Chamberlain? Knappast.

Boris Johnson anses lida av Churchillkomplex. Det har i så fall visat sig vara en tillgång, sedan Ryssland anföll Ukraina.

Boris Johnson hänger, som vanligt, på en skör tråd. Veckans lokalval kan sätta punkt, som Cecilia Nikpay konstaterade här i Fokus nyligen. Men parallellt med polisutredningar om vem som har tagit ett glas vin på ett lagstridigt sätt och typiska brittiska sexskandaler i underhuset, pågår ett krig i Ukraina.

Boris Johnsons Churchillbiografi kom ut ett par år innan han själv blev premiärminister. Ingen kunde missa att Johnson identifierade sig med sin företrädare. Det är i och för sig inte alldeles ovanligt bland Churchills levnadstecknare. Den gamle partigängaren Roy Jenkins är ett annat exempel, men få av Churchillskuggorna lyckas själva bli premiärministrar. Och bara Johnson har lyckats bli det vid ett tillfälle i världshistorien då så mycket påminner om andra världskrigets Europa.

Europa och världen hotas åter av en brutal militärmakt. Geopolitiken i sin råaste form är tillbaka. Valet mellan eftergiftspolitik och konfrontation måste göras på nytt. Insatserna är enorma. Kraven på ledarskap kolossala.

Att identifiera sig med Churchill är att be om stryk. ”Boris Johnson is no Winston Churchill” skrev Helen Lewis i The Atlantic i januari i år och förutspådde att Johnson kanske inte skulle sitta den veckan ut. Han är snarare en Neville Chamberlain, menade Lewis och radade upp en massa klantigheter, från ”partygate” till ogenomtänkt ekonomisk politik.

Med då hade Ryssland ännu inte överfallit Ukraina.

Ingen i Kiev bryr sig särskilt mycket om vilka Covidregler den brittiske premiärministern brutit mot. För dem är det viktigare att Johnson från första början har varit orubblig i sitt motstånd mot Ryssland. Hemmapubliken har ägnat betydande tid åt att kritisera den brittiska regeringens flyktingpolitik och hanteringen av Londonbaserade oligarker, men Ukraina har sett något annat. De har noterat hur Johnson legat på för att få fram ett brett militärt stöd och hur han från första början gjorde klart att det här inte var en strid som det gick att backa ur. Boris Johnson har antagligen varit viktig för USA:s beslutsamma agerande.

Man kan ha många synpunkter på Johnson, men påståendet att han skulle vara en Chamberlain låter, tre månader senare, bara löjligt. Han framstår tvärtom som den ledare som har varit bäst förberedd på det som skett och bäst rustad att dra korrekta slutsatser, hur obehagliga de än är. Kanske till följd av något slags Churchill-komplex, men också, med all säkerhet, därför att Johnson är en klassiskt bildad person. Han kan sin historia på ett sätt som går utöver rena faktakunskaper. Historien är levande för honom på ett sätt som är ovanligt bland moderna politiker. Det är därför han snabbt har kunnat dra upp kompassriktningen i en värld som vänts upp och ned.

Inom politiken blandas ofta stort och smått, utan någon känsla för proportioner. Det är alltid en närsynt verksamhet. Boris Johnson har på många sätt visat att han inte är en idealisk premiärminister och det är vad nästan alla är upptagna med just nu. Det kan, tyvärr, leda till hans fall. Han är kanske inte är någon Churchill, men det vore bättre för Ukraina, Europa och världen om han satt kvar.

***

Text: Johan Hakelius

Toppbild: Matt Dunham / AP