tisdag 21 oktober
Riksdagens kommande beslut att göra utlandspioneri till ett brott under yttrandefrihetsgrundlagarna vilar inte på ett dokumenterat behov. Det vore rimligare att begränsa kriminaliseringen till brottsbalken, skriver Nils Funcke.
Runt klockan 15 på onsdag eftermiddag den 16 november kommer sannolikt riksdagens majoritet att besluta om införandet av tre nya brott: utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri samt röjande av hemlig uppgift i internationellt samarbete. Spioneribrotten ska införas i brottsbalken men också i våra två yttrandefrihetsgrundlagar: tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
De nya brotten berör grunden för det svenska statsskicket. I regeringsformen framhålls redan i första stycket den fria åsiktsbildningen som en förutsättning för demokratin. Begränsningar av opinionsfriheterna ska göras med största omsorg, vara proportionerliga, effektiva, förutsebara och komma tillrätta med ett dokumenterat problem.
Bestämmelserna om utlandsspioneri brister på samtliga punkter.
Enligt förespråkarna är bestämmelserna nödvändiga för att Sverige fullt ut ska kunna delta i internationella insatser. De stater vi samarbetar med ska kunna känna tillit och att hemligheter som kan skada en insats förblir hemliga. Läcker hemliga uppgifter ut skadar det inte bara själva insatsen utan ytterst också Sveriges säkerhet.
Mot detta finns inget att invända så länge bestämmelserna införs i brottsbalken. Inte heller att brottet vidgas till att gälla den som inte bara röjer uppgifter till främmande stater utan också till organisationer som kontrollerar ett visst landområde. IS brukar framhållas som ett exempel på ett sådant problem.
De flesta internationella insatser som Sverige deltagit i under decennier har haft ett gott syfte. Många gånger krävs användningen av våld. Svenska soldater har skadats och dödats – men också dödat, exempelvis i Afghanistan. Insatserna är riskfyllda och gränsen för övergrepp mot stridande och civila är lätt att överträda. Krigets lagar är en sak, efterlevanden dessvärre ofta en annan. Vi har sett exempel på det i Kongo där franska soldater våldtagit och misshandlat enskilda.
Skärningspunkten, eller om man så vill, avvägningen mellan allmänhetens rätt att få veta och skyddet för internationella insatserna är allt annat än skarp. Däremot behövs skärpa och noga överväganden vid utformandet bestämmelserna i synnerhet när det berör grundläggande principer i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen.
En grundbult är meddelarfriheten. Den ska och har fungerat som en pysventil för att missförhållanden, övergrepp och rättsröta ska kunna blottläggas och därmed beivras. Uppgiftslämnaren till exempelvis en tidskrift skyddas mot efterforskning och repressalier från det allmänna och den som tar emot uppgifterna har tystnadsplikt. Undantagen som bryter skyddet är noga specificerade i svensk lag, de kan gälla sådant som berör Sveriges säkerhet eller uppgifter i enskildas sjukjournaler.
När det gäller utlandsspionage är inte bara det riksdagen bestämt ska omfattas av sekretess som ska ses som hemligt. Regeringen menar att det finns andra känsliga uppgifter inom en insats och att till exempel ett anslag eller en order till en underlydande räcker för att en uppgift ska ses som hemlig. Att riksdagen delegerar ut beslut om sekretess till utländska befälhavare eller chefer är inte vackert, för att uttrycka det milt.
Sjukvårdbiträdet Stine Christophersen läxades upp av två chefer för att hon i Expressen berättat om brister i covidvården på ett äldreboende. Hon fick upprättelse när cheferna fälldes för brott mot meddelarfriheten. Se gärna dokumentären Det illojala vårdbiträdet på sr.se/play.
Den läkare eller sjukvårdsbiträde som deltar i en internationell insats och ser eller hör talas om att tillfångatagna medvetet inte ges en korrekt vård och berättar om det för svenska medier har ingen meddelarfrihet. Om avslöjandet medför en allvarlig störning med ett annat land kan de ytterst dömas till fängelse för utlandsspioneri. Även den utgivare som publicerat uppgifterna och de journalister som befattat sig med uppgifterna kan dömas.
Även om det finns ett försvarlighetsrekvisit i bestämmelserna är det många gånger omöjligt att i förväg avgöra vad som kommer att bedömas som straffritt. Det gäller i synnerhet personer utan juridiska och/eller journalistiska kunskaper. Risken är uppenbar för att den som ser eller hör talas om missförhållanden håller tyst och att utgivare och undersökande reportrar blir överdrivet försiktiga.
Motiven för att göra utlandspioneri till ett tryckfrihets-, anskaffar- och meddelarbrott vilar inte på ett dokumenterat behov. Enligt utredningen kan det befaras att en utländsk makt använder bulvaner för att grundlagsskydda en webbplats och via den läcka hemliga uppgifter som kan skada vårt samarbete med andra länder. Tanken är långsökt. Varför ska den utländska makten gå omvägen över en sådan publicering och därmed också exponera sig och sina medarbetare för Säkerhetspolisen?
Utländska makter är smartare än så. De kan få ut betydligt mer av en person som börjat lämna även de mest harmlösa uppgifter. Det finns heller inga exempel redovisade i utredningen eller propositionen där uppgifter publicerade i grundlagsskyddade medier skadat eller inneburit men för Sveriges möjligheter att delta in freds- och säkerhetsskapande insatser. De tre fall som nämns har ingen som helst bärighet på medier som faller in under grundlagarna.
Låt oss trots allt säga att möjligheten att skaffa ett frivilligt utgivningsbevis är problemet och att det är motiverat att ändra i tryckfrihetsförordningen. Ändringen ska i så fall ske enligt de regler som gäller för grundlagsändringar och begränsas till att åtgärda problemet. Det skulle kunna ske genom att höja kraven för att få eller helt avskaffa möjligheten att få ett frivilligt utgivningsbevis. ”Bra att ha lagar” hör inte hemma i lagstiftningen överhuvudtaget och i synnerhet inte i grundlag.
Det vore ett mindre ingripande i yttrandefriheten än att införa tre nya brott i tryckfrihetsförordningen. Att alternativet överhuvudtaget inte övervägts i utredningen, inom regeringen eller konstitutionsutskottet, är bekymmersamt. Samtidigt är det begripligt eftersom utredningen som ligger till grund för beslutet gjorts av en ensam utredare och inte av en parlamentariskt sammansatt kommitté med ett konstitutionellt kunnigt sekretariat. Denna miss har sedan fortplantat sig i hela lagstiftningskedjan.
Även om det endast handlar om timmar finns tid för att ledamöterna i riksdagen att överväga följderna av grundlagsändringen. Och om de vill medverka till det största ingreppet i tryck- och yttrandefriheten på årtionden.
Begränsa kriminaliseringen till brottsbalken och låt meddelarfriheten där den behövs som bäst vara intakt. Den har tjänat oss väl och har gjort svensk förvaltning bättre och bidrar till att bygga tillåt till viktiga samhällsfunktioner som rättsväsendet. Den har samma funktion för att bibehålla allmänhetens stöd för internationella insatser.
