa i lagtexten. Vanlig, massproducerad pornografi ska uppenbarligen fortfarande vara en fullt laglig handelsvara. Det är med andra ord acceptabelt med allt möjligt snusk av grövsta sort, om bara någon annan regisserat det. Först om man själv deltar i den kreativa processen klassas man som brottsling. Det är som att kriminalisera skräddarsydda kläder, men tillåta konfektion.

Det är möjligt att förklaringen ligger just i den liknelsen: det här är bara ännu ett försök att utplåna all originalitet och smak till förmån för massmänniskans anonymt menlösa likriktning. Det är sorgligt, men mot nivelleringen kämpar till och med vi potentiella sexarbetare förgäves.

Onsdag

”Dom som beslutat om det här är ärtgjärnor”, kommenterar i dag en upprörd Aftonbladetläsare tidningens nyhet om att hamburgerkedjan McDonalds ändrat ett par av sina recept. Hamburgaren McFeast har fått senap, ketchup och gurka, medan Tasty-burgarna inte längre penslas med glaze och dessutom fått en ny ostsort.

Om den upprörda kritiken är välgrundad måste jag låta vara osagt, eftersom något annat skulle kräva att jag faktiskt åt hamburgare från McDonalds. Det är svårt att göra utan att känna sig skamsen om man har någon aning om den stolta höglandsklanen MacDonalds illustra historia. MacDonalds har stått i första ledet bland skottar sedan det norsk-skotska kriget 1263 och åtminstone fram till jakobitupproren. Att deras namn numera endast förknippas med pannbiffar är lika sorgligt som att minnet av den sjunde earlen av Cardigan, som ledde den beryktade dödsritten i Balaklava, reducerats till en stickad kofta.

Å andra sidan har vi alla läst upprepande gånger om att hamburgergrenen av klanen McDonald varit central för att göra annars odugliga ungdomar till ansvarstagande arbetare. Det finns, om jag inte minns fel, till och med ett ”hamburgeruniversitet” i amerikanska Chicago, där kedjans personal kan förkovra sig.

Efter att ha läst flera kommentarer till Aftonbladets artikel slår mig tanken att kedjan borde öppna sitt universitet även för sina kunder. Jag har inga överdrivna förhoppningar om vad man kan lära sig på ett amerikanskt hamburgeruniversitet – det rör sig kanske inte riktigt om ett Humboltuniversitet – men om den breda, hamburgerätande allmänheten åtminstone lär sig att stava kan klanen MacDonald ändå återerövra ett uns av sin forna värdighet.

Torsdag

Efter ett drygt decennium av något slags högerrevolt ser jag i Aftonbladet i dag att det är näst intill vetenskapligt bevisat att Sverige i stället står inför en ”antikapitalistisk revolt”. Den kan ta formen av plundringar, civil olydnad, stormningar av kontorsbyggnader eller – jag anar att det är Aftonbladets förstahandsval – i en socialdemokratisk regering som återinför förmögenhetsskatten.

Kanske kan vi hjälpa den oundvikliga revolten på traven genom att följa DN:s förslag i dag: att öppna våra gränser för fler palestinier. Man behöver trots allt en viss kritisk massa för en lyckad revolt och jag ser på sociala medier att Palestinaaktivister på sistone varit besvikna över en sviktande uppslutning på våra gator. Med DN:s förslag kunde vi försvara vår ledande position i den här konflikten, nu när vi redan gjort så mycket för att importera den. 

I väntan på fler palestinier får vi lita till våra politiker att hålla trycket uppe. Handgemänget mellan kristdemokraten Alice Teodorescu och en icke namngiven vänsterpartistisk tjänsteman i Europaparlamentet visar att vi har förmågan, bara viljan finns. Det sägs ha handlat just om Palestinafrågan, men med tanke på de inblandade kan vi nog även räkna det som en försmak till den oundvikliga antikapitalistiska revolten.

Viva la revolución!

***

Läs även: Mitt tålamod är på upphällningen

Läs även: Kommer Ulf Kristersson göra ”det otänkbara”?